- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 16:e årg. 1897 /
518

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

518

SYEN8K- LÄRARETIDNING.

N:r 37

hända sätt både inom och utom
lärarekåren. Man önskar allt mer att så mycket
som möjligt ställa skolan i förbindelse med
naturen och lifsföreteelserna. Däraf t. ex.
bestämmelserna i vissa antagna läroplaner,
att den grundläggande undervisningen i
geografi skall meddelas i det fria; däraf
likaledes Sträfvandena att genom s. k.
skolut-färder ställa lärjungarna omedelbart
framför bokstäfverna i naturens bok samt
företeelserna i det praktiska lifvet.

Nåväl, invänder man, det erkännes
villigt, att folkskolan vid 19:e seklets slut
meddelar kunskaper vida bättre än f ordom;
men den har en vida högre uppgift än att
undervisa, nämligen att uppfostra, att bilda
de unga icke allenast till kunniga utan
framför allt till goda, dygdiga
samhällsmedlemmar. Har folkskolans moraliska inflytande
på de unga ökats, så kan man peka på en
inre utveckling, som är värd att tala om.

Man måste erkänna, att här föreligger
en fordran, som ej låter pruta med sig.
Men med skäl kan härå svaras, att all god
undervisning äfven är uppfostrande, hvarför
ock skolan, då den undervisar bättre, tillika
uppfostrar bättre. Men man låter sig ej
nöja därmed: man väntar med fog, att skolan
skall mera omedelbart verka äfven på håg och
vilja. Härvid bör visserligen märkas, att,
om någon lidit så stor brist på kännedom
om världen och människorna, att han
tilltrott folkskolan förmåga att bortsopa all
moralisk uselhet, så säger det sig själft,
att han måst blifva besviken. Likväl
ligger det i öppen dag, att folkskolan, trots
alla de krafter, som motverkat henne, uti
moraliskt hänseende verkat mycket godt samt
utvecklat sig till större klarhet och
förmåga för denna verksamhet. Askar nian
bevis för detta påstående, så må man
insamla vittnesbörd från sådana, som kunna
jämföra det närvarande tillståndet å vissa
orter t. ex. i större städer samt i dithörande
folkskolor med det tillstånd, som på samma
ställen kunde iakttagas f or 30 ä 40 år sedan.

Härmed sammanhänger en annan glädjande
omständighet, hvilken äfven tjänar att
belysa folkskolans inre utveckling. Hon står
numera icke så främmande för folklifvet,
som hon gifvetvis stod under de första
decennierna af sin tillvaro. Från att vara
ansedd som en börda, ett nödvändigt ondt,
har hon åtminstone börjat växa in i folkets
medvetande såsom ett behof, ett nödvändigt
godt. Skolförsummelserna äro i aftagande;
skoltukten är i allmänhet mildare och
förnuftigare än i förgångna tider.

Förtigas må ej det bevis på folkskolans
inre höjande, hvilket ligger däri, att hon
vida mer än förr anlitas af olika
samhällsklasser. Procenten af antalet lärjungar, som
begagna folkskolan, har stigit år efter år,
under det de billiga och svagt utrustade
privatskolorna dukat under. Ett sådant ökadt
förtroende skulle helt visst icke gifvits, ifall
folkskolan, ej, vid sidan af sin utveckling
i rent yttre hänseende, äfven höjt sig i hvad
som utgör själfva kärnan af hennes
verksamhet: den personliga, lefvande meddelelsen
från lärare till barn.

Joh:s Johansson.

Folkskolans praktiska utveckling.

Det kan icke nekas, att folkskolans
uppgift under de senaste 25 åren blifvit allt
bestämdare fattad, och att man i samma
mån kommit till allt större klarhet öfver
de medel och de vägar, som föra till målet.

Den ensidigt teoretiska riktning, i hvilken
folkskolans verksamhet förut gick, har fått
lämna rum för en mera praktisk. Nya
medel hafva tillförts, genom hvilka det blifvit
folkskolan möjligt att gifva sina lärjungar
en allt mera harmonisk utbildning och att
på samma gång gifva dem en allt bättre
förberedelse för det praktiska lifvet. Dessa
nya uppfostringsmedel äro förnämligast slöjd
och huslig ekonomi, men äfven de på några
ställen i vårt land inrättade skolbaden torde
förtjäna att räknas hit.

Slöjd för gossar i folkskolan är ett
yrkande, som gjordes redan på 1860-talet.
Men det kom icke från skolans män utan
från dem, hvilka ifrigast arbetade för
hemslöjdens upphjälpande bland allmogen.
Yrkandet framställdes tydligen icke heller i
pedagogiskt utan i ekonomiskt syfte. Detta
arbete för hemslöjdens utveckling har
emellertid blifvit den grundval, på hvilken
den pedagogiska slöjden, längre fram
främjad genom hr Otto Salomons bemödanden,
vuxit upp. Landsting och
hushållningssällskap, som ifrade för hemslöjden, inrättade
särskilda slöjdskolor för gossar och
ombesörjde därjämte dels genom anslag, dels genom
anskaffande af verktyg och modellsamlingar,
att trä- och metallslöjd infördes redan i
början på 70-talet i icke så få folkskolor. Och
det dröjde icke länge, förrän de för saken
intresserade genom motion i riksdagen
påkallade statens bistånd för ändamålet.
Regeringen befanns välvilligt stämd för
slöjdens införande i folkskolan och redan till
1877 års riksdag framställde k. m:t
proposition om ett anslag på 15,000 kronor att
användas såsom understöd åt de
kommuner, hvilka i folkskolan infört
slöjdundervisning.

