Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558
SVENSK LÄRARETIDNING
N:r 39
son i och *för vittnesbevisnings beredande
hade denne dessutom på fråga, hvad dessa
af hr Montelin iakttagna utvidgningar och
slingringar i ögonbottnens blodkärl kunde
betyda, gifvit det svar, att förutsatt det
ifrågavarande blodkärl haft samma
utseende vid undersökningen den 16
december 1896 som vid Nordenssons egen
undersökning i januari månad 1897, så hade
blodkärlens utseende intet att betyda, utan
kunde de hafva samma utseende hos en fullt
frisk och normal människa. För sakens
fullständiga utredande hade enligt hr
Dahl-bäcks förmenande varit lämpligast att på ed
höra doktor Montelin, hvilket om saken
komme att fortsättas ju kunde ske en
annan gång. Emellertid hade doktor
Montelin den 21 sistlidna januari, då Dahlbäck
för samma ändamål besökte honom, på fråga
förklarat, att han den 16 dec. 1896,
således på nionde dagen efter den s. k.
»misshandeln», vid undersökning af gossen icke
kunnat finna svullnad eller något som helst
yttre märke på gossens hufvud ej heller
kunnat iakttaga ömhet å någon punkt af
detta, och att det enda, som i betyget
utmärker Montelins egen iakttagelse, är
uppgiften om ögonbottnens blodkärl. Talet om
»ömmande blånader å hufvudsvålen» hade
Montelin helt Öppet inför Dahlbäck vidgått
vara helt enkelt referat af gossens och
moderns uppgifter. Då nu doktor Montelins
premisser varit ohållbara, så följde
naturligtvis, att hans konklusion - den där
»fallandesoten» och hr Tennman såsom
orsak därtill - vore fullkomligt falsk. Att
för öfrigt vid den s. k. »misshandeln»
tillgått på annat sätt eller att den s. k.
knackningen varit hårdare än Tennman inför
domstolen uppgifvit, därom förelåge ännu ingen
utredning. Hvad slutligen beträffade gossen
Helge Lewerentz’ befinnande nu, sä vore
han fullt frisk och färdig och ginge för
närvarande i skola i Stockholm (Södra
latinläroverkets 2:a klass). Svarandeombudet
framlade därefter en
rättegångskostnadsräk-ning å 550 kr.
Allmänna åklagarens ombud, som förut
vid detta rättegångstillfälle icke haft något
att i saken andraga och som ej heller hade
någon personlig fullmakt från hr Lewerentz,
fick nu brådt om att begära uppskof,
oaktadt svarandeombudet tydligen betonade, att
ersättning icke påyrkades af allmänna
åklagaren utan af angifvaren disponenten
Lewerentz, hvilken under sommarens lopp
upprepade gånger till svarandeombudet
förklarat sig villig att ersätta svarandens
kostnader i målet. Rättens beslut
tillkännagifver vid tingsstället i början af oktober, och
antagligt är, att uppskof beviljas, så vida
disponent Lewerentz till dess ej funnit för
godt att under hand uppgöra saken med
hr T.
»Ja, i detta läge befinner sig nu detta
mål, som med så mycket buller påbörjades.
Det har slutat med att förvandlas till en
tvist om några hundra kronor mellan den
burgne disponenten och den fattige
folkskolläraren», yttrar tidningen Västernorrlands
Allehanda.
Åtskilliga insändare hafva redan haft
ordet i Y. A. och därvid hållit mer eller
mindre skarpa vidräkningar med hr
Lewerentz. En, som kallar sig
»Skolrådsledamot», slutar sin artikel med följande ord:
Äfven hr Lewerents »ädelmodiga»
återkallelse är af beskaffenhet att förtjäna ett
särskildt omnämnande. Hvad han däri säger
om den hr T. ådömda varningen vittnar om
en oblyghet, hvartill man sällan sett maken.
För det första vet han mycket väl, att han
själf, i likhet med 9 andra af skolrådets
ledamöter, var hr T:s juridiska antagonist, när
varningen ådömdes och hur pass opartisk
den vid sådant förhållande kunde bli, och för
det andra har han i egenskap af
medbestämmande i T:s privata lönebidrag, lockat honom
att återtaga de öfver varningen inlämnade
besvären.
Efter allt detta finner han det dock
anständigt att nu vid protesten mot
ersättningsanspråken försöka använda den på detta sätt
hopkomna varningen såsom ett indicium mot
hr T. I sanning nobelt!
Lika anmärkningsvärdt är hvad hr L. i
samma återkallelse skrifver om sonens genom
omsorgsfull läkarevård delvis återvunna hälsa
såsom motiv för återkallelsen, då man vet att
två framstående läkare i Stockholm redan i
januari kunde trösta gossens bekymrade
moder med att denne, långt ifrån att lida af
»hjärnblödning, fallandesot, vansinne,
blindhet» eller någon annan ohygglighet, ej ens
visade spår af någon honom öfvergången
misshandel, Ej heller kan man man undertrycka
den tanken, att den hänsyn till br Tis familj
som äfven uppgifves som ett motiv för
återkallelsen, kommer väl sent. Den hade utan
tvifvel varit mera på sin plats, då den minst
visades; nu synes denna hänsyn endast
framkallad att betäcka en nödtvungen reträtt.
