Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 42
SVENSK LÄRARETIDNING.
599
Härvid anmärker förfin som en förtjänst,
att svenskarne ej bereda landsbygdens barn
samma fortsatta undervisning som stadens.
Dessa senare behöfva yrkesskolor, de förra
behöfva förnämligast väckas ur den dvala,
hvilken hotar dem å deras afskilda
vistelseorter i skogarnes och hedarnes tystnad.
Alltså falla sig folkhögskolorna och de
tekniska skolorna för honom lika naturliga.
Vidare talar han med sympati om
landtbruksskolorna och slöjden. Om denna
senare påstår han, att den »skapats och
organiserats af hr Nääs, en framstående
pedagog, som framlagt sitt uppfostringssystem
i mycket intressanta arbeten».
Mot slutet af andra artikeln säger han:
Då jag i Stockholm besökte utställningen,
var jag i sällskap med en nationalekonom,
en mycket lärd och högt bildad man. Innan
vi gingo in, tycktes han vilja på förhand be
om öfverseende för hvad jag skulle få se,
eftersom han visste att jag var från Schweiz.
»Vi hafva i dylika frågor ingenting att lära
Er, sade han; Schweiz är ju
folkundervisningens land framför andra.» Jag rätade på mig
och svarade med en fras af nedlåtande
artighet. Ack, jag hade ej gått 50 steg å
yrkesskolornas utställning, förrän jag sänkte tonen.
Och när jag gick, var det min tur att vara
ödmjuk och känna mig som en pojkvasker.
Jag skulle velat, att alla skollärare i
kantonen och inspektörerna också hade varit med
och känt hvad jag kände.
Hvad jag beundrar i den svenska
skolorganisationen är icke så mycket rikedomen på
resurser och verktygens ändamålsenlighet -
något hvartill vi aldrig kunna nå upp - utan
fast hellre den beundransvärda smidigheten i
organisationen, den praktiska blicken, med
ett ord,, det sunda förnuftet hos de män, som
leda det hela.
Trän liniernas skolvärld.
(Bref till Svensk Läraretidning.)
3.
Hangö den 11 september 1897.
Sedan jag i föregående bref talat om den
finska folkskolans organisation och styrelse,
om lärarepersonalens aflöning och
pensionering m. m., torde det nu vara tid att, om
jag så får säga, gå in i själfva skolan.
Af mer än ett skäl börjar jag med
hufvudstadens skolor. I Helsingfors liksom i
öfriga finska städer (utom det lilla
Nåden-dal) är folkskolekursen sexårig. De två
första årens kurs motsvarar ungefär vår
småskolas. Läsåret börjar med
höstterminen den l september. Men af flera skäl
dröjer det 5 till T dagar eller mer, innan
skolorna komma riktigt i gång.
Emedan stadens folkmängd hastigt och
oregelbundet ökas,* kan man endast
närmelsevis förutsäga barnantalets storlek för
hvarje nytt läsår. Närmaste följden däraf
blir, att man ej kan före terminens början
anställa ett bestämdt antal lärarekrafter.
Detta kan så mycket mindre ske som
klassen måste delas, om öfver 40 barn infinna
sig i den. Därtill kommer
språkförbistringen. Kunde man än gissa det blifvande
barnantalet, så ligger det däremot utom
möjlighetens gräns att förutse, huru många
* Helsingfors har för närvarande omkring
75,000 invånare.
som ha svenskan eller finskan såsom
modersmål. Att sätta en svensk lärare eller
lärarinna för en finsk klass skulle
visserligen kunna låta sig göra, då hvarje barn
här kan tala svenska, men det skulle väcka
upp en storm af ovilja hos fennomanska
föräldrar och verka skadligt för skolan. Att
å andra sidan öfverlämna svenska barn åt
finska lärare, som äfven om de kunna tala
och skrifva svenska ej gärna vilja använda
annat än finskan som undervisningsspråk,
det vore en omöjlighet, då de svenska
barnen i Helsingfors vanligen ej alls förstå
finska språket.
Tidigare kommer man i gång i de öfriga
skolorna i Helsingfors - och skolor
finnas där till ett betydligt antal, både finska
och svenska. De förnämsta torde vara
Svenska normallyceum, Svenska reallyceum,
Svenska fruntimmersskolan, Brobergska
svenska samskolan, Privata svenska
flickskolan, Svenska privata läroverket f or flickor,
Finska normallyceum, Finska reallyceum
och Finska samskolan.
Redan den 2 september var arbetet i gång
i Svenska fruntimmersskolan, som jag då
besökte. I den nuvarande lokalen, som
med skäl kan sägas fylla alla rimliga
fordringar på en nutida undervisningsanstalt,
har skolan varit inrymd omkring tio år. Det
är en vacker tre våningar hög byggnad med
mycket rymliga och ljusa korridorer och
lärosalar. De senare äro alla förlagda åt
söder. Allt är här ljust och gladt och
friskt, och man ser tydligt, att eleverna
älska sin skola. Det så att säga doftar af
ungdomslust och lif där.
