- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 16:e årg. 1897 /
538

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

588

SVENSK LÄEARETIDNING.

N:r 38

äldsta uppteckningarna var vanligen den
poetiska. När dessa uppteckningar sedan
användes af dem, som gifvit böckerna deras
nuvarande form, bibehölls därvid på flera eller
färre ställen denna ursprungliga form. Dessa
skriftställen äro därför ej ordagranna
berättelser om vissa tilldragelser. Hit hör
berättelsen om Bileams åsna. Den har aldrig talat.
Solen har aldrig stått stilla i Gibeon eller
månen i Ajalons dal. Det är ett poetiskt
uttryckssätt, som förekommit i den äldre
källskriften - sådana omtalar bibeln själf - det
betyder helt enkelt, att Josua vunnit segren
i rätt tid, innan det så att säga blef för sent.

Föreläsaren genomgick och uppvisade, att
de olika skrifterna oförtydbart bära spår af
olika kulturståndpunkter. Men under dem
alla - och däri skiljer sig det israelitiska
folket från andra folk - hade detta folk
mer eller mindre klart en förnimmelse af att
en högre uppgift förelåg detsamma.

De skriftliga uppteckningar, som funnos från
äldre tider - säkert ifrån Moses tid -
sammanfördes och bearbetades så småningom,
hvarvid äfven fortlefvande muntliga
berättelser användes. Allt efter sorn folket vann en
kultur ståndpunkt, på hvilken det kände
behof att - just för att kunna lösa sin högre
uppgift - gifva klarare och fullständigare
uttryck harf or, framträdde författare, som gåfvo
skrifterna en häremot svarande framställning.
Föreläsaren genomgick och utredde, huru på
detta sätt de 5 Moseböckerna steg för steg
utvidgades, tills de under och efter exilen
framträdde sådana vi nu hafva dem.

Om många af de gammaltestamentliga
skrifterna gäller emellertid, att man ej kan med
säkerhet afgöra, när de äro skrifna. Om Jobs
bok »vet ingen människa på jorden», när den
är skrifven, och troligen kommer aldrig någon
att med säkerhet få veta det. Men blir väl
en bibelboks religiösa värde därigenom
mindre? Icke kan den däraf blifva sannare eller
mindre sann.

Med de egentliga profeterna börjar en rik
och storartad utveckling på alla områden inom
det israelitiska samhällslifvet, dock framförallt
på det religiösa. Men profeterna hafva icke
skapat en ny religion, de hafva endast
fördjupat den, som förut fanns bland folket.
Också funnos profeter i Israel sedan långt
tillbaka. Profeterna voro ett kraftigt uttryck
för hela folkets historiska ställning och’för
dess nu vunna kulturståndpunkt. Därför kunde
de ock genom den dem förlänade gudomliga
andekraften peka på framtidens gestaltning.
Deras författareskap hvilar på naturlig
begåfning och andekraft från höjden.

Tiden efter exilen utgjordes ej af ett sådant
andligt förnedringstillstånd, som man hittills
antagit. Tvärtom var folkets andliga lif i vissa
afseenden rikare och framträdde med större
klarhet och styrka än på något föregående
utvecklingsstadium. Nu författades flera nya
skrifter. Men framförallt utmärkes denna tid
däraf, att de bland det israelitiska folket
förefintliga skrifterna samlades och i vissa fall
öfverarbetades. Därunder tillkommo
konunga-och krönikeböckerna, Esra och Nehemia
böcker samt Makkabeernas böcker, af hvilka i
synnerhet den första är af högt historiskt
värde. Hit hör ock Esters bok, som icke vill
vara en trogen historisk teckning. Den står
midt emellan historia och dikt och kan
närmast jämföras med den historiska romanen.
Profeten Jonas bok tillhör också tiden efter
exilen. Den är ej en profetisk bok utan en
lärodikt, däri ej allt skall uppfattas ordagrant.
Den framställer i kraftiga drag Guds
rättfärdighet och nåd. Nu diktades många af
psalmerna. Från denna tid äro äfven
Predikareboken och Höga visan. Under Makkabeernas
tid lefde den man, som skrifvit Daniels bok.

Samlingen af de gammaltestamentliga
skrifterna var färdig något före Kristi födelse.

Det finnes alltså i de gammaltestamentliga
skrifterna sådant, sorn är mänskligt och
förgängligt, beroende därpå, att de kommit till
bland syndiga människor. Men de innehålla
ock oförgängliga delar, hvilket har sin grund
däri, att folket stod under inflytelsen af en

gudomlig makt och kraft, som verkade bland
det. Därför innehålla dessa skrifter ett
verkligt Guds ord, trots det oriktiga och
förgängliga i dem.

I följd häraf förblifva alltjämt de ifrågava
rande skrifterna ett af de väsentligaste och
viktigaste medlen vid religionsundervisningen
i våra skolor. Ett sammandrag af dem bör
och måste där meddelas. Om en och annan
detalj skulle vara oriktig, medför det ingen
skada. Och med dem skall för öfrigt ej sysslas
i barnskolorna. Förlorar väl Josefs historia
något af sitt pedagogiska och religiösa värde,
om också en eller annan enskildhet skulle
vara oriktig?

Till sist förklarade föreläsaren, att afsikten
med föreläsningarna hade endast varit att
gifva några korta antydningar rörande det
vidsträckta ämnet för att såmedelst få fram
ett allmänt slutresultat. Tiden hade ej
tilllåtit mera.

