- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 16:e årg. 1897 /
Geijer såsom uppfostringstänkare, af Fridtjuv Berg

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
201

Geijer såsom uppfostringstänkare.

Hvad är snillet? — En själ, hvars tankar äro öfver henne, så att hon
genom dem förvånas, hänföres, lider.     E. G. Geijer.

1. Geijers ungdomsutveckling. 14 april 1897
2. Geijers pedagogiska grundtankar. 21 april 1897
3. Geijers skolorganisatoriska tankar: före »affallet». 28 april 1897
4. Geijers skolorganisatoriska tankar: före »affallet». (Forts.) 5 maj 1897
5. Det s. k. affallet. 19 maj 1897
6. Geijers skolorganisatoriska åsikter efter »affallet». 26 maj 1897

1. Geijers ungdomsutveckling.

Fredagen i nästa vecka, den 23 april, äro femtio år förflutna sedan den dag, då Erik Gustaf Geijer, i kretsen af sin familj och några gamla vänner, skildes hädan, medan klockan i Jakobs kyrktorn ringde till bön och den nedgående aftonsolen strödde sitt skimmer öfver de stilla vattnen.

[Bild: E. G. GEIJER.]

Tre månader förut hade han på sin sista födelsedag i bref till en vän talat om det inre sammanhang, som allt mer visar sig hafva gifvit riktning åt hans lefnadsöden.

Med mina öden — hade han skrifvit — menar jag mina inre öden. Det ligger en grundtanke i min hela lefnad, som allt tydligare träder fram, och som ej är mitt verk, ty den har ledt mig och fört mig allt intill denna dag. Skulle jag gifva den ett namn, så är den ingen annan än den så mycket omtvistade personlighetsprincipen, hvars profet jag nästan mot min vilja blifvit.

Till medvetandet härom hade han dock lyckats komma endast genom en lång och för honom själf plågsam utveckling. I sina »Minnen» berättar han, hurusom han om ungdomens lycka hade föga att förtälja. Hans förhärskande stämning under denna ålder hade varit afund mot dem, hvilka tidigt blifvit klara med sig själfva.

Det enda — sade han — hvaraf jag hade medvetande, var en oändlig förmåga att emottaga, en receptivitet utan gräns, men så utan själfbestånd och liksom utan personlighet, att det ofta var mig som om en skugga skulle kunnat undantränga mig och taga min plats. En tysk har skrifvit en roman om en, som sökte sin förlorade skugga; jag skulle kunna skrifva en verklig historia om en, som sökte sitt själf. Ett slags nöje af att subordinera, en böjelse att draga mig undan snarare än att tränga mig fram, har för lifvet blifvit kvar af denna, sedermera mildrade känsla. Äger jag någon själfständighet, så är den långsamt och dyrt förvärfvad; och skall jag döma af den tid, som det kostat mig att få någon reda på deras sammanhang och medelpunkt, så sträcka sig mitt väsendes trådar vidt. Jag har blottat det innersta af en sinnesstämning, som följde mig under flera år och, åt ingen förtrodd, i ensamma stunder gränsade till förtviflan.

Däri ligger ock den oemotståndliga dragningskraft, som filosofien på mig utöfvat. Henne endast har jag studerat af behof, allt annat af föresats eller nöje.

Att en filosof, hvars ledstjärna, omedvetet och medvetet, var personlighetsprincipen, äfven måste vara uppfostringstänkare, ligger i sakens natur. Greijer var det ock till sin lefnads slut, och han framträder såsom sådan icke blott i sina direkt pedagogiska skrifter utan därjämte äfven i sina filosofiska och samhällshistoriska. På båda de hufvudområden, som pedagogiken omfattar, nämligen å ena sidan det psykologiskt-pedagogiska, å andra sidan det socialt-pedagogiska,
202
har han uppträdt såsom »profet», d. ä. såsom den klarsynte vägvisaren mot de mål, till hvilka samtidens och framtidens uppfostrare hafva att sträfva.

*

Det grunddrag, som måhända djupast kännetecknade Geijers själsart och bestämde hans egendomlighet såsom skald, historiker och tänkare, var hans känsla för det elementära, det omedelbara och ursprungliga, det som utgör roten och naturgrunden för lifvets skiftande företeelser. »Mänskliga lifvet i det hela», säger han i sin föreläsning om historiens nytta, »är ett enkelt ting.» Under världshändelsernas vågsvall på ytan fortgå på djupet det enskilda människolifvets sig evigt upprepande växlingar mellan barndom, ungdom, mandom och ålderdom; det stora samhället hvilar på det lilla, staten på familjen.

