- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 16:e årg. 1897 /
451

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 33

SVENSK LÄRARETIDNING.

451

köping och inskrefs hösten 1879 som student
vid Uppsalauniversitet. Filosofie kandidat 1881
och filosofie licentiat 1884, disputerade han
1885. Samma år vardt han docent i zoologi
och 1893 e. o. professor i jämförande
anatomi. Han åtnjöt tidigt anseende för grundliga
kunskaper och en del af de under
Vegaexpe-ditionens världsomsegling gjorda samlingar
fick han redan vid ett par och tjugo års
ålder i uppdrag att ordna.

*



Laboratorn Hjalmar August Öhrvall föddes
1851 i staden Nora, aflade 1872
studentexamen i Örebro, blef medicine licentiat i Uppsala
1887 och vann doktorsgrad i Lund 1889.
Som amanuens på fysiologiska institutet i
Uppsala tjänstgjorde han 1887, som t. f. laborator
i experimentell fysiologi och medicin esk fysik
1886-88, blef docent i fysiologi vid samma
universitet 1889 och laborator 1890. År 1893 gjorde
han en vetenskaplig resa i Tyskland och
Tyrolen. Han har dels öfversatt arbeten i
naturvetenskap af Helmholtz, dels utgifvit
åtskilliga originalarbeten inom samma
områden.

Frithiof Holmgren,

Just som deltagarne i årets
sommarkurser vid vårt nordsvenska universitet i
lördags eftermiddag samlats till första
föreläsningen å »fysiologicum», den sal, där
professor Frithiof Holmgren under många år
låtit sin stämma ljuda, i det hus, där han
äfven var bosatt, spred sig budskapet, att
den omtyckte föreläsaren, vältalaren,
vetenskapsmannen och skalden klockan -^ 6
samma e. m. aflidit af hjärtförlamning å sin villa
Åsen invid Uppsala. Det var ett gripande
budskap, som nådde de bildningstörstande
leden: få hafva mera än den nu
hädangångne visat sig icke blott förstå och
sympatisera med utan äfven genom råd och dåd
stödja och styrka de sträfvanden, som i vår
tid söka göra vetenskapens resultat
tillgängliga i de vidaste kretsar och särskildt
inom deras, som blifvit satte att fostra det
yngsta Sverige. Vida skall saknaden, nå.
#

Professor Alarik Frithiof Holmgren
föddes 1831 i V. Ny socken i Östergötland.
Hans föräldrar voro dåvarande
brunnspredikanten vid Medevi hälsobrunn, sedermera
kyrkoherden i Motala och Vinnerstad,
hof-predikanten Anders Holmgren och dennes
hustru Gustafva Nordvall. Efter
skolstudier i Vadstena och Linköping blef H. 1850
student i Uppsala, med. kandidat 1857,
medicine licentiat 1860 och medicine doktor
1861. Samma år blef han adjunkt i
teoretisk och praktisk medicin i Uppsala och
1864 professor i fysiologi
därsammastädes. Talrika äro de utländska resor, som
han företagit i vetenskapligt ändamål, och
det var efter en af dessa, som han 1862 i
Uppsala upprättade Sveriges första
fysiologiska laboratorium. Filosofie hedersdoktor
blef han vid 1893 års jubelfest.
*



Men icke endast inom högskolans
lärosalar har Frithiof Holmgren verkat som
föreläsare. En serie populära föreläsningar höll
han i Stockholm 1868 och en annan i Grö-

teborg 1869, hvartill komma sommarkurserna
1893 och 1895.

Idrott och alla slags kroppsöfningar lågo
honom varmt om hjärtat. Det förvånar oss
därför ej att finna denne den svenska
idrottens märkesman bland dem, som 1861
stiftade Uppsala studentkårs skarpskytteförening
och 1874 samma kårs gymnastikförening.
Sedan 1883 var han ordförande uti
föreningen »Philochoros», som satt sig till mål
att från glömskan bevara gamla svenska
folkdansar.

Den speciellt vetenskapliga sidan af
Holmgrens verksamhet är här ej rätta platsen
att skärskåda, men vi kunna ej uraktlåta
att erinra om de undersökningar, som efter
hans metod verkställts rörande färgblindhet,
särskildt hvad beträffar järnvägspersonalen,
uti såväl Sverige som nästan alla öfriga
europeiska kulturländer.

Ombud för sitt land och sitt universitet
vid talrika vetenskapliga möten och
univer-sitetsjubiléer i utlandet och ofta därvid
hedrad med uppdrag att vara president, var

Holmgren ledamot af en stor mängd in- och
utländska lärda sällskap och riddare af en
mängd ordnar.

