Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
760
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 52
förbi. Och på denna likställighet är t. o. m.
regeringens proposition baserad. Men är
icke detta en absolut felsyn på saken?
Borde icke de, hvilka hafva till uppgift att
utbilda lärare, vara ställda framför dem,
hvilka hafva endast att meddela
ämnesundervisning åt barn ? Det synes, som om
regeringen vid denna frågas behandling haft
ett oskattbart tillfälle att för riksdagen
framhålla nödvändigheten af att genom bättre
ekonomiska villkor draga till seminarierna
de förnämsta pedagogiska krafterna i vårt
land. Vi skola nämligen icke vänta, att
den allmänna meningen förändras till en
sannare och bättre, om de, som skulle föra
folkbildningens talan, underlåta att sätta in
sin kraft i den rätta riktningen. Att hrr
Hammarlunds, Bergs och Liljeholms motion
i ärendet icke kunde vinna gehör gent emot
regeringsförslaget, är lätt förklarligt.
Beträffande folkskolans organisation är
det särskildt frågan om samlad eller delad
skoldag, som varit föremål för behandling.
Af två enskilda motionärer, C. Klingspor i
första och L. J. Jansson i andra
kammaren, bragtes frågan på tal i riksdagen.
Utgående från rakt motsatta ståndpunkter i
förhållande till folkbildningen, kommo de
till samma yrkande: att
folkskoleundervisningens anordning som »förmiddagsläsning»
måtte tillåtas. Efter tillstyrkan af
utskotten beslöto kamrarna en skrifvelse till k. m:t
med anhållan om utfärdande af sådana
bestämmelser, att i folkskolor, där den
dagliga undervisningstiden icke öfverstiger 5
timmar, och i småskolor, där den icke
öfverstiger 4 timmar, undervisningen må kunna
ordnas såsom förmiddagsläsning.
För frågans afgörande har k. m:t
inhämtat domkapitlens yttrande. Af dessa hafva
somliga tillstyrkt, andra afstyrkt det
ifrågasatta medgifvandet. Själf har regeringen
till denna fråga under de senare åren
intagit en bestämdt afvisande hållning. Får
man döma af en uppsats i första häftet af
Tidskrift för folkundervisningen 1897,
undertecknad Carl K-n, skulle man dock
kunna hoppas ett omslag i regeringens
ståndpunkt. För frågans bedömande skjutes
i nämda uppsats den hygieniska synpunkten
i förgrunden under uttalande, att vi i denna
sak ingenting veta med säkerhet. »För att
komma till säkra slutsatser», heter det,
»måste omfattande undersökningar efter
vetenskapligt planlagda metoder företagas af
män, som hafva erforderliga förutsättningar
för att kunna af dessas resultat draga
tillförlitliga slutsatser.» Men just sådana
undersökningar hafva under föregående och
innevarande år pågått i Tyskland. Att de
utfallit till förmån för den samlade skol-
dagen bör väl kunna låta oss hoppas, att
regeringen, då den omsider fäller utslag i
frågan, icke afskär möjligheten att verkställa
de i skolans sanna intresse erforderliga
undersökningarna äfven i vårt land.
Grenom beviljande af anslag till en andra
årsklass vid de högre folkskolorna har
riksdagen efter motion af hrr Berg och
Hammarlund i någon mån främjat den högre
folkskolebildningen. Ett fullt ut lika
viktigt, om icke än viktigare, förslag af
motionärerna, att anslag måtte kunna beviljas
äfven åt högre folkskolor i sådana städer,
där allmänt läroverk eller pedagogi finnas,
ville ’däremot hvarken utskott eller riksdag
acceptera. En fortsatt praktisk utbildning
för dem, som lämnat folkskolan, är dock af
nöden icke blott för landsbygden utan äfven
och kanske i högre grad just för städer af
det nämda slaget. Men det förefintliga
behofvet, som utskottet förnekar, men som
faktiskt förefinnes, kan icke alls fyllas af
allmänna läroverket. Frågan hör därför till
dem, som måste komma igen, och detta
med större styrka.