Ingen känsla är hos Geijer starkare än hemkänslan. Den genomgår såsom en behärskande melodi icke allenast hans poesi och musik utan ock hans historiska och filosofiska tänkande. Den är ock utgångspunkten och förutsättningen för hans pedagogik.

Hvad beror ej — yttrar han i sina »Minnen» — i trädets växt på roten? Toppen skall ej inbilla sig, att han är ett träd för sig, om han ock sitter så högt, att han ej ser sin rot, har jag på något ställe sagt. Stiga ej nedifrån de närande safter till honom, så hjälper honom ej himmelens dagg, ej solens stråle. Det är sant och skönt. Så beror ock i samhället det mesta på dess rötter — på hushållen, hemsederna. Klipp kronan hur ni vill! Jag har hört dåliga trädgårdsmästare disputera därom, under det rötterna torkade. Visa mig föräldravördnad hos ett folk: jag vill profetera det en lång framtid. Alla seglifvade nationer ha tärt på denna oförstörliga lifsprincip — Israel, Rom, Kina. Hedra fader och moder, och du skall länge lefva på jorden — det budet ljuder från Sinai genom världen.

För Geijer var detta icke blott en åsikt, det var en personlig erfarenhet. Hans härliga skildring af sin egen barndom är en hemlifvets höga visa, som icke kan sjungas i innerligare toner:

Jag tackar Gud för de bästa föräldrar. Minnet af den lyckliga fläck, som deras hulda vård helgade, ligger som ett solsken i mitt bröst. Det är den fristad i mitt innersta inre, där jag tycker ungdomskällan ännu sorla. Allt hvad vårens grönska har saftigt, hvad skogens skugga har svalkande, den friska böljan har vederkvickande — lukten af granris och blomster — landtluft, morgonluft — allt detta lefver och är närvarande i detta minne; och stadslif, kammarlif, böcker oändligt, hela dammet på den lärda stråkvägen har icke kunnat utplåna det. Det väller fram ur sanden som en springbrunn i öknen. Jag omför det med mig och är en ungdomsnarr med grånande hår.

Och det var ett friskt, kärnsundt barndomslif, fullt af lust och gamman, som kom Geijer till del. Han var, berättar han, »uppfödd vid dans och musik»:

Så snart ungdom kom tillsammans, ställde min far till dans, om höstarna nästan hvar kväll emellan sina barn med informatorn såsom fördansare, och hans egen stora, vördnadsvärda gestalt, stundom deltagande i ungdomens nöje, står ännu för min själs öga.

Men — tillägger Geijer — »det var ingen själlös glädje. Jag har sett världen, och jag tänker nu med beundran tillbaka på den sant mänskliga bildning, som lefde i denna landtliga krets.» Med djupaste tacksamhet talar han om all den musik, som klingade emot honom från dessa dagar, och all den poesi, som i detta hem utgjorde hans själs näring. Våra äldre goda författare höllos där i utomordentlig vördning. Redan som barn hade han därför mer än en gång hört Gyllenborgs förträffliga fabler, Creutz Atis och Camilla, Oxenstjernas Skördar och Dagens stunder, Kellgrens och Leopolds bästa stycken föreläsas, njutas och beundras. Äfven öfversättningar från franska och tyska skalder hörde med till familjens andliga kost, och Geijer mindes ännu på gamla dagar, med hvilken förtjusning han hört sin blifvande svärfar föreläsa en af honom verkställd öfversättning af Schillers Don Carlos.

*

Under hela sin egentliga barndomsålder stannade Geijer i hemmet. Först hösten 1795, vid närmare 13 års ålder, sändes han in till trivialskolan i Karlstad. Under sin vistelse där bodde han hos dåvarande lektorn i historia, Axel Fryxell, farbror till Anders Fryxell samt en af tidens mest intresserade och fördomsfria pedagoger. Redan under denna tid gjorde han sig, enligt Tegnérs berättelse, känd såsom ett geni, och då han vid 16 års ålder afgick från skolan, medförde han därifrån de bästa vitsord.

Det är icke med någon vidare djup vördnad, som den till Uppsala anlände unge Geijer yttrar sig om de akademiska studierna, sådana som de af flertalet bedrefvos.

