Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 37
SVENSK LÄRARETIDNING.
521
att lönernas utbetalning skall ske på
bestämda tider, nämligen under första hälften
af månaderna mars, juni, september och
december.
En för lärarekårens ekonomiska stallo ing
synnerligen viktig fråga, nämligen den om
sjukhjälp, fann sin lösning år 1894, efter
att den genom petitioner och
riksdagsmotioner hållits vid lif ända sedan 1880. Genom
kungörelse af den l juni 1894 stadgades
nämligen, att till aflöning åt vikarie för
lärare eller lärarinna, hvilken åtnjuter
tjänstledighet på grund af med läkarebetyg styrkt,
icke obotlig sjukdom, skall staten bidraga
med 400 krv kommunen med 50 kr. jämte
husrum och ved samt tjänstcinnehafvåren
med 150 kr., allt för 8 månaders lästid.
Folkskollärarnes pensionering har icke
under senaste kvartseklet undergått annan
väsentlig förändring beträffande
pensionsbeloppen, än att lägsta delaktighetsbeloppet
stigit i samma mån som den kontanta
lönen, hvadan alltså detta belopp numera är
700 kr. Det högsta är fortfarande endast
1,000 kr. År 1877 sänktes åldern för rätt
till hel pension frän 60 till 55 år.
Genom den år 1875 bildade
folkskollärarnes änke- och pupillkassa, till hvilken
manlig lärare har att bidraga med 3 Vs %
af sitt delaktighetsbelopp i
pensionsinrättningen, hafva efterlefvande änkor och barn
tillförsäkrats mindre, understöd, de förra på
lifstid, de senare intill fyllda 15 år.
Slutligen bör antecknas, att genom det
den 22 juni 1892 utfärdade reglementet för
Småskollärarnes m, fl.
ålderdomsunderstödsanstalt lärarcpersonalen vid småskolor och
mindre folkskolor blifvit tillförsäkrade ett
välbehöfligt om ock litet understöd för sin
ålderdom.
*
Af denna kortfattade öfversikt finner man,
att från statsmakternas sida åtskilligt blifvit
gjordt till förbättring af lärarckårens
ekonomiska ställning. Då emellertid
lärarelö-nerna från början voro ytterst knappt
tilltagna och förbättringarna under den långa
perioden stannat vid det minsta möjliga,
torde man kunna våga det påståendet, att
framstegen knappast motsvara äfven ganska
lågt ställda anspråk. Till stöd för detta
påstående behöfver blott framhållas det
sakförhållandet, &tt under den långa perioden
af 23 år eller från 1874 till närvarande
stund minimilönen ökats från 500 till 600
kr., d. v. s. med endast 100 kr.
Obestridligt, torde vara, att de tid efter annan gjorda
ansatserna till skapandet af en för kåren
mera tryggad ekonomisk ställning alldeles icke
hållit jämna steg hvarken med de ökade
fordringarna på duglighet för lärare- och
uppfostrarekallet, som numera ställas på
lärarekårens medlemmar, eller med de
alltjämt stegrade lefnadskostnaderna.
Detta allmänna omdöme gäller emellertid
företrädesvis landsbygden. Inom flera
enskilda kommuner och framför allt i de
större städerna har man särskildt under det
senaste årtiondet vidtagit ganska afsevärda
löneförbättringar och i samband därmed
gifvit en något större utsträckning i
tillämpningen af principen om lönetillägg efter vissa
tjänsteår, än hvad statsmakterna åtminstone
hittilldags ansett sig kunna medgifva såsom
allmän bestämmelse.
En liten ljusning har emellertid de senare
åren visat sig, i det att det berättigade i
yrkandet om ett andra ålderstillägg synes
vinna allt större anslutning af den allmänna
meningen, hvadan en väntad framställning
i detta afseende icke torde sakna utsikter
att blifva välvilligt upptagen inom
riksförsamlingen.
Om sålunda ännu ganska mycket är att
hänföra till önskningsmålen, innan
lärarekårens ekonomiska ställning blifver sådan,
att skolan däraf kan röna verkligt gagn, så
synas vi dock kunna med tanke dels på
hvad som redan blifvit gjordt och dels på
den sig allt mer utbredande riktigare
uppfattningen af skolans samhälleliga mål
förtröstansfullt gå framtiden till mötes.
J. J. Dalström.
_____.t._____
+v
Föreningsväsendet inom
folkskollärarekåren.
Det är lärarens känsla af att han
ständigt behöfver mera kunskaper, mera
erfarenhet och vidare synfält, som först
framkallat läraremöten och lärareföreningar. Men
gemensamma eller likartade hinder under
lärarnes arbete framkallade omsider äfven
öfverläggningar om gemensamma åtgärder
för deras öfvervinnande.
Så tillkommo läraremötenas två
hufvudslag af frågor: de som direkt afse
medlemmarnas förkofran, och de som angå
skolans eller deras egen ställning. Helt
naturligt intogo de förstnämda länge främsta
rummet.