Att vid detta viktiga tillfälle dock icke
den ekonomiska utan den pedagogiska
synpunkten fick göra sig gällande, länder till
ovansklig heder för Oskar II:s regering,
och detta så mycket mera, som inom
hushållningssällskapen den tanken gjort sig
gällande, att barnen i folkskolorna skulle öfvas
i de särskilda yrken, som voro utmärkande för
de olika orterna. Statsrådet F. F.
Carlson häfdade slöjdens stora betydelse såsom
allmänt bildningsmedel: den skulle skärpa
iakttagelseförmågan och odla smaken; den
skulle åstadkomma nödig omväxling mellan
själs- och kroppsarbete och förekomma
ensidig utveckling; den skulle lifva hågen för
nyttig och ädel verksamhet och af hålla från
onyttig och skadlig förströelse.
Slöjdundervisningen för gossar borde därför icke afse
färdighet i något visst yrke, blott
förvärf-vande af någon händighet eller förmåga att
bruka de vanligast förekommande verktyg,
särdeles snickareverktyg. Slöjden borde vara
obligatorisk i folkskolans öfre afdelning samt
i fortsättningsskolan. Folkskolans lärare
borde helst sköta undervisningen. Då slöjden
sålunda blifvit anordnad, skulle den i
skolan vunna slöjdskickligheten själffallet äfven

blifva af det praktiska gagn för hemslöjden,
som åsyftades.

Anslaget beviljades, och den 11 september
1877 utfärdades en kunglig kungörelse, att
skoldistrikt kunde få uppbära i statsbidrag
75 kronor till hvarje folkskola, i hvilken
slöjd enligt vissa bestämmelser var
anordnad. Som bekant, hafva villkoren för
statsbidragets erhållande blifvit ändrade genom
k. kungörelsen af l juni 1894.

Den utbredning, som slöjden vunnit inom
folkskolan, efter det staten tagit den om
hand, framgår af det antal skolor, hvilka
under de respektive åren erhållit understöd:

År 1878... 103 skolor.

» 1879... 110

» 1880... 234 »

» 1881... 300 »

> 1882... 377
* 1883... 463
» 1884... 584

> 1885... 727 »
» 1886... 872

År 1887... 991 skolor.

» 1888..1167

» 1889....1277

» 1890...1392 »

» 1891...1492 »

» 1892...1624 »

» 1.893-1787

* 1894...1896

» 1895-2483 »

Statens bidrag i och för
slöjdundervisning utgör under de ofvan nämda åren i
rundt tal sammanlagdt 1,330,000 kronor.

Den af k. m:t gillade principen, att
slöjdundervisningen skulle meddelas af
folkskolans lärare, innebar tydligen, att slöjd skulle
införas äfven vid seminarierna. En af k.
m:t redan 1877 väckt proposition i denna
riktning blef dock afslagen. Samma öde
rönte en motion i ärendet vid 1880 års
riksdag. Först 1887, sedan vederbörande
seminarierektorer och domkapitel på det lifligaste
tillstyrkt saken, beviljade riksdagen på
förnyad framställning från k. m:t medel till
anordnande af slöjdundervisning vid
Karlstads, Lunds och Hernösands seminarier.
Efter hand har slöjd sedermera införts vid
alla de öfriga seminarierna, nämligen vid
Linköpings 1892, vid Gröteborgs 1893 samt
vid Uppsala och Växjö 1894.

Då den manliga slöjdundervisningen i
folkskolan sålunda blifvit af staten
synnerligen väl omhuldad och på grund däraf nått
en ganska vidsträckt utbredning, har
däremot slöjden för flickor icke varit föremål
för en liknande uppmuntran från
regeringsmakternas sida. Motion om anslag till den
kvinnliga slöjdundervisningen väcktes
visserligen af hr E. Hammarlund vid 1887 års
riksdag, men denna motion blef på grund
af riksdagens upplösning icke behandlad.
Sedan hr H. 1892 och 1893 förnyat sin
motion och det senare årets riksdag till k. m:t
aflåtit en skrifvelse i ärendet, framlades
dock ändtligen vid 1896 års riksdag en
proposition, som medförde, att riksdagen för
kvinnlig slöjd i folkskolan beviljade ett
förslagsanslag på 90,000 kronor, och en
kunglig kungörelse utfärdades den 29 maj sam- |
ma år, enligt hvilken ett anslag på 30
kronor tilldelas skoldistrikt för hvarje skola
med minst 10 slöjdande flickor eller för hvarje
slöjdafdelning på minst 25, såvida vissa
andra villkor därjämte äro uppfyllda.

Vid alla seminarier för utbildande af
folkskollärarinnor har kvinnlig slöjd under
de senare åren blifvit införd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:06:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1897/0522.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free