I allmänhet — skrifver han till hemmet — äga de få grundliga kunskaper, som komma hit endast för att i största hast fullgöra en examen, som är nödvändig för den okunnige att få en skylt, hvilken visar hvad innanföre — icke finnes, och för den upplyste att få sina kunskaper stämplade i en viss form, utom hvilken de skulle gälla för kontraband. De läsa för att för ögonblicket kunna och ej för att sedermera däraf draga nytta. För att få berömliga videtur läser den brådskande kandidaten utantill allt hvad som i hvarje vetenskap är svårast, hoppar öfver det som skulle föregå, och sedan han läst upp sin läxa för filosofiska fakulteten, glömmer han det. Därifrån den oräkneliga hjorden af examinerade och approberade akademici, hvilka äro de största idioter i allt hvad som äger nytta och tillämpning, som är angelägnast för hvarjom och enom.

Och då han en hösttermin återkommer till Uppsala, berättar han om den snillrikaste bland universitetets dåvarande lärare:

Adjunkten Benjamin Höijer har ej kunnat läsa af brist på åhörare. Han läser likvisst så intressant. Ett bevis, att man blott springer och lyss och läser öfver för dem, som kunna ge ej blott kunskaper utan äfven, hvad bättre är, ett betyg, som verkar i en examen, — och efter examen? — en syssla, full mage och goda dagar, och så döden och den eviga hvilan.

*

Till studier af denna art kunde naturligtvis Geijer ej bekväma sig. Det var ock under de nu följande åren, som den förut omtalade känslan af gränslös mottaglighet, af oändlig andlig hunger plågade honom som mest. Men det var naturligtvis äfven under samma år, som han samlade denna rikedom af djupa och mångfaldiga intryck, ur hvilka hans lifsåskådning sedermera så att säga grodde fram.

Utom de filosofer, som behärskade tidens tänkande — för den äldre riktningen Locke och Condillac, för den yngre Kant, Fichte och Schelling — var det i synnerhet fyra författare, som på hans inre utveckling utöfvade en, såsom han själf kallade det, »stor och evärdelig inflytelse: Rousseau och SchillerShakspeare och Göthe», de båda förra under det tidigare skedet, de båda senare under det efterföljande ända intill hans dödsdag.

Söker jag — säger han — en gemensam orsak till deras inflytelse på mig, så är det utan tvifvel den, att man icke kan njuta någondera utan motstånd eller utan att de uppkalla hela spänstigheten af en liflig själfverksamhet. — — De draga ej blott till sig; de drifva tillika hvar och en inom sig själf, som med dem sysselsätter sig. De verka endast själfständighet.

En dylik stärkande, till själfverksamhet eggande inflytelse utöfvade ock den »flod af ny åskådning», som strömmade in i »den dunkla, ofruktbara obestämdheten» af hans väsende under en resa, som han vid 26 års ålder fick företaga till England såsom följeslagare åt sin lärjunge, sedermera kammarherre J. F. von Schinckel. Den engelska kulturen, med sitt starka häfdande af hemlifvets helgd och af det historiska sammanhanget, sin prägel af soliditet, flärdlös manlighet och seg energi kunde ej annat än på det lifligaste tilltala Geijer såsom något med hans egen natur djupt befryndadt. Men på samma gång kunde denna kultur ej heller undgå att stöta honom tillbaka genom det prosaiska och torrförståndiga i sin karaktär, och detta så mycket mer, som Geijer genom härstamning och uppfostran var mera besläktad med den tyska själstypen.

Engelsmännen — skrifver han till sin trolofvade — äro visserligen ett af de förståndigaste folk på jorden. Det är min fulla öfvertygelse, och att jag efter så kort vistande ibland dem kunnat finna det, skulle ej vara en ringa artighet åt mitt eget förstånd, ifall jag ej på ditt leende såge din mening, att jag möjligen upptäcker förståndet såsom vissa djur sina fiender — genom instinkten.

Huru rika och väckande de intryck än varit, som Geijer i England mottagit, någon inre harmoni hade de sålunda ej kunnat gifva. Då han sommaren 1810 återvände till Sverige, led han därför, enligt sin egen utsago, af samma plågsamma oklarhet som förut.

Glädjande voro ej heller de förhållanden, som mötte honom hemma. Finland var förloradt och Sverige med nöd räddadt från undergång.

Men här, liksom i Tyskland, verkade olyckorna icke blott förödmjukelse utan äfven besinning och väckelse. De nödgade alla unga sinnen, som ännu trodde på en framtid, att gå in i sig själfva och söka komma till klarhet öfver tidens tecken. En af de första upptäckter, som då visade sig för deras blick, var den, att en ny tid kräfver en ny mänsklighet, och att härtill behöfves en ny uppfostran.