Brobergska samskolan har sin förebild i
Palmgrenska skolan i Stockholm. Den
lärer för närvarande vara en af de mest
ansedda. Också har den en utmärkt lokal
och särdeles goda lärarekrafter.
Föreståndaren är den från senaste nordiska
skolmötet bekante pastor Broberg.
Redan den l september hade jag
tillfälle bese samtliga folkskolehus i
Helsingfors. Min ledsagare var den äfven i
Sverige väl kände folkskolläraren fil. kand. M.
Holmberg (en af Finlands allmänna
folkskollärareförenings deputerade vid S. A. F:s
minnesfest år 1895). Knappt mer än ett
af folkskolehusen torde kunna sägas vara
uppfördt i fullt tidsenligt skick. Ett
annat, som lärer bli det förnämsta, håller som
bäst på att uppföras. Men hvad som
felas söker man ersätta genom snygghet. Så
låter man t. ex. hvarje sommar i alla
skolsalar måla golfven och hvad öfrigt, som
behöfver uppsnyggas, så att lokalerna vid
höstterminens början se ut som nya.
Ett glädjande tidens tecken torde man
kunna kalla det lilla skolhuset Hesperia
invid den täcka Tölöviken i en af stadens
utkanter. Här var fordom ett tämligen
illa kändt värdshus, som nu förvandlats till
skola. Omgifvet af en vacker park ser det
så landtligt och hemtrefligt ut, att man
gärna vill stanna kvar i dessa Hesperiens
lundar. Också lära småttingarna trifvas
förträffligt där, ehuru själfva skolsalarna
gifvetvis lämna åtskilligt öfrigt att önska med
afseende på rymlighet och ljus.
Hvad en främling först måste fästa
uppmärksamhet vid, när han besöker en
folkskola i Helsingfors, är den nästan mer än
mönstergilla disciplin, som i regel råder
där. Knappt ett obehörigt ljud förmärkes
i klassen under hela timmar. Framkallas
ett barn af läraren eller lärarinnan att på
karta eller plansch utpeka något, går det
med händerna på ryggen på tå och
mottager bugande eller nigande pekpinnen. Efter
väl förrättadt uppdrag återlämnar det den
med en likadan höflighetsbetygelse och
trippar tyst tillbaka till sin plats.
Flera framstående skolmän här i landet
anse, att man vid Helsingfors folkskolor
gått för långt och infört rent militärisk
disciplin. Att det ligger ej så litet af
sanning i detta påstående, vill jag gärna
medgifva, men i de flesta fall är det intryck,’
man får i en klass vid dessa skolor, godt.
Barnen äro så vana vid ordning och skick,
att iakttagandet däraf icke mer synes vara
påkostande. För öfrigt torde det böra
nämnas, att kroppsaga här alldeles icke hör till
ordningen för dagen utan användes endast
vid svårare förseelser och ganska sällan.
Vid undervisningen söker man så
mycket som möjligt taga i anspråk och
uppmuntra barnens själf verksamhet. Alla svar
afge barnen i fulla satser och oftast
mycket korrekt. Den tillfrågade reser sig
ögonblickligen, lägger händerna på ryggen och
svarar klart och högt. Mellan frågan och
svaret lämnas alltid en längre
besinningstid. Det beror naturligtvis på
läraren eller lärarinnan, om detta
tillvägagående skall verka stelt och militäriskt. Till
lärarepersonalens berömmelse får jag säga,
att jag märkte högst obetydligt af det
militäriska tvånget.
Såsom jag redan förut nämt, läses här
endast Luthers lilla katekes utantill. En
större katekes, antagen af finska
kyrkomötet 1893, finnes också och läses nog delvis
utantill i landsbygdens och en del
stadsskolor. Den är indelad i tio kapitel* och
omfattar 70 sidor med tillsammans 173 frågor
och svar jämte bibelspråk. I medeltal ägnas
i Finlands småskolor 3 och i folkskolorna
4 timmar i veckan åt
religionsundervisningen. Någon bön- och bibelläsningskvart utom
de dagliga lästimmarne känner man här
icke. Lästiden är högst 32 timmar i
veckan, och då inräknas däri 2 timmars slöjd
och 2 timmars gymnastik.
Utan tvifvel skall mången undra, om
barnen i de finska skolorna med så knapp tid
för religionsundervisningen kunna äga nödig
kristendomskunskap. Jag vågar utan
betänkande svara ja. Man lägger här icke
så mycket ut på bredden. Kristendomens
enkla sanningar framdragas i äkta luthersk
anda utan allt för mycket dogmatiserande.
I bibelkännedom torde också våra skolbarn
snarare stå efter än före Finlands, om än
våra egna äro mycket mera hemmastadda
i stora katekesen.
Åt geografiundervisningen lämnas i de
två lägre folkskoleklasserna 3 och i de
* Norbecks teologi har synbarligen varit
förebilden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
