- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 16:e årg. 1897 /
459

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 33

SVENSK LÄRARETIDNING.

459

Gud, vårt fosterland!» Medan bålarna
framsattes, följde talen slag i slag.

Ordföranden Emil Hammarlund talade
för föreningen.

Då vi, Sveriges allmänna
folkskollärareförenings medlemmar, äro församlade på en plats
sådan som denna, stå då icke framför oss
klarare och tydligare skaldens ord:

Är det ej härligt, bröder,
att ha en krets sorn vår?
Hur varmt vårt sinne glöder,
har lätt vårt hjärta slår!
Och trygga vi förklara
i festlig glädjes rund:
Så skall vår vänskap vara
i lifvets allvarsstund.

Vi äro här samlade från östan och västan,
från nordan och sunnan, men ett förenar oss
alla - vår förening, Sveriges allmänna
folkskollärareförening.

Vi kalla oss en förening för att därmed
beteckna sammanslutningens offentliga
karaktär till skillnad från sällskap och ordnar
af mera enskild natur. Vi kalla oss
folkskol-lärareföremug för att därmed angifva, för
hvilken kår den är afsedd; och i det ordet
»folkskollärare» inbegripa vi då alla, som
arbeta på folk- och småskolans område, vare
sig män eller kvinnor. Vid bestämmandet
af föreningens namn tillade grundarna ordet
allmän för att därmed antyda, att den borde
omfatta alla, som äro anställda i
folkundervisningens tjänst, och stadgarna gjordes så
allmänna, att ingen bör finna sig hindrad
inträda. Slutligen kalla vi oss Sveriges allmänna
folkskollärareförening till skillnad från
Norges, Danmarks, Finlands, Tysklands, Schweiz’,
Englands o. s. v.

I alla land, där lärarekåren kommit till
insikt om sammanslutningens betydelse finnas
dylika allmänna föreningar. Och det ligger
i sakens natur, att det i samma land ej kan
finnas mer än en allmän lärareförening.
Däraf behöfver ej följa, att alla medlemmarna
skola hafva samma mening. Det vore illa,
om så vore fallet. Skilda åsikter måste
gifvetvis finnas, men i stället för att gå sin
väg, då man ej får igenom sin mening, eller
ock stå alldeles utanför föreningen, då man
tror sig vara i minoriteten, har i andra land
- såsom t. ex. i Danmark - minoriteten
troget stått ut och kämpat för sin sak samt
sökt blifva majoritet, fullt medveten därom
att om icke kåren står såsom en man inför
statsmakterna, då kan intet vinnas.

Då vi stå här, hafva vi ett nära liggande,
utmärkt exempel på huru vi böra arbeta.
För åtta år sedan fanns här ett torn, omgifvet
af tallar; det var allt. D:r Hazelius inköpte
platsen, och här har han nu skapat ett
Sverige i miniatyr. Tornet blef Bredablick, och
hit till Skansen har han flyttat stugor från
allt Sveriges land, f rån Bleking och Dalarne, f rån
Halland och Helsingland. Ett friluftsmuseum
sådant som detta finnes icke i hela världen. Och
aldrig hvilar doktorn på sina lagrar. Vill man
riktigt följa med utvecklingen på Skansen, så
måste man minst hvar åttonde dag vandra hit.
Nyss inköpte d:r Hazelius denna nedra del af
Skansen, och här har han på kort tid skapat
»Oskarsterrassen», Sagaliden» och nu i de
sista dagarna tornet »Makalös».

Vi böra taga en sådan man som han till
föredöme. Som han segt kämpa, som han
ej låta modet falla, äfven om arbetet
stundom synes svårt, som han ständige vidga
området för verksamheten. Om vi det göra,
då skola vi ock som han kunna glädja oss
att se vårt verk bestånd ande för sekler.
Låtom oss alltså hvar i sin stad arbeta för det
gemensamma målet, folkskolans och
folkbildningens höjande, enhet och god anda inom
lärarekåren samt förbättring af lärarens
ställning! I denna förhoppning höjer jag ett lefve
för Sveriges allmänna folkskollärareförening.