#

För vår del anse vi, att dessa
föreläsningar voro i vissa afseenden de
betydelsefullaste och viktigaste af dem, som
förekommo vid årets sommarkurser. Bekant
hade länge varit, alt den kritiska
bibelforskningen, särskildt i Tyskland, hade
kunnat fastslå en del säkra resultat af sitt
arbete. Hos oss blef uppmärksamheten därpå
fäst i vidare kretsar först genom professor
Rudins uppseendeväckande, numera allmänt
bekanta skrift: »Den gudomliga
uppenbarelsens förnedringsgestalt i den heliga skrift».
Det kunde nu icke längre fördöljas, att
uppfattningen af de gammaltestamentliga
skrifterna i vissa afseenden måste
modifieras. Sanningen, den vetenskapliga
sanningen kräfde detta oeftergifligt. Det gällde
och gäller alltså att så småningom göra den
stora allmänheten bekant och förtrogen
härmed.

Professor Johansson synes hafva varit
klart medveten härom. Ty genom
ifrågavarande föreläsningar har han härtill lämnat
ett viktigt bidrag. Hans ställning såsom
en af de förnämsta målsmännen för den
exegetiska teologien i vårt land var också
ägnad att förläna hans ord auktoritet och
skänka åhörarna trygghet. Därtill kom, att
tilliten ytterligare ökades genom föredragets
styrka och klarhet samt den fasta
frimodighet,» hvarmed det framfördes. Det är
blott att beklaga, att ej många, riktigt
många af våra präster infunnit sig till
föreläsningarnas åhörande. Väl är det sant,
att föreläsaren icke gick långt utöfver hvad
sorn numera är tämligen väl bekant för dem,
som tagit någon kännedom om de allmännaste
resultaten af hithörande forskningar, men
icke desto mindre skulle nog gagnet ej
varit ringa.

Såsom vi hafva sett, ådagalade dessa
fö-| reläsningar med all önsklig tydlighet, att
| det är en stor villfarelse att antaga, det
den kritiska bibelforskningen, hållen inom
den lugna och nyktra vetenskapens gränser,
skulle kunna skada den sanna religionen
eller verka förstörande på det äkta f
romhets-idealet. Annorlunda kan ju möjligen saken
ställa sig för ett förkrympt eller förvuxet
sådant, men detta torde väl ej böra räknas
såsom någon förlust, vare sig för sant
kris-tendomslif eller lutherskt kyrkosamfund. Det
friska sunda fromhetslifvet kan däremot ej
hafva annat än gagn af den ifrågavarande
vetenskapen och dess vunna resultat.

Religionen vinner genom densamma att
förbindelsen mellan henne och vetenskapen
upprätthålles, och att den förra sättes i
rätt förhållande till kultuilifvet. Sålunda
utför den ett synnerligen viktigt
upplysningsarbete, genom hvilket främjas en riktigare
och klarare uppfattning af den gudomliga
uppenbarelsens rätta art och beskaffenhet.
»All förskräckelse för en sund
vetenskaplig utveckling är af ondo och oluthersk»,
yttrar därför föreläsaren i ett annat
sammanhang.

Icke allestädes inom skollärarekåren synes
man hafva förstått eller besinnat detta.
Möjligen skola dessa föreläsningar kunna
öppna ögonen på en och annan obetänksam
ifrare samt hjälpa till att förjaga här och
där förefintlig »kulturskygghet och
kulturhat». Man borde af dem kunna lära att
ej hafva allt för brådtom med »att ropa
ve och förbannelse, när helst man får höra
talas om en ny vetenskaplig åsikt, utan vänta
och se, hvad det kan blifva af den». Ty
det kan ju ej nekas, att det är ett ledsamt
skådespel att se medlemmar af den svenska
folkskollärarekåren låta förleda sig att, utan
att rätt veta hvarom fråga är, oroa,
uppskrämma och upphetsa sin omgifning,
spelande .därvid rollen inom lutherska kyrkan
af ryska poper eller romerskt-katolska
dominikaner, då man däremot gärna velat
vänta, det de i stället uppträdt upplysande
och lugnande. Förmå dessa föreläsningar
att bland annat äfven verka, att en sådan
väntan hädanefter icke svikes, så har
professor Johansson genom sina föreläsningar
under 1897 års sommarkurser gjort sig väl
förtjänt om den svenska kulturen och den
svensk-lutherska kyrkan.

Vi våga ock hysa den förhoppningen, att
detta ej var den enda gången professor
Johansson föreläste om de nyvunna resultaten
inom sin vetenskap för
sommarkursdeltagare. M. Nelander.

*



Professor Frans August Johansson är född
i Elmeboda församling af Kronobergs län 1850.
Han blef student 1875, aflade 1885 teologie
kandidatexamen och prästvigdes 1886. Han
vardt docent i exegetisk teologi vid Lunds
universitet 1886, e. o. professor i dogmatik
och moralteologi vid Uppsala universitet 1892
och året därpå teologie doktor. E. o.
professor i exegetisk teologi vid Uppsala
universitet 1895, blef han i år af Lunds teologiska
fakultet kallad att efter C. V. Skarstedtintaga
professorsstolen i samma ämne vid den
sydsvenska högskolan.

Medeltidens undervisnings- och
uppfostringsväsende.

Öfver detta ämne föreläste professor
Reinhold Geijer under årets sommarkurser.

Inledningsvis redogjorde han för de äldsta
kristna undervisningsanstalterna,
katekume-natet och kateketskolan i Alexandria. Den
senare uppkom omkring år 200 e. Kr. och
hade till ledare bland andra kyrkofäderna
Clemens och Origenes, hvilka företrädde
en jämförelsevis liberal uppfattning af den
antika bildningens värde. Den häremot
motsatta, i grunden kulturfientliga
uppfattningen, i sin mest fanatiska ensidighet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:06:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1897/0542.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free