Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 52
SVENSK LÄRARETIDNING.
759
skrifna af »Uffe» och Quisque » (Fredrique!
Runquist), blefvo vänligt mottagna af den
frisinnade pressen men alldeles nedsablade
i »Pedagogisk Tidskrift». Det gjorde redan
då ett komiskt intryck att hos en onämd
anmälare i detta mera respektabla än egentligen
väckande organ f å läsa, att »UfPes» namn
blifvit bekant hufvudsakligen endast genom »en
liten skrift i kåserande stil», hvilken
ådagalade »en viss förmåga af ett lättare skrifsätt»
men ännu icke någon särskild kapacitet för
behandlingen af uppfostringsfrågor, samt till
sist följande slutomdöme:
Själen i företaget - signaturen Uffe -
tyckes visserligen vara en person med varmt
intresse för uppfostringsfrågor, men då detta
intresse icke är förenadt med tankereda,
förmåga af en grundligare och mångsidigare
diskussion och framför allt icke af tillräcklig
själfkritik, kan dess insats i diskussionen
öfver pedagogiska ämnen blifva mindre
lyckobringande för densamma.
Sådana omdömen får Anna Sandström nu
aldrig mer nöjet att läsa. Genom sina
uppsatser i Verdandi, sina alltid med den mest
spända uppmärksamhet mottagna föredrag
och anföranden vid olika slags läraremöten
samt sin egen praktiska skolverksamhet har
hon under årens lopp lyckats bereda sitt
åskådningssätt ett allt vidsträcktare
erkännande. Fullständigast har visserligen detta
åskådningssätt trängt igenom vid våra
enskilda läroverk, hvilka i flera afseenden
arbeta under mera fria förhållanden.
Folkskolan har stått och står fortfarande
tillbaka, och delvis beror detta på sociala,
politiska och ekonomiska omständigheter, hvilka
icke af några rent pedagogiska åsikter låta sig
undanrödja. Äfven på folkskolans område
försiggår dock ett oaflåtligt inre
omdaningsarbete, och i samma mån som detta arbete
skrider framåt, skall man finna, att det står
i närmaste samband med Anna Sandströms
reformatoriska verksamhet samt i hufvudsak
endast innebär ett förverkligande af den
»pedagogiska realism», hvars skarpsinnigaste
och skickligaste förkämpe hon i vårt land
är. Fridtjuv Berg.
Anna Maria Karolina Sandström är född i
Stockholm den 3 sept. 1854. Då fadern 1858
dog, upptogs hon af sin moders släktingar,
öfverste E. H. Hagberg och dennes syster, fröken
Maria Hagberg. Åren 1871-74 genomgick
hon högre lärarinneseminariet. Under de
följande åren verkade hon såsom lärarinna vid
olika privatläroverk. Från maj 1883 är hon
utgifvarinna af tidskriften Verdandi och från
hösten samma år föreståndarinna för en efter
henne uppkallad enskild skola.
Vid årsski/td
är det ögonblick inne, då klockorna
ljuda öfver allt Sveriges land, ljuda
med nyårsklockornas egendomliga dubbla
klang. Det gamla året ringes ut, och de
döfva tonerna stämma till allvarlig
betraktelse af det förflutna.
Hvad har det gångna året gifvit af
arbete och vederkvickelse, af bekymmer och
uppmuntran, af med- och motgång, af sorg
och fröjd, af godt och ondt? Huru har
det gått med våra ljusaste förhoppningar,
med våra käraste önskningar? Och huru
hafva vi användt de oss tillmätta krafterna?
Hafva vi satt in dem i troget arbete på
den plats i lifvet, där vi blifvit ställda?
Eller hafva vi låtit dem domna i likgiltig
och dådlös rö?
För oss, som inom samhället blifvit satta
såsom det unga släktets uppfostrare, forma
sig dessa frågor gifvetvis under särskild
hänsyftning på folkskolan och vår verksamhet
inom denna. Hvilka äro alltså de runor,
som året 1897 från denna synpunkt sedt
ris-tät ’på historiens blad? Må vi ett
ögonblick dröja vid dem, som träda skarpast
fram!
Först hafva vi då att tacksamt erkänna
den omvårdnad, som regering och riksdag
detta år ägnat folkbildningen.
Bland de åtgärder, som af dem blifvit
vidtagna till folkbildningens fromma torde
i främsta rummet böra ställas höjandet af
lönerna för lärare och lärarinnor i
småskolan och mindre folkskolan samt biträdande
lärare och lärarinnor i folkskolan.
