Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 36
Ett år därefter eller 1862 förordnades han
till andre lärare vid Hernösands
folkskollärareseminarium, hvilken befattning han
tillträdde den l september samma år. I
"denna egenskap tjänstgjorde han till 1866, då
han utnämdes till ordinarie adjunkt vid
samma seminarium.
Adjunkten Bäckman inträdde sålunda på
seminarielärarebanan vid en tid, då ett för
vår folkupplysning betydelsefullt
utvecklingsskede började. Denna tid utmärkes ju
särskildt för sina ifriga sträfvanden att
reformera folkskoleväsendet, sträfvanden, som
också kröntes med icke ringa framgång. Att
utvecklingen under denna reformations- och
brytningstid leddes i rätt spår, får
oveder-sägligen till stor del tillskrifvas de
personer, som hade den ansvarsfulla uppgiften
att utbilda folkskolans lärare. Samtid och
eftervärld bringa endast en gärd åt sanning
och rättvisa, när de tacksamt erkänna det
plikttrogna och samvetsgranna arbete, som
af mången seminarielärare och icke minst
af Bäckman utförts.
Som lärare är Bäckman ingalunda slaf
under någon viss metod. Hans undervisning
utmärker sig också alltid för en friskhet
och omedelbarhet, som endast kunna
här-flyta ur ett hurtigt och lifligt sinne samt
en samvetsgrann förberedelse. Om
folkskolans ställning och behof äger han grundlig
kännedom, förvärfvad dels under eget
arbete i folkskolan, dels under femtonårig
verksamhet som inspektör och dels under
flitigt umgänge med denna skolas lärare,
samt lämpar därför också, som sig bör, sin
undervisning efter hvad den blifvande
folkskolläraren mest kan vara i behof af under
sin framtida verksamhet. Till sin natur
mycket praktiskt anlagd meddelar han äfven
sin undervisning på ett synnerligen praktiskt
sätt. I besittning af särdeles god förmåga
att individualisera tager han i hög grad
elevernas själfverksamhet i anspråk allt efter
hvars och ens förmåga. Detta är förvisso
icke mindre viktigt i ett seminarium än i
någon annan läroanstalt, ty äfven bland
se-minarister äro gåfvor na mångahanda. På ett
enkelt, okonstladt språk, med lif och värma
framställer han de ämnen, i hvilka han
meddelar undervisning, hvarvid han ock förstår
att intressera eleverna samt hos dem
ingjuta lust och kärlek till studierna.
Lifligt och på öfvertygande sätt framhåller han
för dem nödvändigheten af, att äfven sedan
de lämnat seminariet arbeta på sin
fortsatta utveckling och icke, såsom det nog
stundom händer, låta studerandet upphöra
med seminariekursens afslutande. En
alldeles särskild betydelse få också hans
uppmaningar i detta afseende, emedan alla så
väl veta, att han själf härutinnan är ett
bland de vackraste föredömen.
Få äro säkerligen de lärare, som så
lyckats tillvinna sig sina lärjungars kärlek och
tillgifvenhet som Bäckman. Därför har han
också utöfvat och utöfvar ett betydande
inflytande på eleverna vid den läroanstalt,
hvarest han i så många år så nitiskt och
med framgång verkat. Att han varit och
fortfarande är’så afhållen af sina lärjungar,
har sin mycket naturliga förklaring däruti,
att han å sin sida visar dem en så
faderlig vänlighet. Han tillhör dessutom platt
intet den kategori af lärare, hvilka liksom
larven spinna omkring sig en hylsa, ur
hvilken de aldrig tyckas hvarken kunna eller
vilja krypa ut, och hvarigenom de äro och
förblifva i mer eller mindre grad
främmande personer för sina lärjungar. Lefvande
och naturligt låter Bäckman sin
personlighet framträda. Därför finnes icke heller
någon »andlig mur» mellan den kateder,
uti hvilken han sitter, och de bord, vid
hvilka hans elever hafva sina platser.
Finner han sig föranlåten att
bestraffande tilltala någon elev, så förfela sällan hans
ord att göra verkan och åstadkomma
rättelse. Ty hvad han säger, det går från
hans ädla, varma hjärta, och därför träffar
det ock den felandes hjärta. Man v et och
känner, att han vill hvar och en utan
åtskillnad så innerligen väl, och att det är
för elevens eget bästa, som han talar eller
handlar på ena eller andra sättet.
I egenskap af folkskoleinspektör
tjänstgjorde Bäckman under åren 1871-86 samt
1894. Han var en mycket verksam och
nitisk inspektör, som genom sitt ädla,
försynta uppförande tillvann sig såväl
skolrådens förtroende som lärarekårens
tillgifvenhet. Särskildt välkommen vid sina
inspektioner var han naturligen hos sina många
f. d. elever, som tjänstgjorde där och hvar
inom hans inspektionsområde. Dessa visste
bättre än andra, att i inspektörens person
inträdde i skolan en faderlig vän, en god
rådgifvare och en mild domare. Själf har
han, såsom vi sett, i åtta år arbetat i
folkskolan och därvid fått göra bekantskap med
de svårigheter, med hvilka denaa skolas
personal har att kämpa. Därför rådde ock
ömsesidigt samförstånd mellan lärare och
inspektör; denne senare förstod att värdera
och erkänna det plikttrogna arbetet, äfven
om på grund af ogynnsamma förhållanden
icke så lysande resultat uppnåtts.