Då det talas om, hvad regering och
riksdag under det svunna året uträttat till
folkbildningens fromma, torde med skäl
böra erinras om en lagstiftningsåtgärd, som
till lärarekårens stora glädje icke blifvit
vidtagen. På grund af uttalanden från ett
visst håll hade man fruktat, att hela
lärarekåren skulle försättas på flyttande fot, så
att en lärare, som ena dagen efter ansökan
erhållit en plats inom ett skoldistrikt, andra
dagen skulle kunna godtyckligt kastas bort till
en annan, som han kanske under inga villkor
skulle velat söka; ett förhållande, som
säkert skulle alstra en mängd onödiga
trakasserier, och som skulle betaga hvarje
landsbygdslärare den trygghet och rö, förutan
hvilken intet gediget arbete på skolans mark
kan uträttas. Visserligen veta vi icke, hvad
ett kommande år kan bära i sitt sköte, men
vi torde väl med skäl kunna hoppas, att
vederbörande lagstiftare förmå formulera en
lag för sådana undantagsfall, som gjort, att
saken kommit på tal, och ieke nödgas slå
de 999 för den enes skull.
Bland öfriga för folkskolan och hennes
lärarekår betydelsefulla tilldragelser under
1897 är det i synnerhet utställningen,
ombudsmötet och sommarkurserna i Uppsala,
som tilldraga sig uppmärksamheten.
De folkskolans lärare och lärarinnor, som
besökte utställningen, kunde säkerligen icke
undgå att af denna röna ett mäktigt intryck.
Alla de skilda näringsgrenarna, somliga i
full gång och således på det mest
liga sätt framställda, konstens alster af olika
slag, Gramla Stockholm,
undervisningsväsendets rikhaltiga afdelning med sitt skolhus,
sina skolsalar, skolkök, lärare- och
lärjungebibliotek, undervisningsmateriel,
lärjungearbeten m. m.; hela Sveriges kulturlif,
koncentreradt på en punkt, inramadt i ett
stycke svensk natur af den mest tjusande
fägring - allt detta, tilldragande och
instruktivt för hvem som helst, i dubbelt mått
värdefullt för dem, som hafva att värma de
ungas hjärtan för fosterländsk natur,
fosterländsk odling och fosterländsk bragd.
Under det öfverväldigande intrycket var
det svårt att värja sig för denna tanke:
ack, att vårt lands hela lärarekår hade fått
njuta denna tafla i sin helhet och studera
dess detaljer! Skulle det icke varit en
nationell vinst, om staten begagnat detta
enastående tillfälle, släppt till några
järnvägståg och hitfört hela kåren för att bringa
den en inblick i vårt folks lif, så djup, som
ingen annanstädes står att vinna?
Men 1897 års Stockholmsutställning kan
icke nämnas, utan att en tafla af alldeles
säreget slag, i vårt land hittills aldrig
upp-lefd, ställer sig framför vårt öga:
skolbarnen på utställningen. Från skilda håll
strömma barnskarorna till för att »se och
skåda, hvad deras ögon aldrig förr skådat
hafva», hvad de säkerligen aldrig i lifvet
mera få skåda. Om besöket i
utställningen var för oss äldre att räkna som »en
vederkvickande sabbatsstund mellan
arbetsdagarna», med hiiru mycket större skäl kan
det icke så betecknas för barnen. Ty hvem
af oss äldre förmår väl att så med hela
sin varelse njuta ögonblicket som ett barn;
hvem af oss kan låta sin själ så helt
fångas af intrycken utifrån som ett barn?
Och så detta, att barnen fördes in bland
den stora mängden af andra
utställningsbesökande. Hvem vet, om icke en
barnskara, stum, orörligt fjättrad vid den
jämtländska landskapsbilden i turistpaviljongen,
eller gripen af någon annan af
utställningens bilder, förmått gifva mången en rätt
syn på vårt folks växande ungdom och
väcka varma känslor, som med tiden komma
att utlösas i ädel handling till fromma för
denna ungdoms uppfostran. Med
tacksamhet böra alla de ihågkommas, som genom
uppoffring i en eller annan form möjliggjort
skolbarnens utställningsresor.
Bland föreningslifvets yttringar under det
flydda året torde Sveriges allmänna
folkskollärareförenings ombudsmöte och det i
samband härmed anordnade länsombudsmötet
böra ställas i första rummet. Ombudsmö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