Behofvet af en dylik förhöjning har länge varit
erkändt. Då kontraktsprosten C. Grundel!
föregående år väckte motion i ärendet,
beslöt riksdagen en skrifvelse till k. m:t med
begäran om utredning och förslag. Sådant
framlades ock innevarande år och vann
riksdagens bifall. För nämda lärare och
lärarinnor har minimilönen alltså från och med
1898 enligt k. m:ts kungörelse af den 18
maj blifvit höjd från 200 till 300 kronor,
hvarjämte ett ålderstillägg af 50 kronor
blifvit dem tilldeladt efter 10 års oförvitlig
tjänstgöring - allt under förutsättning, att
de äro vederbörligen examinerade. Därjämte
skola de erhålla antingen tjänlig bostad och
vedbrand eller ock i ersättning härför 50
kronor. (Sistnämda förmån har
uttryckligen tillerkänts äfven oexaminerad lärare och
lärarinna, för den händelse statsbidrag skall
åtnjutas.)
Att denna väl behöfliga förbättring i den
nämda lärarekårens villkor skall med den
djupaste tacksamhet mottagas och i sin mån
egga denna kår till allt större
ansträngningar i fyllandet af sitt kall, faller af sig
själft. Särskildt förtjänar det ett lifligt och
oskrymtadt erkännande, att ålderstillägget
icke gjorts beroende af den omständigheten,
huruvida lärare eller lärarinna ett visst
antal år tjänstgjort inom ett och samma skol-
distrikt. Därmed har, så vidt möjligt
under denna lärarepersonals lösa rättstillstånd,
frestelsen för ett skoldistrikt att af
ekonomisk njugghet göra sig af med sin lärarinna
i hennes 10:e tjänsteår och då taga en
annan i hög grad undanröjts.
I nära sammanhang med lönefrågan står
frågan om utbildningen af småskolans lärare
och lärarinnor. Som bekant, har denna
utbildning hittills ägt rum såväl vid rikets
folkskollärare- och lärarinneseminarier som
ock vid seminarier, upprättade af landsting,
skoldistrikt och enskilda personer. Grenom
k. m:ts stadga af den 28 maj angående
examina vid det senare slaget af seminarier
har bragts större fasthet i dessas
organisation, bestämda lärokurser äro föreskrifna,
och större garanti är vunnen för en
ändamålsenlig teoretisk och praktisk
småskollärarinneutbildning.
Folkskollärareutbildningsanstalterna hafva
under årets riksdag blifvit ihågkomna med
några mindre anslag. Rektorer och
adjunkter hafva i enlighet med regeringens förslag
blifvit tillerkända pension i likhet med
äm-neslärarne vid rikets allmänna läroverk,
musiklärarnes löner hafva blifvit bestämda
till 1,100 kronor med två ålderstillägg å 200
kronor (regeringen hade föreslagit en
minimilön af 1,200 kronor), och till sjukhjälp åt
seminariernas öfningslärare beviljades en
mindre summa. Åt regeringen lämnades att
bestämma, huru mycket som i hvarje
särskildt fall skulle tilldelas den sjuke
öfnings-läraren. Dock skulle han af sin lön afstå
minst en fjärdedel.
Så glädjande dessa förbättringar än äro
i och för sig, är det dock icke utan ett
visst vemod man tager kännedom om de
förhandlingar, som föregått besluten. Dessa
förhandlingar ådagalägga nämligen
oförtyd-bart, att det arbete inom den fosterländska
kulturen, som lärarebildningsanstalterna
hafva att utföra, på många håll ännu icke är
till sitt rätta värde ens tillnärmelsevis
Uppskattadt. Eller hvarom vittnar väl
statsutskottets och därefter hela riksdagens
ned-prutning på regeringens mycket blygsamma
förslag af respektiva 12-, 14- och 1,600
kronor i årligt arvode för en musik- och
sånglärares nervslitande arbete till J l-, 13- och
1,500? Söker man med en sådan aflöning
en daglönare eller en pedagog? Och
hurudant är det språk, som talas af
förhandlingar och beslut i pensionsfrågan ? Här
sträcker man sig så långt, att seminariernas
rektorer och adjunkter blifva jämnställda med
ämneslärarne vid allmänna läroverken. Man
vill således kvarhålla dem på deras mycket
kräfvande platser, tills de blifva 70 års
gubbar, då tiden i många fall gått dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