Så kom det sig, att det första arbete, hvari Geijer fann sig själf, blef ett pedagogiskt.
203

Jag återkom till fäderneslandet — berättar han — efter ett års frånvaro, nedstämd, missnöjd med mig själf. Denna länge hemligen närda sinnesstämning hade nått en höjd, som i verkligt nödvärn återgaf min själ sin spänstighet. I september 1810 i Stockholm kom jag att kasta ögonen på Svenska akademiens prisfråga för året: om inbillningskraftens verkan på uppfostran. Jag skref svaret i en väns rum inom fjorton dagar och med så få ändringar, att själfva konceptet (hvilket tiden ej heller tillät att renskrifva) kunde inlämnas till akademien, som belönade mitt försök med sitt stora pris. Besynnerligt nog har jag aldrig återläst denna skrift. Men äger den något af den sinnesstämning, hvari den författades, så måste den bära vittne om en kraft, som begynner känna sig och däraf har sin glädje.

*

Detta Geijers egentliga förstlingsarbete (ty äreminnet öfver Sten Sture är i hufvudsak endast ett duktigt stilprof, och de latinska gradual- och docentur-afhandlingarna torde kunna lämnas åsido) utgör icke, såsom man af titeln möjligen kunde förmoda, en specialafhandling; den innehåller snarare Geijers hela psykologiskt-pedagogiska system i grunddrag. Vore det skrifvet i Tyskland, skulle det helt visst länge varit räknadt såsom ett af den pedagogiska världslitteraturens klassiska verk.

213

2. Geijers pedagogiska grundtankar.

Den fråga, som Geijer i sitt första mera själfständiga arbete behandlade, inbillningskraftens betydelse för uppfostran, var tvifvelsutan redan 1810 en fråga för dagen. Men i huru mycket högre grad är den det, icke nu? Ett ofantligt arbete har visserligen sedan dess blifvit nedlagdt på undervisningens förbättring, och i oändligt mycket har ock en sådan förbättring utan tvifvel inträdt. Undervisningen har blifvit mera omfattande, mera vetenskaplig, mera metodiskt begreppsutvecklande, men månne den samtidigt äfven blifvit mera ägnad att gripa de ungas fantasi och känsla samt därmed tillika deras vilja? Månne icke inbillningskraften och poesien nu i själfva verket hafva en ännu mindre roll i uppfostrans tjänst sig tilldelad än de hade för 90 år sedan? Mången torde vara böjd att besvara denna senare fråga jakande, och måhända ej alldeles utan skäl.

Men om så förhåller sig, då är Geijers afhandling om inbillningskraftens betydelse för uppfostran ännu 50 år efter hans död ett ord för dagen och kan således göra anspråk på ett högre och starkare intresse än det rent litteraturhistoriska.

[Bild: GEIJERS-STODEN I UPPSALA.]

Såsom inledning till denna afhandling förutskickar Geijer en psykologisk framställning af

inbillningskraftens grundläggande betydelse

för själslifvet. Uti inbillningskraften äro — säger han — från början alla öfriga förmögenheter liksom i ett frö inneslutna.

Människan utgår hel ur naturens hand; det är först konsten; som styckar henne, lär henne att inom sig själf uppsätta skiljemärken och gränser, dela sina förmögenheter, öfva dem på skilda föremål eller ofta öfva blott en till förfång för alla de öfriga. Så har man gifvit omdömet åt förståndet; de öfversinliga begreppen åt förnuftet, det sedliga idealet åt viljan o. s. v. Åt inbillningskraften har man funnit svårt att anvisa någon sådan afskild plats. Och hvarför? Emedan hon i själfva verket finnes öfverallt.

Sitt egentliga hemland har hon likväl i den ursprungliga poesien. Men denna innefattade liksom i en knopp all mänsklig bildning; uti henne verkade som ett helt och liksom sammanväxta alla de mänskliga förmögemheter, hvilka sedermera under bildningens fortgång skilt sig åt.

Riktigheten häraf bestyrkes genom en återblick på inbillningskraftens utvecklingshistoria:

Ur poesien som ur en gemensam källa utgingo i
214
fornåldern all vetenskap och konst. Vid försöket att förklara naturen förmådde det ännu naiva förståndet ej att följa kedjan af orsaker och verkningar och att ur dem härleda lagar. Naturverkningarna fattades såsom själfständiga handlingar, och till hvarje sådan handling lade inbillningskraften en person, som konsten gaf gestalt. Människans sinnliga och andliga förmögenheter voro ännu ej skilda utan verkade gemensamt och som ett helt.

