Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
722
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 50
hufvudtiteln. Genom sin grundliga kännedom
om allt hvad som rör skolväsendet har han
naturligtvis varit särskildt skickad att pröfva
och granska alla de förslag, som från regering
och enskilda motionärer blifvit väckta
angående utgifter för skolväsendet. Det har
varit ett maktpåliggande och ansvarsfullt
arbete, han här haft att utföra, men de,
som under åratal ^följt denna hans
verksamhet, skola vitsorda, att han för skolan
och lärarekåren samt framför allt för den
praktiska undervisningen sökt åstadkomma
så stora resultat som varit möjliga, då
hänsyn tages till andra kammarens kända
sparsamhets-tendenser.
Under sin 12-åriga riksdagsverksamhet
har von Friesen uttalat sig i en mängd
frågor på dagordningen. Främst hafva dock
undervisningsfrågorna legat honom om
hjärtat. Vid alla de tillfällen, som
läroverksfrågan varit före, har han med skärpa
och talang fört den reala bildningens talan
gent emot latinifrarne. Äfven en
förbättring i lärarnes villkor har i honom haft en
varm målsman. Så har han verksamt
bidragit till upprättandet af Småskollärarnes
ålderdomsunderstödsanstalt, vid flera
tillfällen uttalat sig för en förbättring i
folkskollärarnes lönevillkor (ett andra
ålderstillägg) o. s. v.
Men i stället för en torr redogörelse
skola vi låta von Friesen själf tala.
Redan vid sin första riksdag (år 1885)
yttrade han följande (det gällde då att få
det första ålderstillägget obligatoriskt):
Jag vågar hemställa, huruvida kammaren
anser, att den ställning, folkskollärarne för
närvarande innehafva, är fullt
öfverensstämmande med deras ansvarsfulla och
tålamods-pröfvaiide kall, och om icke deras
verksamhet skulle blifva nyttigare, om de kunde hafva
sina tankar ostördt riktade på det arbete,
som egentligen åligger dem, utan att behöfva
i hvarje ögonblick vara nedtryckta af
brödbekymmer. Jag vill också påpeka, huru som
för det sociala lifvet i allmänhet i landet och
till och med för folkets framtid det är
viktigt, att denna betydande samhällsklass
kommer i en något drägligare ställning, än den
för närvarande intager.
Då vid följande års riksdag frågan om
införande af slöjdundervisning vid de
allmänna läroverken förekom i andra
kammaren^ yttrade hr von Friesen bland annat:
Hvad som för mig är det mest
bestämmande skälet att förorda slöjdundervisningens
införande vid de allmänna läroverken är det,
att genom .denna undervisning skulle
motarbetas den ensidigt intellektuella utbildning, som
nu kommer ungdomen till del. För
närvarande uppfostra vi så att säga utpinade
intelligenser, hvilka lida af andlig tvinsot, eller
som åtminstone, om de ock kunna tänka en
tanke ur logisk synpunkt riktigt till slut, dock
icke äga förmågan att samtidigt taga hänsyn
till den mängd af praktiska förhållanden, som
i allmänhet i verkligheten bidraga till
bildandet af ett resultat. Denna intellektualism är
en sjukdom i vår odling; den yttrar sig, som
nämdt, i andlig slöhet eller i andlig
inskränkthet. Jag anser, att det är hög tid att råda
bot mot denna sjukdom. Slöjden är
visserligen icke ett universalmedel mot densamma,
men den bör höra till dieten och skall i sin
mån bidraga till förekommande af
sjukdomens utveckling.
I läroverksfrågan citera vi endast följande
karakteristiska ord, fällda under debatten
vid 1892 års riksdag:
Hr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet nämde, att Kom tre gånger
har eröfrat Europa, dels politiskt, dels
religiöst, dels juridiskt. Detta är sant. Men det
politiska oket har Europa långt före detta
af-skuddat sig; äfven det religiösa oket hafva
åtminstone vi för länge sedan afskuddat oss,
och det juridiska oket - ja, jag är nu icke
själf jurist, men jag har af framstående
jurister hört påstås, att det vore hög tid, att vi
äfven af skuddad e oss detta. Säkert är, att
Rom äfven lagt på oss ett annat ök, det
pedagogiska oket, och jag är fullt förvissad, att
det vore en stor fördel, om äfven det oket
blefve afskuddadt.
Hr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet yttrade till sist, att detta vore
en rent pedagogisk fråga, uti hvilken
kamrarnas ledamöter icke kunde hafva någon
inblick. Kammaren vore ingen skolkommitté
och borde icke döma i denna rent
pedagogiska fråga. Men detta är icke en
pedagogisk detaljfråga, utan det är här fråga om den
lämpligaste åldern för specialstudiers
begynnande. Detta är en stor, allmän fråga, en
så-daii, om hvilken hvar och en af kammarens
ledamöter både kan och måste bilda sig ett
omdöme, såsom om alla andra riksdagsfrågor.
Då man, mina herrar, skall öfvergifva gamla
förhållanden, så, låt vara, att man under
deras tryck ofta har känt stora svårigheter, stort
missnöje och missmod, händer det i alla fall,
att man med vemod skiljer sig från det gamla,
vid hvilket man varit van. Jag fattar därför
mycket väl, att mången, äfven om han icke
står på samma ståndpunkt som den klassiska
bildningens egentliga målsmän, dock med
vemod ser nya förhållanden här inträda. Låt
vara, att den gamla skolbyggnaden synts mörk,
dyster och i många hänseenden
oändamålsenlig, så är det dock till och med för dem,
som yrka på ombyte af byggnad, ofta
ve-modsfullt att skilja sig från den gamla. Många
slitningar medför en dylik skilsmässa, och
den kan icke ske utan mycken strid, men,
mina herrar, det är dock med fröjd, som man
slår upp portarna till den nya. med klok
omtanke inredda byggnaden.
