- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 16:e årg. 1897 /
748

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

748

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 51

Men i år beslöt jag mig för att slå två
flugor i en smäll: jag köpte mig en
velociped och gaf mig ut i – september.
Velocipederna stanna hvar man vill och när
man vill - ibland också när man inte
vill - och under september äro alla
skolmästare hemma.

Hej! Första biten af resan var
ovanligt bekväm. Ängaren gled majestätiskt
ut från Riddarholmen i Stockholm. Min
velociped stod lutad mot räcket under
blågul flaggas fladdrande lek. Själf stod jag,
bolmande, i bredd med skorstenen och
studerade en Mälarkarta och - ett, tu, tre,
d. v. s. om några timmar voro vi i den
goda staden Strängnäs.

Strängnäs är Otto JBejboms stad.
Naturligtvis sökte jag rätt på denne märklige
nian, den ende jag för öfrigt kände i hela
samhället. I hans sällskap besågs nu staden,
och ganska snart kom jag underfund med
både hur han ser ut och hur han borde
se ut (jag menar staden förstås).

Särdeles intressant var det att beskåda
domkyrkans storartade samlingar af kyrkliga
f örn- eller rättare medeltidsminnen : skrudar,
altartaflor, skåp,’ minnesvårdar m. m., m. m.
Med vördnad gick jag förbi Sten Sture den
äldres och Karl IX:s grafvar och dröjde
en god stund inne i den kammare, under
hvars golf Karl Karlsson Gyllenhjelm sofver
sin långa sömn efter ärofulla strider »för
fadrens jord». - »Tro ej glädjen, den
försvinner!» Endast sorgen synes varaktig.
Från Gyllenhjelms glada tid inga minnen,
men bojorna hänga kvar och vittna hvad
han lidit.

Ännu en sak måste jag se, såvida ett
rum kan kallas en sak. Det var salen, i
hvilken Gustaf Vasa korades till konung.
Ja, flera minnen än hyser den gamla staden.
Här verkade Laurentius Andreas, här
mognade Olaus Petri till reformator. I
sanning, Strängnäs är ingen liten stad. Ju
mera jag såg och tänkte, ju mera växte
den. Den växte uppåt och blef slutligen,
tyckte jag, en fyrbåk, som under århundraden
lyst öfver allt Sveriges land.

Nu skulle jag ut och se Södermanlands
landsbygd. Det var icke att trampa mina
fäders spår utan velocipeden i stället. Det
gick väl litet knaggligt i början -
nybörjare, må veta - men vägen var jämn
och hård, landskapet vackert och vädret
härligt, hvadan jag tyckte, att det trillade
i väg rätt skapligt.

I Länna gjorde jag första rasten. Läraren
Höglund därstädes är en både rationell och
lycklig biskötare, och som den sporten
också synnerligen tilltalar mig, hade jag här
mycket att både se och lära.

Öfver berg och backar kilade jag sedan
till Dunker. Jag hade tvä vägar att välja.
En bra och en dålig. Naturligtvis valde
jag den sämsta. Det bar ständigt uppför.
Nåja, mången tycker om sådana färder och
skalle helst se, att det hela lifvet igenom
ville gå uppåt; men en velocipcdåkare är
mera nöjd med utförsbackarna.
Framkommen, fick jag veta, att jag åkt byvägar i
stället för den väl underhållna kungsvägen,

men nu tyckte jag inte att det var skäl i
att vända och börja om igen.

Dunker är en rik bygd i hjärtat af
Södermanland. Prydliga gårdar och
grönskande fält vittnade om ordning och flit.

Hos Forssling, läraren vid kyrkskolan,
stannade jag till andra dagen, emedan
ihållande regn hindrade mig att för tillfället
rulla framåt. Jag hade heller ingenting
emot att då och dä få några timmars hvila,
helst jag öfverallt blef synnerligen väl
emottagen och på alla sätt omhuldad.

Sedan bar det af till Malmköping. Där
gjorde jag bekantskap med läraren Strandell
samt åsåg å exercisplatsen »Malma hed»
Södermanlands regementes uppvisning för
generalmajor Gadd i pluton- och
kompaniexercis.

Vägen mellan Malmköping och Hyltinge
är så vacker, som man någonsin kan vilja
ha den. Att beskrifva densamma kan jag
ej. Det vore blott att onödigtvis förbruka
en mängd adjektiv. Därför tiger jag, åker
och njuter.

I Hyltinge uppsökte jag läraren Kran.
Hans skola har ett mycket härligt läge
med utsikt öfver Båfven och Sparreholms
vackra slott. Den har ock ett soligt läge.
Vinrankor, som slingrade sig efter husets
väggar på södra sidan, buro nu nästan
mogna drufvor, och i den idylliska
trädgården skimrade väl utbildade frukter i
rödt, gult och grönt.

Nästa socken, jag besökte, var Helgesta.
Lärarens namn Ahlén. Där fanns ock en
präktig skolträdgård, hvars frukter jag måste
afsmaka, innan jag fick fara vidare.