Men mänsklighetens barndomsålder tog ett slut och en söndring inträdde. Ur den naturliga tillvaron afskilde sig en annan tillvaro af idel under, hvilken bekämpade och behärskade den förra; det var martyrlegendernas och riddareäfventyrens fantastiska värld.

Men äfven den romantiska poesiens underbara morgondröm förgick. Begreppet vaknade och ropade åt människan: upp att pröfva dina egna krafter! Allt skulle nu läggas under abstraktionens välde. Inbillningskraftens rike inskränktes allt mer inom formlernas och reglernas trånga gränser. Poesien rycktes ut ur detsamma och blef begreppets tjänarinna; hon lånade sig åt filosofien såsom medel, hon lärde sig moral för att röra hjärtat och god ton för att töras visa sig i stora världen. Hon vardt en lärd konst, blottad på allt allmänt lefvande intresse.

Men detta undanskjutande af inbillningskraften innebar en stympning af den mänskliga odlingen:

Ty det förhåller sig ingalunda så, som många säga, att poesien i själfva verket är mänsklighetens barndomsjoller, hvilket den växer ifrån vid manliga år, eller att fantasiens verksamhet på sin höjd är ett oskyldigt tidsfördrif, hvarmed människan uppfyller sina tomma stunder. Tvärtom, inbillningskraften har under alla tidsåldrar varit kulturens bärare. På henne hvilade forntidens bildning, hvars blomma var den antika konsten. På henne hvilade ock medeltidens bildning, ty huru skulle eljest denna åskådning af det oändliga, denna tro varit möjlig, för hvilken riddaren offrade sitt lif och martyren leende dog bland lågorna? På henne hvilar slutligen äfven nutidens bildning. Ty denna vetenskapernas användbarhet för det praktiska lifvet, som utgör vår tids stolthet, hvaraf beror den, om icke af omdömet, som är förmågan att tillämpa en regel på det enskilda fallet, att försinnliga en lag? Men hvaraf beror åter denna försinnligande förmåga, om icke af inbillningskraften? För att i högre mening vara »praktisk» kräfves, att regel och tillämpning äro på en gång så närvarande för tanken, att en enda blixtrande bild omfattar dem bägge. På grund häraf låter det sig väl sägas, att förstånd utan inbillningskraft är platthet, ja — så besynnerligt det än låter — att förstånd utan inbillningskraft är dumhet.

*

Efter denna öfverblick öfver fantasiens roll i det mänskliga själslifvet öfvergår Geijer till frågan:

hvad är uppfostran?

Det svar, han härå gifver, är helt i Pestalozzis anda samt prägladt af en friskhet och klarhet, hvartill man träffar få motstycken.

I sin allmännaste bemärkelse — säger han — är uppfostran lika gammal med mänskligheten själf. Det föregående släktet uppfostrar det uppväxande, lämnar det i arf sin upplysning, sina seder, och den unga generation, som nu blomstrar upp i ljuset, skall med allt hvad den verkat också en gång blott lefva i minnet af en yngre, som hälsar de i skuggan försvinnande för förfäder. Så leder sig bildningen oupphörligt genom tiderna från far till son, och den, som gjort väl mot sitt släkte, kan trösta sig med den tanken, att om han dör, skall hvad han gagnat lefva; det sänks ej med honom i mullen, det är helgadt för evigt åt dagen och skall tyst sprida sitt inflytande ända till den aflägsnaste framtid, då kanske han själf och hans namn och hans tider äro förgätna. Historien är ej annat än berättelsen om denna tradition, hvarigenom odlingen oafbrutet fortsätter sig från släkte till släkte. — —

Uppfostran är ej annat än utveckling af mänskliga förmögenheterna. Men då alla dessa tillhöra en varelse, hvars själfva grundförmåga det är att vara fri, så följer af sig själft, att denna utveckling ej kan annat än själf vara det, ty det är just friheten, själfständigheten, som skall utveckla sig. All bildning är blott denna, sig själf bildande inre kraft, som genom ingen främmande åtgärd kan ingjutas; den kan i allt yttre blott få anledningar till verksamhet och ämnen därför. En uppfostrare borde aldrig glömma, att han har en fri, odödlig varelse under sin vård, som själf en gång måste ansvara för sina gärningar, och som oaktadt allt hans bemödande en gång går sin egen väg till lycksalighet. I stället att göra den blott till en prägel af sina regler och sin konst bör hela hans arbete syfta därhän, att den unga människan må blifva ett uttryck, så kraftigt och fullständigt som möjligt, af allt hvad hon genom naturen var ämnad att vara. Hela hans medverkan måste inskränka sig till att för denna utveckling undanrödja hindren. Han måste nyttja den största varsamhet att ej till naturens egna hinder lägga konstens. Mån om att bilda, bör han bäfva för att missbilda.