Tal:n uppmanade mötesdeltagarne att
sjunga E. V. Lindblads »Förbundssång».
Men just som de första takterna uppstäm-

des, blåstes Wennerbergs »Stå stark» af
musikkåren, sorn under aftonen med sina
prestationer förhöjde festens trefnad. Lite
hvar fann troligen numret väl valdt, och
»ljusets riddervakt» - som lärarekåren
med mer skäl än många andra kan kallas
- lät musiknumret spelas ut, innan sången
började. Under tiden hade Liljeholmens
jätteljus börjat lysa, och välvilligt hvilade
nästan hela aftonen dess bländande sken
öfver skaran på Sagaliden.

Hr Al fr. Vernborg från Munsö talade för
centralstyrelsen.

I hvarje förening behöfs en styrelse, som
har att bära de tyngsta bördorna. Vår
styrelse har alltid på ett utmärkt sätt fullgjort
sitt uppdrag. Och detta har den kunnat göra,
därför att inom densamma finnes ej blott stor
förmåga, god vilja och varm kärlek till
verket - det starka och det sköna äro också där
förenade, så att det hela verkar ytterst
harmoniskt. Och därför är det en glädje att för
denna styrelse utbringa ett lefve!

Efter afsjungandet af Frithiof Holmgrens
»Såningsfältet» tackade hr Al fr. Dalin för
den föregående skålen.

För styrelsen är det angenämt att veta sig
äga kretsarnes förtroende, och därför vill jag
å egna och kamraternas vägnar hembära et
hjärtligt tack! När jag står här och skådar
ut i kvällen, flyger min tanke till de bygder,
från hvilka vi samlats hit, från Norrlands
snöiga fjäll och Sundets blånande böljor. Men
det är ej på naturen jag tänker - det är på
de många fäderna och mödrarna. I
föräldra-hjärtan har något rört sig sedan århundraden,
ja, årtusenden - det är trånaden efter upp
lysning. Där går en tråd af idealism genom
folket ej blott på höjderna, utan äfven genom
de djupare leden. Lärarne veta det bättre
än andra. Det kan understundom synas som
om ej så vore fallet, men ser man närmare
på saken kan just det, som förefaller som
brist på idealism, bero på denna trånad.
Kamrater! I ären ombud! Ej blott för kretsarna
utan för de tusen lärarne i bygderna, och de
som sändt Eder hit att rådpläga äro själfva
ombud för trånaden efter folkupplysning.
Själfva ha de mestadels utgått från fattiga
hem och offrats af fäder och mödrar för
samma upplysningsarbete. Det har någon
gång förefallit mig som om entusiasmen för
folkupplysningens sak på senaste decenniet
blifvit något mindre - kanske är det för det
jag själf blifvit gammal och ser allt mindre
ljust än förr. Men vi kunna ej rätt fylla
kallet utan entusiasm. Och därför - lefve
folkupplysningsentusiasmen!

Hr Alex. Jonsson talade för veteranerna.

Med stöd af § 2 i S. A. F:s stadgar har
styrelsen under senare åren allt oftare
sammankallat ombuden till möte. Ty hur
skicklig styrelsen än är, är det ej görligt för henne
att utföra sitt värf utan bistånd af lärarne.
Och då det är svårt att samla hela
föreningen, måste de rådgöra med ombuden. Af flera
skäl ville tal:n emellertid ej höja ett lefve
för ombuden, till hvilkas antal han själf hörde.
Men för 20 år sedan gingo dunkla tal om att
här och där funnos skollärareföreningar, ehuru
ingen visste något vidare om deras
medlemsantal, styrelse eller beslut. Ingen
sammanhållning, ingen växelverkan fanns emellan
dem. Då beslöto för 17 år sedan några
be-hj artade män att stifta S. A. F., och af de
ombud eller suppleanter, som vid stiftandet
närvoro, finnas i dag icke mindre än 19
tillstädes, nämligen E. Hammarlund i Stockholm,
A. Bergman i Dannemora, A. Ranzén i Film,
C. G. Strömberg i Björnlunda, Otto Bejbom
i Strängnäs, M. Nelander i Norrköping, J.
Lindberg i Norra Ljunga, A. Nilsson i
Kalmar, K. Karlberg i V. Broby, N. P. Högfeldt
i Norra Åsum, J. L. Bergkvist i Brönnestad,
J. Franzén i Lund, Joh:s Johansson och K.

