Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 38
SVENSK LÄRARETIDNING.
539
representerades förnämligast af Tertullianus.
Den västerländska kyrkan tillägnade sig allt
mer den förstnämda uppfattningen och
använde den grekiska filosofien, som den
lät tjäna sina egna syften. Därigenom
blef hon en verklig kulturmakt, som under
årnundraden utfört en storartad
civili&a-torlsk mission.
Medeltiden inleddes af folkvandringarna,
hvilka åstadkommo social ödeläggelse och
till största delen sopade bort den antika
odlingen. Medeltidens skolväsende blef
därför en nyskapelse, som i hög grad bar
prägeln af sin tids allmänna karaktär och
skaplynne. Ur kyrkans sköte framväxa nu
kloster- och katedralskolorna.
Eremitväsendet, som uppkommit och särskildt frodades
i Österlandet, öfverfördes till Västerlandet,
där det förvandlades till ordnadt
munkväsende. Då den helige Benediktus af
Nursia år 529 stiftade det första klostret
på Monte Casino, tyckes han hafva utgått
från den regeln, att »lättjan är alla lasters
moder», hvarför han i sin samma år
författade ordensregel ålade sina munkar bland
annat barnaundervisning. Hvilken vidsträckt
utbredning och hvilken ofantlig betydelse
denna orden haft, kan man förstå däraf,
att det funnits icke mindre än 37,000
benediktinerkloster, från hvilka utgått bland
andra 4,000 biskopar, 24 påfvar och öfver
15,000 författare.
Klosterskolans ändamål var från början
att utbilda ett dugligt prästerskap, men
det blef snart nödvändigt för henne att
öppna sina portar för äfven andra än dem,
som skulle blifva präster eller munkar.
Till följd häraf delades skolan i interner
(= inre) och externer (== yttre). I den
yttre skolan erhöllo världsliga klerker sin
utbildning och i den inre de, som skulle
inträda i kyrkans tjänst. Skolans
föreståndare kallades Scholastwus och ägde rätt
att vid undervisningen betjäna sig af
monitorer. I den inre skolan lades
hufvudvikten vid teologiska studier. Bibeln lästes
flitigt och jämte den kyrkofädernas skrifter.
Dessutom förekom kyrkosång samt studier
af den kyrkliga kalendern. Det s. k.
tri-vium bestod af grammatik (= latin),
dialektik (= slutledningslära), retorik (=
vältalighet eller stilistik). Dessa ämnen
betraktades såsom grundläggande för all högre
bildning. Det s. k. quadrivium omfattade
aritmetik, geometri, astronomi och musik.
Undervisningssättet var ren mekanisk
utanläsning. Huruvida eleverna begrepo
något af hvad de läste, det brydde inan
sig icke om. I lärjungens hand sattes en
latinsk grammatik, hvilken han skulle lära
sig blankt utantill. Sedan erhöll han en
latinsk läsebok, och därefter fick han börja
att läsa den klassiska litteraturen. Ofta
läste läraren före, tills eleven kunde det
utantill.
Ordningen i skolan var ytterst pedantisk
och tukten barbariskt sträng. Den minsta
förseelse straffades med gissel, fastor eller
fängelse. Ingen skillnad gjordes mellan
könen, och intet afseende fästes vid
elevernas olika skaplynne, böjelse eller intressen.
Man helt och hållet förkväfde
individualiteten. Den råa tukten afbröts dock stund-
om af skolfester med allehanda upptåg.
Såsom exempel på den barbariska tukten
anfördes, att i S:t Gallen eleverna, när de
icke kunde sina läxor, blefvo afklädda och
gisslade. Denna råa tukt alstrade också
endast råhet bland lärjungarna. Såsom
exempel härpå anfördes, att en gosse i
klosterskolan i Corbey slog ihjäl sin kamrat
med en griffeltafla.
Under 10- och 1100-talen började
klosterskolorna att mer och mer förfalla.
Orsakerna härtill voro dels munkarnes bestyr med
ekonomiska saker, dels deras teologiska
ensidighet och maklighet och dels de på
1200-talet uppkomna tig gar ordnarna med sina
skolor, hvilka började konkurrera med
klosterskolorna.
Det andra hufvudslaget af
undervisningsanstalter under medeltiden var
katedral-skolorna, hvilka historiskt sedt äro årsbarn
med domkapitelinstitutionen. Dessa
grundades af biskop Chrodegang i Metz
(omkring 750) på det sätt, att han samlade
det vid domkyrkan anställda prästerskapet till
s. k. »familjer». I de stadgar, han
upprättade, föreskrefs, att kanikerna skulle
undervisa det unga släktet, på det att däraf
måtte blifva ett dugligt prästerskap.
Katedralskolans organisation var en trogen kopia
af klosterskolornas.
På 13- och 14-00 talen började
katedralskolan att urarta och därmed äfven förfalla.