— — En god uppfostringslära är först och främst den, som känner bristerna i en elak, och i allmänhet, samt i synnerhet i uppfostrans närvarande konstlade skick, kan den mindre vara en konst, som vet hvad man skall göra, än en konst, som känner hvad man bör underlåta.

I särskild grad gäller detta, enligt Geijer, om viljans uppfostran:

Om man också utifrån skulle kunna ge en människa allt annat — en god vilja kan ingenting i världen ge henne utom hon själf, därom kommer man öfverens.

Någon speciellt moralisk uppfostran, utgörande en art för sig, gifves det för öfrigt icke. För att kunna själfständigt verka behöfver viljan kraft och sammanstämmande utveckling hos alla mänskliga förmögenheter. Att inbillningskraften härvid ej får vara utesluten är gifvet. En uppfostran, som vårdslösade denna förmåga, ja t. o. m. sökte binda, kufva och döda densamma, måste på ett eller annat sätt komma att förlama själfva viljan. Moralisk uppfostran inbegriper därför i sig all sund uppfostran i hela dess omfattning, och läran om viljans uppfostran blir läran om människans uppfostran öfver hufvud taget.

*

Det är därför till en framställning af de allmänna pedagogiska grundlagarna, som Geijer i sin undersökning nu öfvergår, och han följer därvid individen i de på hvarandra följande utvecklingsskedena. Till en början behandlar han

barndomsålderns uppfostran,

först och främst i moraliskt hänseende.

Egentligen — säger han — är uppfostran blott därigenom möjlig, att människan är sinnlig, innan hon blir förnuftig, och att hon därför måste stå under förrnynderskapet af en annans förnuft, till dess hennes eget utvecklar sig. Innan hon får vilja, har hon begär. Hvad bör då uppfostran göra därvid? Skall hon förhindra, att ej begären behärska barnet? Det kan hon ej, och om hon kunde, borde hon ej vilja det. Äfven sinnlighetens friska utveckling hör till den fullständiga människan, och under onödigt tvång och ständigt öfverhängande stränghet förvissnar den glada oskulden. Likväl är allmänna lagen den, att sinnligheten skall stå under förnuftets lydnad. Detta är möjligt därigenom, att barnet inom sig gömmer aningen om ett högre förnuft. Det känner sig utgöra ett med föräldrarna, förenadt med dem ej blott genom behofvet och det fysiska beroendet, som det hvarje ögonblick erfar, utan äfven genom den kärlek och instinktlika aktning, som yttrar sig i otvungen lydnad. Denna otvungna lydnad är hos barnet den första ljusningen af en högre natur; i den ligger den första dunkla aningen om detta högres herravälde, och den oskyldiga varelsen, som med gränslöst förtroende blickar opp från sin faders knä, hyllar redan ovetande förnuftets majestät. Det är dess representanter, som föräldrarna äro för barnet. Den första läxa af förnuft, som man kan gifva det (och det äger en förundransvärd skarpsinnighet i detta fall) är ock, att det alltid ser: att dess begär ej behärska föräldrarna.

Denna erfarenhet, säger Geijer vidare, bör bibringas detsamma utan godtycklighet och hårdhet:

Då själfva förtjänsten och det enda förnuftiga i lydnaden är, att den yttrar sig otvunget, så följer af sig själft, att man så mycket som möjligt bör undvika att utkräfva den med tvång, minst genom egenmäktiga bestraffningar och framför allt ej i vrede. All tygellös passion förnedrar, och barnet, som, likt alla svaga varelser, af naturen fått till sitt försvar en instinktartad slughet, underlåter aldrig att draga fördel af en sådan förnedring hos sina behärskare.

Men ännu mindre får någon vacklan och klemighet här göra sig gällande:

