Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
658
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 46
men ej för lifvet, och för stunden ej ens på
lämpligaste sätt.
Den ständiga läxläsningen och det
intelligens-dödande läxförhörandet verka håglöshet och
missmod hos de minnessvaga och sämre
begåfvade och humbugsartadt kunskapskram
hos de af naturen bättre utrustade. Det är
oftast en ren papego j kunskap, som vår
folkskola presterar. -’. - -
Dess undervisningssystem är ägnadt att
döda lifsglädjen redan i barndomens dagar,
liksom det utsläcker begäret efter vetande. I
skolan härskar ofta en tråkig stämning i stället
för lifligt intresse, och läraren nedsjunker så
småningom till en torr pedant, som arbetar
rent maskinmässigt. Det är ytterst sällan,
som man vid inträdet i den vackra, ljusa
lärosalen finner en mot ljuset svarande
stämning. Och ännu mera sällan finner man
lärjungen ställa intresserade frågor till läraren,
frågor, som vittna om sökande och tänkande;
ja, mången lärare skulle ej tåla sådana frågor,
ty de störa ja den pedantiska plan han
uppgjort för lektionen, ej besinnande, att
lärjungens vakna frågor utgöra en större vinst än
den mest glänsande paradlektion.
Dessa för undervisningen så skadliga
paradlektioner äro lärarekårens nödvärn mot det
nuvarande lönesystemet, som har den
klingande humbugsdevisen: belöning för
framstående skicklighet. Detta system alstrar helt
naturligt pedagogiska ekvilibrister, som en
kort tid glänsa med onaturliga resultat af sitt
arbete och sedan försvinna i rymden likt
stjärnskott, efterlämnande - tomma intet. De
nå sitt mål - befordran och loford - men
de skada undervisningen i högsta grad
därigenom, att de införa humbugen i skolarbetet.
Oberäknadt öfverdrifterna i form finna
vi denna svartmålning äfven i annat
afseende skjuta betydligt förbi sitt mål.
Undervisningen vid Stockholms folkskolor står
långt under idealet, det är visst och sant,
och ännu återstår ofantligt mycket,
innan den kan sägas vara i något
afseende mönstergill. Men denna lott delar
den tvifvelsutan med undervisningen vid
landets folkskolor i öfrigt, ja,med
undervisningen vid våra skolor i det hela taget. Det
för Stockholms folkskolor egendomliga
be-fordringssystemet kan således i alla
händelser icke utgöra den enda orsaken till
de anmärkta bristerna, om det ock måste
medgifvas vara en bidragande orsak
därtill.
I samma riktning pekar ock en annan
omständighet, som artikelförfcn bort
erkänna, ifall han velat vara rättvis. Trots
det att aflöningssystem och befordringsfor
mer nu äro desamma som för tio år sedan,
har dock undervisningen vid Stockholms
folkskolor under dessa tio år i afseende
på sin inre beskaffenhet gått betydligt
framåt. Visserligen frodas ännu på många
områden den gamla vidskepelsen, att
lax-kunskapen är skolans enda eller
åtminstone främsta mål, men de yttre
formernas tryck är dock numera icke svårare,
än att en lärarekår, som visste hvad den
ville och förstode att på ett värdigt och
frimodigt sätt framställa sina önskemål, borde
kunna så småningom få detta tryck
aflyftadt och blifva oförhindrad att lämna
en undervisning, hvars frukt vore något
mer än »en ren papegojkunskap».
Vid sidan af nu anmärkta öfverdrifter
lider artikelförf:ns framställning af så
många besynnerligheter, oklarheter och
oriktigheter, att intrycket däraf måste
blifva raka motsatsen af hvad han
åsyftat.
Såsom en besynnerlighet af första
storleken måste vi exempelvis beteckna
följande lilla naiva klagovisa:
Dessutom har nuvarande inspektörs sätt
att aldrig till läraren säga hvarken gillande
eller ogillande ord (utom någon gång i
nybörjareklasserna) alstrat en osäkerhet, som
alls icke är glädjande och ej heller ökar
lärarens tillitskänsla. Lärarepersonalen vill
göra allt för att vara sin älskvärde och i allo
humane inspektör till nöjes, men kan aldrig
vara säker på, om individen(l) äger hans gillande.
Med skäl torde man härvid kunna
fråga: om inspektören efter förrättad
inspektion läte förstå, att den eller den
»individen» ägde hans gillande eller hans
ogillande, skulle man då icke genast
säga, att han hade »favoriter»? Hvad här
af artikelförf-.n klandras, förtjänar i
själfva verket allt beröm.
En mycket oklar punkt i artikelförf:s
framställning är den som berör de s. k.
förste lärarne. Tjänstgöringsbetyg måste
ju alltid gifvas, hvilket löneklass system
som än användes. Ty åtminstone
öfvergången från extra ordinarie till ordinarie
anställning bör väl ske efter ansökan.
