Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 37
SVENSK LÄRARETIDNING.
519
Hos landsting och hushållningssällskap har
intresset för såväl den manliga som den
kvinnliga slöjden i folkskolan varit i ständigt
stigande, något som framgår särskildt af de
alljämt ökade anslag, som de för
slöjdundervisningen beviljat. Somliga landsting
hafva särskildt befordrat den manliga, andra
den kvinnliga slöjden, andra åter hafva
lämnat understöd åt båda. Af landstingen
kommer Älfsborgs län i första rummet. Dess
anslag under de 17 senaste åren uppgå till
icke mindre än 158,000 kronor. För samma
tid stiger siffran inom Örebro och
Skaraborgs län till bortåt 100,000 kronor.
Malmöhus län har under de senaste 20 åren
offrat omkring 100,000 kronor ensamt för den
kvinnliga slöjden. Östergötlands,
Södermanlands, Jönköpings, Gäfleborgs och
Västernorrlands läns landsting hafva äfven ganska
betydande summor att uppvisa.
Landstingens sammanlagda bidrag till
slöjdundervisningen uppgå under de senaste 25
åren till öfver l million kronor.
Något för de allra senaste åren särskildt
utmärkande är det steg i praktisk riktning,
som tagits genom upprättande af skolkök,
i hvilka flickan kan få en väl behöflig
grundläggande undervisning och begynnande
färdighet i det viktigaste, som hor till
hemmets skötsel och vård. Det är icke mer
än åtta år sedan det första skolköket
upprättades i Stockholm, men exemplet har
redan vunnit efterföljd på många ställen i
vårt land. Så har skett i Göteborg,
Örebro, Söderhamn, Hudiksvall, Gäfle, Uppsala,
Nyköping, Helsingborg, Malmö, Lund,
Landskrona m. fl. städer. Likaledes inom
åtskilliga skolor på landsbygden, såsom
Domnarfvet, Grebbestad, Lysekil, Kettilsmåla
ni. fl.
Med erkännansvärd snabbhet har staten
sanktionerat undervisningen i huslig
ekonomi såsom ett led i den kvinnliga
uppfostran. Förra årets riksdag ställde nämligen
till k. m:ts förfogande ett anslag af 5,000
kronor att i och för utbildning af
lärarinnor i huslig ekonomi under år 1897
fördelas mellan Uppsala enskilda läroverk,
Ateneum för flickor i Stockholm och Göteborgs
allmänna folkskolestyrelse.
Skolbaden, i vårt land inrättade efter
mönstret af dem i Kristiania och
Trondhjem, äro något så nytt för vår folkskola,
att de ännu icke hunnit någon större
utbredning ; ännu mindre hafva de kunnat
draga till sig statsmakternas uppmärksamhet.
Det är dock att hoppas, att insikten om
deras i många afseenden välsignelsebringande
inverkan på den uppväxande ungdomen skall
komma vår folkskolas ledande män att sätta
in sina krafter äfven på realiserandet af
denna nya idé. J. Franzén.
Lärarebildningen.’
»Sveriges folkskollärarekår är världens
förnämsta», yttrade med entusiastisk
öfvertygelse för ej länge sedan en prästerlig
talare vid ett större stiftsmöte, och han
till-lade: »Glommen icke att försvara denna
plats, som Eder med rätta tillkommer.»
För att svara emot verkligheten torde
nog ett dylikt omdöme behöfva åtskilligt
reduceras. Huru emellertid därmed må
förhålla sig, sant är i alla händelser, att vårt
lands folkskollärarekår, i det hela taget,
verkligen af utomstående anses utmärka sig för
duglighet, nit och plikttrohet. Därom bära
bl. a. folkskoleinspektörernas berättelser
vittnesbörd. Att den åtminstone allvarligt
sträfvar efter förkofran och utbildning, det är
för en hvar, som något följt företeelserna
på folkskolans område, uppenbart.
Grunden till dessa för folkbildningen
lyckliga förhållanden torde till stor del vara att
söka i den förbättring af lärarebildningen,
som ägt rum under det senast flydda
fjärdedelsseklet.
Väl är det sant, att åtskilliga af de
reform kr af, som framställts inom
folkskollärarekåren och som helt eller delvis vunnit
tillslutning af en och annan seminarielärare
eller af andra för folkundervisningen
nitälskande män, ännu vänta på sin uppfyllelse,
såsom exempelvis fallet är med förslaget
om införande i seminarieundervisningen af
ett främmande språk och kraf ven på
vidgade kurser i litteraturkännedom, historia
och matematik samt i de teoretiska
fackkunskaperna i inskränkt bemärkelse. Men
i trots häraf kan med sanning sägas, att
lärarebildningen befunnits i stadig
utveckling.