Skolans och lärarekårens plats i samhället
och skolans behof af dess offervillighet upp .
märksammades under de första skedena i
hennes utveckling nästan uteslutande af dem,
som då mera eller mindre officiellt hade
sig vården om henne ombetrodd.
Lagstiftnings- och anslagsfrågor förekommo
visserligen på läraremötena, men folkskolans lärare
togo föga eller ingen del i deras behandling.
På 70-talet visade sig häruti en förändring.
Detta berodde i främsta rummet på, att
lärarne nu började vakna till medvetande
om sin samhörighet samt sina och de skilda
skolornas gemensamma intressen. De
insågo då den stora betydelse frågor af denna
art äga för folkupplysningen och dern själfva.
Lärarnes deltagande i diskussionen om
dem .gaf med detsamma en annan färg åt
läraremötena, i synnerhet åt de större, och
på sarnma gång fördes intresset för
allmänna skolfrågor ut i allt vidare kretsar.
Härigenom kom nytt lif i de här och där
spridda små lärareföreningarna, och ett stort
antal n3^a sådana bildades.
Uppfostringsfrågor och metodiska
spörsmål hade fortfarande sin gifna plats på de
smärre läraremötenas program, ty
lärarekallet ställer ständigt nya frågor till den
samvetsgranne läraren, men äfven
organisatoriska och skolpolitiska frågor gjordes nu
till föremål för begrundande och
öfverläggning. Lärarne började känna det som en
plikt och ett behof att bringa klarhet öfver
sina erfarenhetsrön om de frågor af denna
art, som stodo på dagordningen. Att de
slutsatser, de härvid kommo till, icke alltid
stämde öfverens med hvad som förut ansetts
som oomtvistligt, var gifvetvis ägnadt att
öka intresset för mötenas förhandlingar. Så
småningom vann den tanken fast form, att
lärarne i folkskolan icke fingo stanna vid
att vara blotta verkställare af gifna
föreskrifter, utan att de tillika utgjorde en af
de faktorer, som borde inverka på dessa
föreskrifters art och syftemål; med andra
ord: lärarne voro icke längre nöjda med att
vara blott samhällets tjänare, utan de ville
äfven vara aktiva medlemmar däraf samt
tillvarataga sin rätt att representera det
viktiga samhällsintresse, folkuppfostran, som
de vigt sitt lif åt.
Det säger sig själft, att dessa
strömningar skulle föda tanken på en
sammanslutning mellan de små ortsföreningarna.
Då formligt förslag härom år 1880
framlades af hufvudstadens
folkskollärareförening, vann detta ock genast så stor
anslutning, att redan 1882 den unga föreningen,
Sveriges allmänna folkskollärareförening,
hade mera än 2,000 medlemmar, fördelade
på 90 kretsar i alla delar af vårt land. Ett
tydligare bevis på, att föreningens bildande
var uttryck för ett djupt kändt behof hos
de bästa inom lärarekåren, låter knappast
tänka sig.
Den stora anslutningen från början och
den därpå följande snabba tillväxten (vid
1896 års slut 202 kretsar med 5,873
medlemmar) har gjort, att föreningen hela
tiden faktiskt varit erkänd som en
organisation af folkskolans lärarekår och haft
befogenhet att tala å dess vägnar, hvilket ju
innebär, att de ej blott till namnet utan
också i verkligheten hela tiden varit
Sveriges allmänna folkskollärare förening.
Att opposition häremot någon gång
förekommit, har endast tjänat att bekräfta själfva
sakförhållandet.
Föreningens inflytande på
folkundervisningsfrågornas behandling i de skilda orterna
och vid den centrala ledningen har i många
fall varit påtaglig. Säkerligen har dock
dess inverkan varit ännu större och djupare,
än som ensamt häraf kan slutas.
På det frivilliga arbetet för
folkupplysningens utbredning och fördjupande i vårt
land har den allestädes satt sin stämpel.
Kretsmötena, allmänna folkskolläraremötena
och i-tiftsmötena bära härom tydliga
vittnesbörd. Genom samverkan med öfriga
nordiska folkskollärareföreningar har den äfven
på de allmänna nordiska läraremöfcena
utöfvat ett stort inflytande, som i synnerhet
gått ut på, att lärarne vid de olika landens
olika skolor måtte föras till att känna och
rätt uppskatta hvarandras arbete.
Genom sina diskussioner om
lärarebild-ningen har den äfven beredt mark för
universitetens sommarkurser.
Att den likväl icke fått verka allt hvad
den kunde och bort, må icke blott beklagas
utan äfven vara en sporre till nya
ansträngningar. I föreningen äger i alla händelser
folkskolläraren ett organ, hvarigenom det
blir honom möjligt att få ett ord med i
skolans angelägenheter.
En kårorganisation, huru berättigad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:56 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1897/0525.html
