Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 42
därpå följande perioden för kroppens
utbildning*, eller är det icke månne så, att
kroppens och själens utveckling böra" gå
hand i hand med hvarandra? Först 8 år
för själens utbildning, sedan 8 år för
kroppens, ja, nog skulle det vara en vacker
arbetsfördelning, men det är också allt.
»Om vi följa naturens ledning, skola vi
aldrig taga miste», säger en gammal latinsk
skolbok. Visar då barnet i början en
afgjord lust för läsning och motvilja för
arbete? Eller är det icke fastmera så, att
det just då är deras största lust att bruka
sina händer? Nu är det vanligen så, att
man tager största delen af barnets tid i
anspråk för läxorna och inpräglar sålunda
på det mest grundliga sätt, att det är
bättre att lära sina läxor än att göra något
med sina händer, och vi kväfva kanske
sålunda lusten till arbete. På detta sätt alstra
vi tärande i stället för närande
samhällsmedlemmar. Vi lära dem, att det är bättre
att lära en läxa i geografi än att sitta
bredvid far och hamra på en sko eller att
hjälpa mor i spisen. Så alstras förakt för
kroppsarbetet, och detta vållar många
sociala förvecklingar.
Jag frågade en gång en lärare vid en af de
större städernas skolor: »Nå, hvad blir det
af flickorna, när de lämnat skolan?» -
»Många», svarade han, »taga plats på
banker och kontor eller som skrifbiträden. Men
tyvärr ser man äfven åtskilliga i gathörnen.
Sådan är tidsandan.»
Är månne icke sådant delvis en förvänd
uppfostrans skuld? Eller hvad skall man
säga om att en, som skall ägna sig åt att
sortera bref eller knacka på en
telegrafapparat, måste använda 11 å 12 år af sin
barndom och ungdom för att bli
kompetent ?
Går en mästare till skolan för att få en
lärling för sitt yrke, kan man vara säker
på, att rektor tager ut en af de sämsta i
klassen såsom den mest lämplige.
När de unga männen tagit sina examina,
ställa de sig i rad och vänta på »en plats
i verken». Först vid 40 års ålder kunna
de vanligtvis sätta bo, d. v. s. 15 år
senare än det efter naturens ordning borde ske.
Hvad folkskolan beträffar, träffar inina
anmärkningar icke så mycket den, sådan
den nu på de flesta ställen är anordnad
med afdelnings- eller Hvarannandagsläsning,
men väl det ideal, hvarefter man sträfvar,
nämligen att få folkskolan anordnad efter
litt. A i normalplanen. Vilja vi följa
naturens ledning, förefaller det mig, som vore
det mera önskvärdt, att handaslöjden finge
gå hand i hand med det vanliga
skolarbetet, och att för dessa användes minst
hälften af den anslagna tiden. I stället borde
det sedan beredas de från skolan afgångna
tillfälle till fortbildning genom föreläsningar,
samlingars förevisande, bibliotek och läsrum
m. m. Då skulle man genom en stor kurva
komma tillbaka till T. Rudenschölds
skolform.
Nu har man ock börjat få upp blicken
för lekens uppfostrande betydelse. De
gamla säga ofta: »Vi kunna icke förstå
ungdomen nu för tiden; den hvarken kan eller
vill leka.» Vi svara: »Gif de unga blott
tillfälle och upptag icke hela deras tid med
läxläsning, och leken skall icke uteblifva!»
Vi skulle vara mera hjälpta, om vi
mindre följde Tysklands exempel och toge mera
England till förebild för våra skolor.
Visserligen hafva vi där icke så mycket att
lära beträffande undervisningen men så
mycket mer, då det gäller karaktärens daning.
Skola vi nödvändigt taga till föredöme ett
land, där undervisning och examina spela
den största roll, torde vi hellre rikta våra
blickar till det »Himmelska riket»,
examinas förlofvade land.
Barnen borde lära sig älska skolan som
ett andra hem. När skoltiden för dagen
är slut, skulle skolsalen vara öppen och ett
kärt tillhåll for barnen. Naturligtvis skulle
där då äfven finnas ett tillgängligt bibliotek.
Skolan och kyrkan ligga ju ofta lokalt
och i historien alltid mycket nära
hvarandra. Skolläraren och prästen, hvilka
hafva att sträfva mot samma mål, borde ock
såsom vänner på allt sätt hjälpa och stödja
hvarandra. Detta skulle betydligt
underlättas, om de båda stode på samma
allmänna bildningsnivå, och jag kan icke
förstå, hvarför folkskollärarne skola utbildas i
särskilda anstalter, som icke kunna
meddela samma grad af allmänbildning som de
allmänna läroverken.
Jag tviflar icke på att mycket af hvad
jag här sagt manar till motsägelse. Jag
vill dock icke, att det skall anses som
elakhet af mig att säga, hvad jag sagt, vid ett
tillfälle, då ingen motsägelse kan
ifrågakomma; det kan ske på annan tid och på
annan plats.