Skolråden och öfverstyrelsen äro, enligt
förf:n inkompetenta bedömare, och
inspektören kan icke »i detalj känna en
kår af öfver 600 personer»; på båda
hållen skulle man alltså nödgas lita på
förste lärarne. Rörande dem heter det
emellertid:
Om förste läraren är en rättrådig,
karaktärsfast man med klart omdöme och fullkomligt
opartisk, då blir betyget fullt rättvist, och då
är det godt, att han har sitt stora inflytande
i skolrådet.
Men om förste läraren är en svag karaktär
som låter influera på sig af inställsamma
underordnade, osjälfständig i sitt omdöme, så
att han frågar vissa underordnade örn råd,
om han har favoriter o. s. v., så ve dem, som
lyda under honom, om de ej krypa eller hyckla.
Kamarillaregeringen firar då glänsande
triumfer.
I samma anda yttras på tal om förste
lärarnes verkliga eller förmenta
inflytande vid afgifvande af »förord»:
Förste läraren tillfrågas, hvem han anser
böra ifrågakomma, och han ger sitt utlåtande
- enligt sin karaktär, antingen opartisk eller
till förmån för sina favoriter, ja, kanske t. o. m.
för favoriters favoriter.
Uppenbarligen befinner sig artikelförf:n
här inne på de rena
personligheternas område, och han har icke rätt, då
han i sina slutord förklarar, att »det
blott är ett system och ingen person, som
här kritiserats». Läsaren väntar
visserligen att i fråga om systemet för
betygs-gifningen få se förf:s mening och
förslag rörande sättet och formerna härför
samt skolråds, öfverstyrelses, inspektörs
och förste lärares roll härvid, men i
stället får man endast förtäckta
häntydningar rörande vissa förste lärares mer
eller mindre vackra karaktärsegenskaper.
Det kan ju vara möjligt, att artikelförf-.n
känner fall, då någon förste lärare varit
partisk eller vid utrönandet af lärares
och lärarinnors relativa duglighet förfa-
rit på ett sätt, som måste erkännas vara
uppenbart orimligt. Det kan ju ock vara
möjligt, att i enstaka fall rättelse icke kan
vinnas utan sakens framdragande inför
offentligheten, sedan det nämligen visat
sig, att höfligt motiverade framställningar
från enskilda lärare eller från
lärarekollegierna blifvit lämnade alldeles utan
afseende. Men om det verkligen befinnes
nödigt att i dylika frågor vädja till
allmänheten, så måste den sålunda vädjande
låta denna allmänhet få någon saklig grund
för sitt omdöme, han måste åtminstone
relatera det förfarande, hvaröfver han
beklagar sig. Genom att endast i största
allmännelighet »sjunga ut sina känslor»
kan han möjligen bereda sig själf en viss
sinneslättnad, men någon rättelse i sak
kan han naturligtvis därmed icke vinna.
Till ett groft misstag gör sig artikelförfm
skyldig, då han låter förstå, att före
honom ingen haft kurage nog att verka för
det nuvarande lönesystemets utbytande
mot ett bättre.
Det stora flertalet bland lärarepersonalen
har - säger han - länge i tysthet (!) önskat
en förändring, men ingen har, naturligt nog
för resten, haft lust att offra sin befordran
för att sätta i gång en rörelse till det bättre.
Rätta förhållandet är, att uttalanden
till förmån för en reform i förevarande
hänseende upprepade gånger blifvit från
lärarekårens sida framställda.
Så t. ex. har - för att hålla oss endast
till de senaste åren - Stockholms
folkskollärareförening i en offentlig skrifvelse
af den 12 juni 1895 (se Svensk
Läraretidning 1895 n:r 25!) framhållit desvåra
olägenheter, som enligt dess mening äro
en följd af det nuvarande lönesystemet
med sina slutna lönegrader, samt i stället
förordat ett system grundadt på principen
om uppflyttning i högre lönegrader efter
tjänsteålder, hvilket skulle göra
ansökningar och tjänstgöringsbetyg behöfliga
endast vid öfvergången från extra
ordinarie till ordinarie anställning och
sålunda reducera platssökandet och
betygsgif-vandet till måttliga dimensioner, len
skrifvelse af den 26 september 1896 har
samma förening icke allenast utförligt
påvisat de många missförhållanden, som
nu gällande befordringsformer föranleda
(hvarvid särskildt framhållits det
ohållbara i nu använda sätt för
tjänstgöringsbetygens och förordens afgifvande), utan
därjämte framlagt ett Utarbetadt förslag
till ny anordning (i korthet refereradt
i Svensk Läraretidning n:r 38 förra
året), hvarigenom de öfverklagade
missförhållandena på förevarande område skulle
imöjligastemånundanrödjas. Sedan någon
tid befinna sig hithörande frågor dessutom
under vidare utredning inom en af
föreningen tillsatt kommitté med
representanter från hufvudstadens samtliga
församlingsskolor, från hvilken kommitté ett
formuleradt förslag väl inom kort torde
vara att förvänta.
Dessa omständigheter borde icke vara
artikelförf-.n obekanta, så vida han verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