Om begäret yttrar sig i vanart och skada, huru skall tvånget undvikas? Det kan ej undvikas, men huru det skall utöfvas, det lär oss naturen själf, som sätter en gräns för allt begär i den inskränkta förmågan att uppfylla det. Om barnets begärelser vilja härska öfver andra — låt det blott känna sin egen vanmakt, därigenom att man behandlar dess anspråk med likgiltighet! Om det missbrukar någonting — låt det få umbära det! Det lyder då ej egenmäktiga befallningar, som det ej begriper och likväl vet att gäcka; det lyder naturen, det lyder densamma nödvändighet, i hvars stränga skola det under hela sin lefnad ändå skall tuktas, och som obevekligt sätter en gräns för begärelsernas omåttlighet i människans inskränkta krafter att uppfylla dem. Då ingen varelse är mer beroende än ett barn, så är också ingenting lättare än att kufva dess okynne genom den på ögonblicket inträdande erfarenheten af dess verkliga oförmåga. Ingenting är för det barnsliga förståndet klarare, än att det, hvarmed man felat, därmed skall man också straffad varda. Det kufvar härigenom verkligen sig själft och brytes ej af egenmäktiga och barbariska straff; det handlar ej blindt efter främmande regler, det ledes redan af egen erfarenhet. Att styra och rikta denna erfarenhet, så att den likväl aldrig upphör att vara barnets egen, det är uppfostrarens stora och svåra konst.

I hvilken pedagogisk skola, Geijer här gått, angifver han själf.

I förkunnandet af denna första uppfostrans riktiga grundsatser — säger han — har mänskligheten redan haft sin apostel. I Rousseaus skrifter äro de lagda för dagen med så mycken klarhet, kraft och ovedersäglig sanning, att blott en inrotad fördom kan bestrida dem.

Många växlingar hafva de pedagogiska opinionerna genomgått, sedan Geijer skref
215
dessa ord. Ty tillämpningen af Rousseaus grundsatser ställer stora kraf på uppfostrarens själfbehärskning, energi och intelligens, medan det däremot är mycket bekvämt att låta antingen hårdheten eller klemigheten råda och allra bekvämast att låta båda omväxla med hvarandra, allt efter som det för tillfället faller sig lägligt. Men för hvarje gång här berörda uppgift på allvar tages upp; finner den tänkande uppfostraren, att dess enda verkliga, enda hållbara lösning är den af Rousseau och Geijer anvisade.

*

I lika god öfverensstämmelse med nutidens pedagogik äro Geijers tankar om den intellektuella uppfostran under barndomsåldern. Det är själfverksamheten, aktiviteten, han härvid framför allt betonar.

Här gäller — säger han — den satsen utan inskränkning, att man begriper platt ingenting annat än det man själf påfunnit. Jag kan lika litet se med en annans begrepp som med en annans öga, ehuru en annan kan leda min uppmärksamhet.

På grund häraf polemiserar han nästan lika skarpt som Pestalozzi mot ordkunskapen:

Ordet, det må ljuda från läppen eller i bokstäfver vara uttryckt på papperet, kan ju ej ge mig begreppet? Det förutsätter tvärtom ett begrepp, utom hvilket det vore ett tomt ljud utan betydelse. Ord i tal eller skrift betyda något, då de hos mig väcka samma tankeföljd som hos talaren eller författaren, men denna tankeföljd finnes ju ej för mig, om jag ej själfständigt frambringar honom hos mig själf, hvartill en annans ord blott kunna ge mig anledningen? I annat fall äro de ljud eller tecken, hvilka väl som sådana kunna kvarhållas i minnet, men äro ett intet för förståndet.

I allmänhet kan man ej nog sorgfälligt bevara det unga sinnet för den fördomen, att ordet och bokstafven äro kunskap: en fördom så onaturlig, att den blott kan inpräglas genom våld på själfva förmögenheternas utveckling och därigenom att man nedtynger det unga sinnet under en mängd ord och läxor, hvarvid det ingenting fattar mer än ledsnaden och mödan. Det förtvinar under denna tunga rustning och kanske bibehåller för alltid spåren af sin sjuklighet. Huru mången läser ej i hela sin lefnad blott orden i böcker, emedan man ifrån början vande honom att hålla till godo ord utan mening?

Om Grundtvig — som dock först senare framträdde såsom pedagog — erinrar Geijer genom sin framställning af det naturliga förhållandet mellan tal och läsning:

Som läsning är ett vida konstigare medel för tankens väckande och meddelande än tal, så följer af sig själft, att den första undervisningen bör vara muntlig. Till och med det första elementariska af all läsning torde böra uppskjutas, tills kunskapsbegäret och omdömet vunnit så mycken styrka, att de kunna ge lif åt den döda bokstafven, och tills lärjungens egen ifver begär detta medel. Och under en klok uppfostrares ledning infinner sig detta ögonblick af sig själft. Lärjungen begriper då redan det blott mekaniska som ett medel att förvärfva kunskaper, och för dröjsmålet skall man ersättas därigenom, att framstegen nu blifva snabbare och lifligare. Hvaraf kommer det myckna ofog, som i allmänhet drifves med läsning, om ej däraf, att man i allmänhet lär mycket för tidigt att läsa, innan man ännu har den dunklaste aning, att det är ett medel att förvärfva kunskaper, långt innan ens eget kunskapsbegär drifvit en att söka detta medel, vida tidigare än den anda är väckt, som ensam kan ge bokstafven lif och utan hvilken bokstafven dödar. Vetgirigheten är denna lefvande anda. Den är barnet efter en viss ålder naturlig och förekommer blott därför i allmänhet slöare, att man redan genom en otidig och obegriplig förklaring i läxan och boken kväft själfva frågan.