Till dess förfall bidrog i främsta rummet
vikariatoskicket, af hvilket de dåliga
lärarne vid denna skola var en följd.
Utom de nu nämda skolorna uppstodo
under medeltiden, när det tredje ståndet
framträdt, socken-, stads- och rådsskolor,
hvilka upprättades i städerna, särskildt i
de stora hansestäderna.
Någon egentlig folkskola fai)ns icke under
hela medeltiden. Karl den store gjorde
visserligen rätt berömvärda ansatser att få
till stånd en allmän folkupplysning, men
hans skolor fingo dock icke någon större
betydelse.
Slutligen redogjorde föreläsaren för
riddarens uppfostran samt för medeltidens
högskolor, universiteten, hvilka bildades af
sig själfva såsom fria korporationer.
Detta är nu endast några fragment af
hufvudinnehållet i professor Geijers
synnerligen intressanta föreläsningar, hvilka alla
skedde inför ett talrikt auditorium, som
vid den sista föreläsningens slut visade
föreläsaren sin tacksamhet medelst starka
applåder. August Degerman.
Professor Karl Reinhold Geijer, född 1849 i
Nyed af Värmlands län, student i Upsala 1867
och filosofie kandidat 1871 samt året därpå
filosofie doktor, blef 1876 docent i praktisk
filosofi vid Uppsala universitet och 1880 i
samma ämne i Lund samt utnämdes 1888
till professor i teoretisk filosofi vid Uppsala
universitet. Under sin Lundatid var han
föreståndare för den teoretiska profårskursen
vid katedralskolan.
Upp att verka! Upp att möta
dagens kraft med vaknadt mod!
Oscar II.
FÖR DAGEN.
Reaktionära strömningar.
2.
»Det finnes knappast något bättre sätt
att i grund förstöra en nation än genom
ett långt utsträckt folkskoletvång.»
Så lyder det visdomsord, hvarmed
Göteborgs Aftonblad afslutar en .ny
betraktelse i folkskolefrågan, med gillande
aftryckt af den härutinnan - liksom i
mycket annat - med nämda blad
liktänkande Smålandsposten.
För att rätt kunna fatta detta
visdomsords innebörd, borde man naturligtvis
veta, hvad Göteborgs Aftonblad
egentligen menar med »ett långt utsträckt»
folkskoletvång. Härom lämnar detsamma
emellertid icke något klart besked.
Färdighet i att läsa, skrifva och räkna bör
- säges det - bibringas genom obligatoriska
folkskolor, så att hvar och en sättes i
tillfälle att själf taga kännedom om affattningen
af de lagar, han kan vilja uppsöka, följa de
skriftliga meningsbytena däröfver, skriftligen
meddela sig härom och vara användbar i
kommunernas ekonomiska värf.
Statens öfverhöghetsrätt öfver den enskilde
omfattar därför alla de fall, där hemmen ej
vidtaga åtgärder till fyllande af dessa behof,
och härpå grundar skoltvånget sitt
berättigande. Det är hvad staten ej kan undvara.
Men därutöfver har det allmänna hvarken
någon rätt eller något intresse att inkräkta
på hemmens och den enskildes frihet. Den
obligatoriska folkskolan är en »allmän
intellektuell värnplikt», som emellertid ej får
ledas af eröfringstankar och fåfänglig
äfven-tyrslusta/
Af detta uttalande framgår visserligen,
att det är ur synpunkten af den mest
ensidiga intellektualism, den mest
jordkrypande nyttighetsäflan, som Göteborgs
Aftonblad och Smålandsposten betrakta
folkskolan och hennes syfte. Men äfven
om de hade rätt i denna sin snäfva
begränsning af folkskolans syfte, skulle detta
ingalunda i och för sig kunna utgöra
motiv för en begränsning af folkskoleårens
antal. Ty att hvarje från folkskolan
utgående lärjunge skulle äga den färdighet
i att läsa, skrifva och räkna, att han på
egen hand kunde »taga kännedom» om
våra lagar, * följ a. de skriftliga
meningsbytena däröfver, skriftligen meddela sig
härom och vara användbar i
kommunernas ekonomiska värf», det förutsätter
i själfva verket en så långt hunnen
naturlig förståndsutveckling och en så
grundlig intellektuell »träning» samt ett så
ansenligt förråd af kunskaper och
färdigheter, att svårligen någon vanlig 13- eller
14-åring skulle visa sig vuxen de af
Göteborgs Aftonblad och Smålandsposten
sålunda uppställda fordringarna. Skulle
dessa strängt och titt gagns uppfyllas, så finge
vi nog förlänga den allmänna
folkskoleåldern, icke förkorta densamma. Detta
senare tyckes emellertid vara de båda
ärade tidningarnas mening.
I det hela möter man här samma
oklarheter och själfmotsägelser, som man
är van att finna hos personer, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