#

Men genom hela hans verksamhet i tal
och skrift går som en röd tråd en sak.
Det är det sant fosterländska hjärtelaget,
sträfvandet att hos vår ätt inplanta en svensk
manlighet. Hela sitt uppfostringsprograrn har
han själf på ett mästerligt sätt tecknat uti det
tal, som han höll vid fjärde nordiska Skolmötets
afslutningsfest å Hasselbacken den 12 augusti
1880 och som vi ej kunna underlåta att
vid den hädangångnes bår återgifva. Talet
gällde

Vart folks växande ungdom.

»Man har ställt mig - yttrade han - på
denna upphöjda plats med uppdrag att tala, och
man har på samma gång gifvit mig tillåtelse att
fritt välja mitt ämne. Ja, när man har för sina
ögon, såsom jag nu har och såsom vi alla
haft i dessa dagar, den ovanliga synen af
flera tusen lärare och lärarinnor, samlade
på ett ställe, sä är det sannerligen icke svårt
att finna ett ämne för allvarliga betraktelser.

När Perserkonuogen Xerxes mönstrade
den jättearmé, med hvilken han ville under-

kufva grekerna, så säges han hafva gråtit
vid tanken därpå, att alla dessa människor
inom hundra år skulle vara försvunna från
jorden. Den tanken kunde väl också nu
gripa mig, då jag ser alla dessa lärare och
lärarinnor, så mycket hellre som det ju
följer med lärarens ädla kall, att han ständigt
måste gräfva på sin egen graf. Hans
högsta sträfvan i världen är ju den att göra
sig själf öfverflödig.

Men jag vill icke nu midt i festens
jubel låta min tanke dväljas bland
förgängelsens dystra bilder. Jag vill hellre tänka
på lifvet, som spirar ur förgängelsen, på
det lif, som skall växa ur Edra mödor och
försakelser. I sån mycket och uppskären
litet för egen räkning; ty I sån för
framtiden, och denna sådd skall efter ett
hundrade år icke ha förlorat sin växtkraft. Ty
hvarje den lefvande andens sade - det
goda likasom det onda - som slår rot i
ett folks själ, det lefver i århundraden. Det
är därföre som jag nu, då jag ser så många
lärare och lärarinnor församlade, kommer
att tänka på det släkte, som inom hundrade
år skall trampa våra fäders jord, skall bygga
och bo i Skandinaviens land,

Det landet ärfde vi af dem, som voro
före oss - och vi ärfde mer än så. Vi
ärfde äran af deras stora gärningar och
följderna af deras fel. Vi ärfde deras andliga
kultur och deras historia. Vi ärfde deras
kött och blod och med dem deras manliga
håg och frihetsälskande sinne. Vi hafva
hvarken rätt eller råd att förspilla detta
dyrbara arf. Nej, vi måste i vår ordning
lämna det fprkofradt och förbättradt åt våra
efterkommande.

Lyckligtvis har naturen i hvarje lefvande
varelses hjärta nedlagt kärleken till hennes
afkomma. Huru måna vi än må vara om
oss själfva, för våra barns skull äro vi dock
villiga att underkasta oss försakelser och
uppoffringar. Barnen unna vi allt det
bästa vi äga - och ännu mer. Dem
afun-das vi icke, när de, såsom sig bör, äro bättre
och lyckligare än vi. Kanske är allt detta
blott fåfänga, eftersom vi i våra barn tycka
oss se vår egen bild föryngrad och förskönad.
Lika godt, om naturen så begagnar äfven
våra sämre drifter såsom medel för
mänsklighetens utveckling på jorden.

Men ingen kan med rätt säga, att vi
icke älska våra barn. Och sannerligen vi
kunna slösa för mycken omsorg på deras
uppfostran. Vår "tid är också skolans
gyllene tid. Gud skapade naturen, och
naturen gaf oss kärleken, men skolan är ett
människoverk, och allt mänskligt är behäftadt
med ofullkomligheter och brister. Må vi
utöfva äfven kärlekens verk med förstånd!
Må vi akta oss för att älska våra barn
såsom aporna sina ungar, att vi icke må krama
ihjäl dem med vår välmening.

Kunskap och bildning äro den största
rikedom, den ena människan kan skänka den
andra. Men äfven af det goda och det
bästa här i världen kunna vi taga skada,
om vi få för mycket. Själfva solen, som
väcker allt lif på jorden, förtorkar och
förbränner växtligheten, när hon skiner för
mycket, och djur och människor fly hennes
eld och söka skuggan. För mycken under-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1897/0455.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free