G. Gunnesson i Göteborg, O. Bogren i
Höss-na, J. G. Grön vall i Tun, Gabr. Norlin i
Bofors och K. O. Sjölander i Asker.

Vid det sammanträdet i
Vetenskapsakademiens hörsal kände de flesta ej hvarandra;
alla stodo undrande, om företaget skulle
krönas med framgång. Men modet fanns och
verket greps an.

I dag är det annorlunda. De flesta känna
hvarandra, och vi kunna med gladt mod
skåda tillbaka, ty åtskilligt har blifvit uträttadt.
Och om än mycket ännu återstår att göra,
är vägen banad. Ett lefve för de 19!

Sedan fröken Adéle Vetterlind från
Jönköping uppläst poemet »Föregångsmän» af
Emil Kleen, besteg hr ,/. Franzén från
Lund talarestolen.

Som en af de 19 ville han tacka. De hade
verkligen vid företagets början stått undrande
och spörjande, men det hade ej dröjt länge,
förrän hänförelsen brann varm. Då var
skaran ringa - nu är hon stor. Och glädjande
är det att hon utvidgas ej blott i kvantitativt,
utan ock i kvalitativt afseende. Föreningen
är ett andligt hem. Sitter någon ensam i
öde vrå, må han komma - här skall han
finna deltagande vänner beredda att trösta
honom. Och det är en god anda, som spirat
upp i föraningen. Må den fortfara! Ett
lefve för denna goda anda!

Hr Al fr. Fridén från Örebro fick därpå
ordet.

»Ej fältherren ensam vinner slaget, de
djupa leder vinna det!» heter det. Men det är
lika visst, att de djupa leden ej vinna seger
under en olämplig fältherre. För
utvecklingen, för det inre friska lifvet i föreningen,
för de fördelar som vunnits åt lärarekåren,
står denna i tacksamhetsskuld till
centralstyrelsens ordförande Emil Hammarlund. Han
slog allarm till uppställning, han tog initiativet
till det organ, som är föreningens. Han har
stått i första ledet under kampen och är nu
den enda kvarstående af den första
centralstyrelsens medlemmar. Den, som skall gå
i fylkingens spets, har att mottaga de första
skarpa huggen. Föreningen har fått parera
många angrepp från flera håll, men alltid
segrat. Hammarlund har aldrig sviktat,
aldrig dragit sig undan utan stått på sin plats,
verkat för god anda inom föreningen och
gifvit oss ett organ, som med aldrig
slumrande ögon bevakat skolans och lärarnes
intressen. Med stor framgång har han i
riksförsamlingen förfäktat dessa intressen,
och genom hans åtgärder hafva inånga af
lärarne blifvit satta i stånd att företaga
studieresor. Allt större erkännande har han
vunnit; nu må äfven vi högt uttala vårt er
kännande med ett fyrfaldigt lefve!

»Mandom, mod och morske män» följde
på talet.

Hr E. Hammarlund svarade.

Han kunde ej finna ord nog uttrycksfulla att
tolka sin tacksamhet. Hade han kunnat något
uträtta hade det varit därför, att han af
lära-rekåren rönt ett så verksamt understöd. Om
ett par timmar vore det för honom en
bemärkelsedag - den 13 augusti för jämt 20 år
sedan hade han anländt till Stockholm. Icke
hade han då anat, att hans egentliga
folkskollärarebana skulle så snart blifva släckt. Men
när föreningsarbetet började och en tidning var
nödvändig, hade han, då ingen annan ville
det, satt upp en sådan. Snart upptog den
all hans tid och krafter, och han måste draga
sig från sin verksamhet som lärare, för att
på annat sätt arbeta i folkskolans tjänst.
Han ville hembära föreningen sitt tack för
allt understöd. Dessa 20 år skulle alltid stå
som en ljuspunkt i hans lif - hans
samverkan med Sveriges lärarekår som ett af hans
ljufvaste minnen.

Hr K Karlberg från Y. Broby uttalade
sin önskan, att ombudens liksom kretsarnes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:19:09 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1897/0463.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free