Yid samma års riksdag förekom frågan
om anslag för befrämjande af gymnastik i
folkhögskolorna. Därvid yttrade hr von
Friesen följande ord, som visa, att han
har öppen blick äfven för den fysiska
uppfostrans betydelse:
Intet annat ämne synes mig erbjuda så
goda element för att åvägabringa
sammanhållning vid folkhögskolorna och för att vid
folkhögskolorna åstadkomma, så att säga, en
högre lyftning i därvarande
lefnadsförhållanden som gymnastiken. Kroppsöfningar ha
- det tror jag man kan säga - ett
förädlande inflytande, de verka godt äfven i
andligt hänseende. Om hågen för ordnade
kroppsöfningar utspriddes på landsbygden, tror jag
detta skulle för lifvet på landet vara
synnerligen välgörande. Ett särdeles godt medel i
detta fall erbjuda, så vidt jag kan rinna,
folkhögskolorna. I vårt södra grannland Danmark
har man också vetat att tillgodogöra sig detta
bildningselement, och egendomligt nog är det
där som den svenska gymnastiken, den af en
svensk man ordnade gymnastiken, har vunnit
det största erkännandet och den största
utbredningen, då däremot här i vårt land, Sverige,
man kan säga, att detta nationella
uppfostringsmedel icke har vunnit det insteg hos folket,
som det borde vinna.
Nu kan någon invända, att man i främsta
rummet borde tänka på folkskolorna i detta
hänseende; och det är mycket riktigt - det
är jag den förste att erkänna - att allt för
litet är gjordt för gymnastiken vid
folkskolorna. Jag vet också, att den anstalt, som
företrädesvis har att tillse, att gymnastiken
blir utbredd och väl ordnad i landet,
nämligen gymnastiska centralinstitutet här i
Stockholm, har sin uppmärksamhet starkt riktad
på att höja gymnastiken just uti folkskolorna.
Men detta förhindrar icke, att det äfven är
ett viktigt önskningsmål, att hågen och
sinnet och smaken för de gymnastiska
Öfning-arna bli utbredda och underhållna hos de
vuxna bland folket, och jag tror, att detta
icke kan ske bättre än genom
folkhögskolorna, där så att säga folket själft får deltaga
uti de gymnastiska öfningarna och icke
endast folkets barn.
Sina ledande tendenser som lärare har
lektor von Friesen ganska karakteristiskt
uttryckt i de ord, hvarmed han afslöt ett
föredrag vid 1880 års nordiska skolmöte i
Stockholm. Föredraget handlade »om
användandet af undervisningsmateriel».
Och härmed - yttrade talaren - har j äg
kommit till slutet af mitt anförande. Skulle någon
företaga sig att ur litterär synpunkt granska det,
skulle han kanske anmärka, att orden »verklig,»
»verklighet» däri förekomina oftare än
stilisti-kens bud om växling i uttryckssättet
föreskrifver. Men min åsikt är, att vi lärare ej kunna för
mycket göra våra lärjungar reda för den oss
omgifvande verkligheten, och att vårt
yppersta hjälpmedel härtill är
Undervisningsmaterielen.
Ni vill då icke, invänder någon, att
lärjungarne skola höja sig öfver, hvad de se, och
för öfrigt med sina yttre sinnen förnimma?
Jo^ i sanning - det finns knappt någon del
af deri yttre verkligbeten, som ej hänvisar
till en högre ideellare, men jag vill, att de,
som i framtiden komma att syssla med den
högre verkligheten, f rån barndomen skola haf va
fått vana vid att låta den verklighet, i
hvilken de lefva, utöfva kontroll på deras
verksamhet - eller för att tala i bild, jag vill, att i huru
höga rymder än deras andar flyga - och för
mig ju högre desto bättre - de dock ej skola
förlora fotfästet på jorden. Och jag vill å andra
sidan, att alla de, hvilkas framtida lott det
blifver att arbeta i den prosaiska verkligheten,
från början skola hafva fått göra en rätt
bekantskap med denna, lärt sig att bedöma den
annorlunda än ytligt, lärt sig att från den
leda sina tankar till ett högre. Det lif, i
hvilket vi lefva, förlorar icke på en närmare
bekantskap; denna är god för dem, som
nedtryckas af detsamma, men ej mindre för dem,
som vilja sväfva ut öfver hvad verkligheten
medgifver. Många starka slitningar mellan
de fullväxta människorna skulle förekommas
eller mildras, om de såsom barn fått
metoden att erhålla en rätt och klar uppfattning
af verkligheten. Ty af missförstånd komma
tvisterna - låtom oss förebygga det förra,
och vi skola upphäfva de senare.
Sixten von Friesen är lärjunge till den
såsom vågbrytare inom den matematiska
undervisningen i Sverige kände lektor A.
M. Kjelldahl (född 1796, död 1871). Om
denne sin andlige »lärofader» yttrar von
Friesen i en biografi:
Han uppträdde såsom en skarpsinnig och
energisk motståndare mot det sätt att lära
matematik, som utgår från läroboken och
regeln samt nöjer sig snart sagdt med att den
förra ’återgifwes utantill och den senare
tillämpas mekaniskt, och för hvilket således
summan af inlärda kunskaper blir ensam
hufvudsak. K. satte först i andra rummet det
genom undervisningen vunna
kunskapsresultatet men lade i främsta rummet vikt därpå,
att lärjungens kunskapsförmåga utvecklades
och ansades genom ett riktigt sätt för
undervisningens meddelande och kunskapens inhäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