Den från och med höstterminen 1878 med
ett år ökade seminariekursen, seminariernas
rikare utrustning med yttre läromedel, de
åtgärder, som från de styrandes sida
vidtagits för att genom höjda
kunskapsfordringar och särskilda garantier för praktisk
lärareduglighet tillförsäkra seminarierna goda
lärarekrafter, allt detta har gjort en
förbättring af seminarieundervisningens art
möjlig.
Om ock sålunda åtskilliga af de inom
folkskollärarekåren tid efter annan uttalade
önskemålen i afseende på lärarens
förbildning ännu vänta på sitt förverkligande, så
må det dock villigt erkännas, att på
seminarieundervisningen utvecklingens princip
gjort sig gällande, i det att framför allt de
sunda undervisningsgrundsatser, som redan
före den nu ifrågavarande 25-årsperioden
uttalades af nitälskande och f ramsynte män,
i hvilkas händer lärarebildningen då var
anförtrodd, efterhand vunnit en rikare
utbildning och tillämpning. Att äfven det
personliga förhållandet emellan lärare och
elever, hvilket kan utöfva en betydelsefull
och varaktig inflytelse på de sistnämdes
karaktärsutveckling, gått i humaniserande
riktning, älska vi att tro.
Emellertid, seminariebildningen må hafva
varit den bästa möjliga - ve den lärare, som
därmed anser sig fullärd och slår sig till
rö med det en gång förvärfvade
kunskapsmåttet! Hans öde är besegladt:
tillbakagång, försoffning, slentrian och död är hans
oundvikliga lott. Ali bildning, som
förtjänar detta namn, är en lefvande kraft,
som medför oafbruten tillväxt och
förnyelse. Hos folkskollärarekåren har detta
bildningens kännemärke i oupphörligt sti-
gande grad förmärkts. Den viktigaste
fortbildningen, den som går hand i hand med
den dagliga skolgärningen varder väl sällan
uppenbar på annat sätt än i de frukter,
som medelbart eller omedelbart spira fram
ur detta samma arbete.
Men fortbildningssträfvandet har äfven
utvecklat andra former i närmaste samband
med det sammanslutningsarbete, som allt
sedan början af förra årtiondet stadigt och
oafbrutet fortgått inom kåren.
På flera sätt har man sökt tillgodose den
växande bildningstörsten. I de större
städerna samt vid flera folkhögskolor (Hvilan,
Molkom, Lunnevad och Grebbestad) och på
folkrika orter hafva pedagogiska
föreläsningskurser hållits. Pedagogiska
skolbibliotek hafva här och hvar upprättats med eller
utan samband med läsecirklar. Ändtligen
upprättades genom initiativ af professorerna
H. Hjärne, J. A. Lundell och A. Noreen
år 1892 vid Uppsala universitet de s. k.
sommarkurserna, hvilka därefter hvartannat
år alternerat med dylika kurser vid vårt
lands sydliga universitet. I synnerhet detta
sistnämda slaget af bildningstillfällen hafva
med stor hänförelse omfattats af dem, for
hvilka de i främsta rummet varit afsedda.
Att de omedelbart utöfvat ett andligt
väckande, eggande och befruktande inflytande
på deltagarne, har visat sig alldeles
påtagligt, och att de därjämte äro ägnade att
verksamt främja det stora målet:
universi-tetsbilclningens och folkbildningens
sammanknytande, har inan alla skäl att hoppas.
Det förhandenvarande
fortbildningsintresset torde i ej ringa mån kunna tillskrifvas
föreningsverksamheten inom lärarekåren. En
ömsesidighetsverkan har därvid tydligen gjort
sig gällande. Bildningsbehofvet har varit en
viktig orsak till läraremötenas uppkomst och
utveckling, och dessa hafva i sin ordning
gifvit ökad näring åt detta behof.
Man kunde hafva väntat, att den
omisskänneliga sträfvan efter ökade kunskaper
och bildning, som enligt det sagda är
kännetecknande för folkskollärarekåren, skulle
varit ägnad att framkalla en motsvarande
uppblomstring af den pedagogiska
litteraturen. Förnekas kan väl icke, att
framstegen äfven på detta område varit märkbara,
dock ej i så hög grad, som man haft skäl
att vänta eller som hade varit behöfligt och
önskligt. I detta afseende torde vi vara
fattigare än något annat kulturland med
motsvarande folkbildning, åtminstone
vidkommande facklitteratur i inskränkt mening.
En gryning till ett bättre har dock visat
sig på de allra senaste åren. Åtskilliga
goda arbeten hafva från andra språk
öfverflyttats till vårt, och lusten för läsning af
dylik facklitteratur har visat sig vara i
tilltagande.
I fråga om periodiska skolblad och
tidskrifter hafva vi däremot varit lyckligare
lottade och stå i det afseendet framom vår a
grannland. I detta afseendet nia särskildt nämnas
»Svensk Läraretidning» såsom organ för
Sveriges allmänna folkskollärareförening,
»Folkskolans Yän» såsom organ för
specialföreningen »Svenska folkskolans vänner», samt
vid sidan af dem »Tidskrift för folkunder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