Helt visst hade det tagit sig något bättre ut
inför allmänheten (måhända äfven i hr L:s
eget medvetande), om han, i stället för att
fortfarande hålla på det berättigade i sitt åtal,,
öppet erkänt, att detsamma varit förhastadt
och obefogadt.
Litteratur.
Geografiundervisningens mål, medel och
metod. I korthet framställda af P.
Nord-mann, fil. d:r, lärare i geografi vid Svenska
fruntimmersskolan i Helsingfors.
Helsingfors 1896. Pris 2 mark.
»Uppgiften att undervisa i geografi är
på en gång tacksam och svår: tacksam, ty
skildringarna ur naturen och människolifvet
äro i och för sig intressanta; svår, ty
ämnet fordrar, att läraren skall äga
omfattande kunskaper samt förmåga att bland
massan af detaljer utvälja och sammanfoga dem
till ett helt, hvilka eleverna böra lära sig.
Läraren går själf i skola, under det han
undervisar sina barn. Men den erfarenhet
han därvid vinner och på hvilken han
uppbygger sin metod, kan kompletteras genom
den pedagogiska litteratur, som innehåller
de rön, hans kolleger i ämnet på sitt håll
gjort.»
Med ofvanstående ord motiverar förf.
utgifvandet af förevarande arbete. »Denna
bok», heter det, »är just sammanskrifven
för den unge geografiläraren, icke for den
gamle erfarne, på sin metods absoluta
riktighet säkre.» Han framhåller vidare, att
den icke är uppställd i öfverensstämmelse
med en strängt systematisk pedagogiks
teorier utan på grund af de iakttagelser, förf.
gjort under sin lärareverksamhet samt vid
besök i många läroverk i Finland och i
utlandet.
Till en början redogör förf. för, huru
geografien genom Humboldt och Bitter
blifvit en vetenskap samt de olika åsikter, som
gjort sig gällande angående omfattningen af
nämda vetenskaps uppgift.
Därpå öfvergår förf. att redogöra för
geografiens ställning i skolan. Länge har
den där behandlats som ett biämne, som
ett komplement till historien. Klart är,
att så länge detta var fallet, kunde den ej
häfda sin plats. Vid det första tyska
geograf mötet, som år 1881 hölls i Berlin, enade
sig emellertid samtliga närvarande om
följande uttalande:
I de högre läroverken bör geografien
behandlas som ett själfständigt läroämne, ty
dess sammankoppling med historien har -
enligt hvad erfarenheten, gifvit vid handen
- medfört ett skadligt försummande af detta
ämne. Det är vidare i högsta grad önskligt,
att blifvande lärare i geografi aflägga examen
i sitt fack.
Den sistnämda fordran har, som man
vet, åtminstone hvad de nordiska länderna
beträffar, förblifvit ett fromt önskningsmål.
Icke ens de personer, som haft sig
lärarebildningen anförtrodd, hafva undergått en
dylik examen.
Beträffande ändamålet med
undervisningen i geografi framhålles, att undervisningen
icke bör främst gå ut på att belasta
barnens minne med namn, siffror och uppgifter
om orters läge utan framför allt på att
väcka lefvande föreställningar och rikta
deras själ med nya tankar. Geografien
inrymmer många namn, hvilka icke kunna
undvaras, ty hvart och ett svarar mot ett
visst begrepp. Dessa namn enbart kunna
dock lätt glömmas, hvaremot icke de
geografiska företeelsernas orsak och verkan i
samma mån äro beroende af det mekaniska
minnet. Har man en gång kunskap om
en sak och vet, af hvilka omständigheter
dess förekomst är beroende, kan
kännedomen därom ej mera totalt utplånas utan
förblir ens andliga egendom.
»En god lärobok är på samma gång ett
stöd både för läraren och barnen.» Grälide
det att välja mellan en något för vidlyftig
och en allt för knapphändigt affattad är
- enligt författarens mening - den förra
att föredraga. En sådan bok kan nämligen
inrymma mera detaljerade skildringar, som
icke behöfva ord för ord memoreras utan
äro afsedda att bibringa eleverna verkliga
och klara föreställningar om jordens länder
och folk.
Visserligen hafva, såsom förf. framhåller,
framstegen på lärobokslitteraturens område
under det sista kvartseklet varit högst
betydande. Geografierna och undervisningen
i berörda ämne vid midten af århundradet
karakteriseras genom följande ord af C. A.
Agardh:
Svenskarna lära i skolan känna sitt land
uti geografien. Likasom den historia de där
läsa är en krönika, är geografien ett
inventarium, ett uppräknande af en inängd inom
Sverige befintliga ting. Historien är för
Sveriges unga söner biografien öfver en död, och
geografien är bouppteckningen efter honom.
Allt i Sveriges skolor är läxa, ingenting
känsla, ingenting idé.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
