Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 42
SVENSK IAIIAKETIDN1NG.
593
Såsom läsaren behagade finna
öfverensstämmer professor Johanssons ofvanstående
framställning till alla delar med den förut
i Svensk Läraretidning lämnade korta
öf-verblicken af innehållet af hans
föreläsningar under innevarande års sommarkurser
i Uppsala öfver det ifrågavarande ämnet,
hvadan ju ej heller däri ifrågasattes något
som helst beriktigande af referatet.
Referenten har alltså egentligen ingen anledning
att nu taga ordet.
Emellertid må det ju visserligen vara
sant, såsom professor Johansson påpekar,
att ett kortfattadt referat kan medföra vissa
svårigheter för läsaren att riktigt och rätt
tillgodogöra sig dess innehåll. Likväl
förefaller det, som om det här ej endast varit
referatets sammanträngda framställning, som
i någon nämnvärd grad kunnat vålla
svårigheter vid uppfattandet af åtminstone vissa
af de i professor Johanssons framställning
vidrörda delarna. Ty nog var t. ex.
referatet tillräckligt tydligt och utförligt för att
åtminstone den, som ansåg sig kompetent
att uppträda som sakkunnig, bort kunna
inse, att förklaringen af berättelsen i Josua
10 kap. om att solen och månen stodo stilla
icke på aflägsnaste sätt kunde beröra den
frågan, om Grud kan göra underverk.
Men låt så vara, att svårigheter af den
nämda anledningen kunde vara för handen.
Må då de, för hvilka de förefunnits, till
hvilka professor Johanssons utförligare
utredning ju är ställd, nu däraf taga
undervisning och särskildt allvarligt och
omsorgsfullt begrunda och of ver väga hans tänkvärda
slutord. Referenten.
FÖR DAGEN.
Kritik och reform.
En professor mot pluggläsningen.
På annat ställe i dagens nummer
meddela vi ett referat af det kritiska
föredrag öfver vår nuvarande svenska
skolbildning, hvarmed professor J. A.
Lundell afslöt årets sommarkurser i Uppsala.
Såsom läsaren finner, gaf
föredragshållaren i detsamma själf en antydan,
att hans däri framkastade åsikter icke
af hans åhörare skulle mottagas med helt
och hållet oblandade känslor utan
åtminstone i vissa delar mana till
motsägelse, och han fann det alldeles i sin
ordning, att en sådan skulle komma, om
ock »på annan tid och på annan plats».
I själfva verket var ock detta föredrag
af en något blandad beskaffenhet. De
tankar, hvilka professor Lundell
därigenom ville lägga lärare och lärarinnor på
hjärtat, synas nämligen icke vara
organiskt sammanhängande utan till en stor
del blott mekaniskt sammanställda samt
i väsentliga stycken mera uttryck för
tillfälliga och stridiga stämningar än för
en på erfarenhet och pröfning hvilande
uppfattning af skolans betydelse för
bildningen och för lifvet.
Vid första påseendet, skulle det kunna
tyckas, som om professor Lundeils
uttalanden vore släkt med de rent
reaktionära, hvilka vi nu för tiden äro så vana
att höra och läsa. Sålunda ser det ut,
som om han vore benägen att begränsa
den obligatoriska folkskoleundervisningen
till »de nödvändigaste kunskaperna», i
främsta rummet läsning och skrifning,
samt att han helst skulle vilja hänföra allt
annat, »såsom historia och geografi
m. m.», till »sådant, som kan läras på
egen hand och då det behöfves».
Ja, så låter det på somliga rader. Men
af andra finner man, att detta ingalunda
kan vara föredragshållarens mening.
Historia och geografi m. m. (under delta
m. m. innefattas väl äfven
naturkunnighet) böra - säger han - icke utgå
från skolschemat; de böra endast läras
på annat sätt, »exempelvis genom
föredrag», samt användas såsom medel att
»väcka barnens läslust». Hvad
geografien beträffar säger han det vara en
betydelsefull plikt för skolan »att lära
barnen använda kartan», och då han i
omedelbart samband härmed bryter stafven
öfver äflandet att innöta tomma namn,
inser man lätt, att han med användande
af kartan ingalunda kan mena detta
innötande af namn utan tvärtom verklig
geografi. Med styrka framhåller han ock,
att skolans mål icke i främsta rummet
är inpräglandet af vissa »nyttiga»
kunskaper och färdigheter utan framför allt
påverkandet af viljan. »Men», fortsätter
han, »huru söker man då mera direkt
påverka viljan? Genom ordning och tukt,
genom goda framställningar i historia och
litteratur m. m.»
Såvidt vi kunna ur det oss tillgängliga
referatet utleta föredragshållarens
tankegång, är det sålunda intet inskränkande
af folkskolans nuvarande ämneskrets, som
han påyrkar; det är endast ett
förståndigare urval af lärostoffet inom hvarje
ämne samt ett mera pedagogiskt sätt för
dess meddelande. Hvad urvalet angår
påpekar han t. ex. onödigheten af att
»innöta namnen på en mängd indiska
berg och floder» m. m. d. Med
afseende på sättet åter förordar han lärarens
muntliga framställning samt lärjungarnes
fria läsning framför det evinnerliga
examinerandet och läxpluggandet. Och i
båda fallen gifva honom nog alla
tänkande undervisare till fullo rätt. Det
enda man i fråga härom skulle kunnat
önska är, att han gifvit sin mening ett så klart
och otvetydigt uttryck, att de
reaktionära krafter, hvilka arbeta på
folkundervisningens inskränkande, saknat hvarje
förevändning att åberopa sig på hans
auktoritet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