Huru åtskilda än våra åsikter äro, kunna
och böra vi dock i kärlek räcka hvarandra
handen till gemensamt arbete för ett älskadt
fosterland. Icke som skulle vårt land och
folk vara det bästa, men Gudsriket på
jorden kan icke bära frukt, om vi icke rikta
vår verksamhet på det som ligger oss
närmast : vårt land och vårt folk.
Om de gammaltestamentliga
skrifterna.
I anledning af mina föreläsningar öfver
detta ämne vid årets sommarkurser i
Uppsala har någon undran och oro försports
inom vissa kretsar. Man har fruktat, att
jag uttalat åsikter, som vore farliga för tron
på gamla testamentet såsom Guds ord. Det
synes som en sådan fruktan egentligen
funnes hos personer, som ej hört dessa
föreläsningar. Och det är ju naturligt, att man
af ett kort referat eller af några muntliga
notiser ej kan få en fullt klar uppfattning
af en serie föreläsningar, i hvilka man
måste antyda och sammanpressa så många
ting, som höra till ett stort och
omfattande ämne.
Denna fruktan är emellertid alldeles
ogrundad. Hvar och en med någon eftertanke
skall lätt inse, att, då det gamla
testamentets skrifter äro framkomna hos ett visst
folk, det israelitisk-judiska folket, så kunna
de ej hänga i luften utan måste stå i
nä-la samband med det folkets tänkande och
lif. Och då det folket lika litet som
andra folk var ofelbart, så kunna väl ej dess
skrifter vara i alla afseenden utan fel. Där
kan finnas felaktiga uppgifter och andra
oe-gentligheter. Och sådana finnas där. Om
någon förnekar det, så beror det ej på
annat än bristande kännedom om förhållandet.
Men å andra sidan måste dessa skrifter
visa oss hela det sanningsinnehåll, som fanns
i folkets lif både i det ena och andra
afseendet. Och det göra de också.
Bland allt det sanna och goda, som detta
folk ägde, var dess religion det förnämsta.
Det kände den lefvande, helige, rättfärdige
och barmhärtige Guden. Det trodde på
honom, och denna tro visade sig mäktig att
skapa en verklig gudsfruktan, som bar
frukter i ett sedligt lif, som uppenbarade
rättfärdighet, kärlek m. m. Och detta är full
sanning och verklighet, som ingen skall
kunna tillintetgöra, lika litet som någon kan
tillintetgöra det faktum, att vi nu i
kristenheten tro på Israels Gud, om hvilken vi
dock ha en renare och klarare kunskap.
Israels heliga religion, dess kunskap om
den sanne Guden är således ett faktum,
som vi lära känna just af dess skrifter,
som ingen kan rubba, och som alltid skall
vara för kristenheten en källa till kunskap
och tröst.
Meningen med mina föreläsningar var
naturligtvis ej att rubba vissheten härom utan
att stärka den. Ty vårt vetande och vår
visshet om en sak starkes, då vi riktigt
komma på det klara med beskaffenheten af
källorna för vår kunskap om den. Jag
sökte visa, huru de gammaltestamentliga
skrifterna vuxit fram ur folkets lif i
samma mån som detta utvecklade sig. Jag
erinrade om, att vi i dem måste erkänna
vissa författareegendomligheter, såsom
användning af bildspråk m. m.
Ett exempel. Jag nämde i
föreläsningarna, att berättelsen i Josua 10 kap. om att
solen och månen stodo stilla ej får fattas
bokstafligt, emedan detta ej varit förf:s
mening. De ord, som tala om saken, äro ett
citat från en gammal sång, och i poesi
uttrycker man sig gärna i bilder. Därpå ha
vi talrika exempel i Psaltaren. Meningen
med berättelsen om solens och månens
stillastående är endast att visa, att Gud lät
folket liksom få tillräcklig tid att vinna
seger. Härmed har jag endast förklarat detta
skriftställe, så som det af
språkegendomlig-heter o. a. måste förklaras, jag har ej
förnekat, att Gud kan göra underverk, ty den
saken hör ej hit.
Detta måste man ge akt på, och så
måste vi komma ihåg, att religionens väsen
och värde icke det minsta bero på, om
berättelserna om Bileams åsna, om Jona i
sjödjurets inre m. fl. skola fattas bokstafligt
eller bildligt. Ty religionens väsen består ju
däri, att vi känna den lefvande Guden,
kärlekens och rättfärdighetens Gud, att vi tro
på och älska honom, och i den trons kraft
lära oss att älska våra medmänniskor, lära
oss i allmänhet sagdt att lefva ett lif, som
är oss värdigt såsom människor.
För öfrigt hänvisar jag till en uppsats
i »Kyrklig Tidskrift», häftet 10 d. å.
F, A. Johansson.
Professor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