Lifligt intresserad för läraremöten har han
städse varit en flitig och aktiv deltagare uti
dessa. Och de möten af detta slag, som
hållits i Hernösand med omnejd, vid hvilka
han icke varit närvarande, torde vara snart
räknade. Han tyckes ock hafva varit en
af de första inspektörer, som i sina
berättelser haft något nämnvärdt att förtälja
om skolmöten och lärareföreningar, dessa
numera så vanliga företeelser inom
lärarekåren. I sin inspektionsberättelse för 1872-
1876 lämnar han under rubriken:
»Skolläraremöten och föreningar» en kortare
historik om uppkomsten af lärareföreningar
inom Hernösands stift samt en redogörelse
för de första möten, som hållits inom
stiftet. Därefter fortsätter han:
Dessa möten hafva i flera hänseenden
väsentligen gagnat folkundervisningen genom de
tillfällen till utbyte af åsikter och
erfarenheter häruti, hvilka de erbjudit. Deras vikt är
allmänt erkänd, om ock en del medlemmar,
i följd af längre väg och däraf kostsammare
resor, sett sig hindrade att somliga år vid
mötena infinna sig.
I berättelsen för 1882-86 yttrar han
efter att hafva redogjort för några större
möten, som hållits inom hans
inspektionsområde :
Utom dessa större möten har
lärarepersonalen inom smärre områden sam manslutit sig
till så kallade kretsföreningar, som hållit minst
två, stundom flera möten årligen. - - -
Dessa smärre möten, som hållits en dag åt
gången, vanligen under omväxling med
öfverläggningar och undervisningsprof, hafva -
- - med de utbildade krafter, hvilka
numera förekomma bland ortens lärarepersonal,
i hög grad bidragit att underhålla och lifva
intresset för hvad som ligger inom
folkundervisningens område och hafva äfven varit till
stort gagn för lärarinnorna vid småskolor och
mindre folkskolor, hvilka vanligen icke färdas
längre vägar till större möten.
Trots sitt varma intresse för skolmöten
är han dock icke någon beundrare af stora
sådana. Detta öfverensstämmer för öfrigt
synnerligen väl med hans naturell. Han
älskar nämligen mest det personliga,
förtroliga umgänget, hvilket icke alltid, som
önskligt vore, kommer till heders vid stora
möten. Vid små möten, hvarest ett sådant
förtroligt och kamratligt umgänge äger rum,
trifves han mycket väl.
Allmänt kändt är, att Bäckman utöfvat en
omfattande verksamhet som skrif stallare.
Bland vårt lands lärarepersonal torde det
väl knappast finnas någon, som icke gjort
bekantskap med läroboksförfattaren
Bäckman. Säkert är, att inom det vidsträckta
Hernösandsstiftet näppeligen finnes en enda
skola, i hvilken icke någon af hans
läroböcker användes. De af honom utgifna
läroböcker, hvilka vunnit mer omfattande
användning, äro följande:
Lärobok i bibliska historien, l:a uppl. 1863,
38:e uppl. 1894, numera omarbetad under
titel Bäckmans Bibliska historia för folkskolan
n:r 5.
I enlighet med normalplan för
undervisningen i folkskolor och småskolor af år 1878
utgafs Biblisk historia för småskolan, l:a uppl.
1879, 7:e uppl. 1893, pamt Biblisk historia f or
folkskolan, lia uppl. 1880, 5:e uppl. 1890. Af
denna bok utgafs äfven samtidigt en förkortad
kurs i 7 upplagor.
Med anledning af den antagna nya
öfversättningen af nya testamentet, den nya
normalplanen af 1889,
folkskolelärobokskommit-téns bekanta utlåtande och granskning samt
det officiella påbudet om: stafningssättet i
skolböcker omarbetades den sistnämda boken
år 1891 och utgafs i fyra särskilda nummer
af olika omfång för att kunna begagnas i oiika
slag af folkskolor. Denna bok öfversattes
år 1893 af numera kyrkoherden i Öfver-Torneå
J. P. Vallin till finska språket (svenska på
vänstra och finska på högra sidan) på statens
bekostnad och till bruk för de svensk-finska
folkskolorna i nordligaste Sverige.
Of ning skur s i modersmålets rättskrifning, l:a
uppl. 1881, 3:e uppl., omarbetad och med
stafning i enlighet med nionde upplagan af
Läsebok för folkskolan, 1891.
Tillsammans med läraren i öfningsskolan
vid Hernösands seminarium J. A. Svensk:
Att lära läsa utan tårar! Läsebok för hemmet
och småskolan, 1891. Af denna bok har
afdelningen Abcbok utgått i 5 och förra kursen
i 3 upplagor.
Folkskolans räknebok, lia uppl. 1864, 7:e
uppl. 1885; den 8:e uppl. utgafs i helt och
hållet omarbetadt skick och i 4 årskurser
1888-89; nya upplagor: af lia kursen 10:e
uppl. 1893; af 2:a kursen I0:e uppl. 1897;
af 3:e och 4:e kurserna 9:e uppl. 1891.
Redigerat P. A. v. Zweigbergks Lärobok i
räknekonsten uppl. 21-28 och C. A. Kindvalls
Räknelära uppl. 6-13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