Så kom jag till Årdala, Södermanlands
kanske mest kuperade trakt. Här har man
förstått att taga vara på backarna, jag
menar kullarna. De voro odlade ända upp
till toppen och sedan öfver på andra sidan.
Nu hade höstsädet kommit upp. Den späda
broddens fina färgspel, de mjuka buktande
linjerna, sol öfver glittrande insjövikar och
fågelkvitter i lundarna gjorde landskapet
särdeles täckt. Man kan drömma om
vår-och sommardagar långt efter sedan
höstvindar begynt härja och en och annan
frostnatt på rosendekind lagt sin kalla hand.

Årdala skolhus ser på långt håll ut som
en gammal borg, omgifvet som det är af
bröstvärn och delvis raserade
tegelstensmurar. Kommer man därin, blir man dock
vänligt bemött. Jag mottogs med
psalmsång. Borgherrens namn är Ericsson.

En kväll, när solen höll på att gå ned
och läraren Åhrén. höll på med att packa
in frukt för befordran till Nyköpings torg,
kom jag till Husby-Oppunda. Det bar inte
så oppåt som man kunde tro; men högt
tycktes kyrkbyn ligga beträffande prydlighet
och ordning.

Vägen till Råby gick än öfver åkerfält,
som vidgade sig rätt ansenligt, än öfver
stora skogar, där lingonriset flätade sig till
de finaste mattor ända upp till landsvägens
körbana. I Råby blef jag vänligt
emottagen af den gamle skolveteranen Jonsson,
som ännu, trots 36-årigt nötande i ett trångt
skolkyffe, med lif och lust öste ur sin
erfarenhets rika källa.

Men vidare! Det porlande bandet, som

j slingrar sig där utmed vägen, än blått förbi
| löfklädda kullar och skogskanter, än grått
öfver sänka ängar och leriga gärden, är
Nyköpingsån, och staden där framme är
Nyköping. Ett nytt vänligt Nyköpings
gästabud har jag därifrån att tacksamt minnas.
Denna stad har rätt mycket att uppvisa,
som kan intressera främlingen. Jag gick
en hel dag och tittade och fann allt
mye-ket godt.

Så genom Bergshanira, Tuna och Kvarsebo

- på alla ställena samtal med lärarne.
Sahlén i Bergshamra visade mig särdeles
präktiga bikupor, som han förfärdigat.

Från Kvarsebo tog jag rodd öfver
Bråviken och kom så in på Vikbolandet i
Östergötland. Rik är nog denna bygd men
fager ej. Hvilken skillnad mot det täcka
Södermanland l Stora gärden, nakna, bergiga
kullar, gårdarne trädfattiga. I Östra Husby
besökte jag läraren Karlborg; i Furingstad
Tssén.

Sedan jag uppehållit mig i Norrköping
några dagar och därunder hälsat på min
gamle lärare C. J. Hagström, nu
pensionerad, tog jag vägen uppåt Nerke till
Örebro.

Där så ske kunde, stannade jag vid
skolhusen och stiftade bekantskap med
yrkes-! bröder. Så sammanträffade jag med - -
nej, det blir för mycket att räkna upp alla

namn.

i #

j Nu kan jag tala om, hvarför jag
företog denna färd. Jag ville se huru mina
kolleger lefva och regera i hvardagslag. På
möten kan man nog få se dem fina och
högtidsstämda; men, som sagdt, jag ville se
dem i deras hem.

Har icke du såväl som jag undrat
mången gång, huru kamraterna ute i
bygderna ha det: om de svälta och fara illa,
om de betraktas såsom socknarnas
nådehjon, om det är med knapp nöd de kunna
reda sig, skuldbelastade såsom många äro
från studietiden, om det är möjligt att på
en lön, beräknad såsom det synes för en
person - en lön, som aldrig vill ökas -
föda en stor familj och likväl se glad ut

- ja, detta ville jag se och mycket mera
! till.

i Huru angenäm blef icke min färd! Hvart
j jag kom, fann jag trefna, glada hem.
Rikedomen var visserligen bannlyst, men nöden
likaså, och lycka rådde.

Skollärarefruar! Jag ber att få betyga
Eder min aktning, min beundran. Det
ären I, som genom omtanke och flit gjort
hemmen sä trefliga, I, som förstått att
hushålla så väl med gudsgåfvorna, att de räcka
till, l, som bragt sol in i de små
kamrarna.

Naturligtvis vore det omöjligt att
under-; hålla en stor familj - jag gästade flere
: lärarehem, där det fanns ända till 9 barn
l - om ej mannen skaffade sig biförtjänster.
| Han får lof att bjuda till på alla lofliga
j sätt och vis. De vanligaste
extra-inkoms-! terna voro: trädgårds- och biskötsel,
jord-! bruk, handel, slöjd, agentur,
privatunder-I visning och skrif göromål.

Under allt detta måste likväl hans
om-i sorger, hans energi först och sist ägnas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:06:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1897/0752.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free