Om Pestalozzi påminna de grunddrag, hvarmed Geijer tecknar barndomsundervisningens föremål och karaktär:

I naturens lefvande bok, i det enklaste samhällets, i hushållets gång och särskilda arbeten, i den lilla kretsen af barnets sysslor, lekar och nöjen — där är det fält, hvarest det bör hämta sina första kunskaper, och där det förvärfvar de enda, som för dess fattningsgåfva äga kraft och betydelse. Det är där, som tusende föremål väcka dess nygirighet och forskning, där tusende naturens och samhällets under, för hvilka vanan gjort den uppväxte likgiltig, träffa det späda, oförsökta sinnet i hela nyhetens kraft och reta dess undersökning. Det är där, som läraren finner så många tillfällen att öfva dess omdöme, leda dess forskning och ur barnets egen erfarenhet utveckla dess begrepp. Om det genom denna förberedelse kommer senare till boken, så kommer det till den med hela vetgirighetens liflighet. Det tar den i hand med ett redan öfvadt omdöme och har en gång för alla lärt, att boken ej skall gifva det. Med ett ord: barnets första uppfostran bör helt och hållet vara praktisk.

Ingen kan därför med större skärpa än Geijer principiellt bryta stafven öfver de lärda barndomsstudierna.

Barnets uppfostran — säger han — som helt och hållet bör sluta sig till erfarenheten och vara praktisk, den har man gjort till teoretisk. Man fruktar ej att öfverhopa det ännu outvecklade begreppet med en mängd ord och läxor, hvarvid det tänker sig ingenting. Medan sinnligheten ännu behöfver tid till sin utveckling, innan den späda kroppen ännu vunnit någon stadga, medan fältet och fria luften och den lefvande naturen ännu äro barnets lust och glädje, då fruktar man ej att fastkedja det vid boken för att om möjligt göra det till ett litet underverk af konst och minne.

Man kan finna detta Geijers program för barndomsuppfostran ensidigt och öfverdrifvet, men hvem vet, om det icke i själfva verket är framtidens?

*

Den egentligen lärdare uppfostran bör enligt Geijer vidtaga först vid den tidpunkt, då gossen blifvit yngling. Då inträder nämligen den ålder, då begreppet är utveckladt, då det älskar att fördjupa sig i svårigheter och att i vetenskapen lära känna sina krafter, då den unga tanken brinner af mod att begripa sig själf och sin värld.

Medan det om barndomsålderns uppfostran gäller, att den bör vara så praktisk som möjligt, så gäller å andra sidan om

ungdomsålderns uppfostran

det motsatta, nämligen att den bör vara så strängt vetenskaplig, så rent teoretisk som möjligt. Endast härigenom kan den ock blifva i högre mening praktisk.

Genom vetenskapen ensam blir man visserligen icke praktisk, men man blir det lika litet genom att belasta minnet med en mängd anvisningar rörande s. k. praktiska handgrepp och fakta. Hvarje försök att genom något slags teori, om än aldrig så »förgrofvad», kunna vinna erfarenhet måste misslyckas, vare sig det göres på det ena eller andra sättet.

Dock — tillägger Geijer — med den skillnad, att efter en sträng vetenskaplig uppfostran den unga tanken, munter och skärpt, kommer till erfarenhetens verk, men i annat fall oftast förvirrad af halfva, kraftlösa teorier, som hvarken lärt den känna sin förmåga eller ordning, och med omdömet förslöadt genom ett styckverk af otaliga erfarenhetsregler, som äro ämnade att göra omdömets verksamhet onödig och ändå blott kunna passa på högst vanliga fall, men vid ett nytt och oförmodadt lämna innehafvaren med all sin lärdom rådlös, hvarför äfven ynglingen, då han kommer i verksamhet, skyndar att förgäta dem och är glad att få endast lita på sitt sunda förnuft, om något är honom öfrigt.

Och lika ofruktbart, som det gängse prosaiska nyttighetsäflandet är för det praktiska lifvets värf, lika förkrympande verkar det äfven på det sedliga lifvets område, där det kväfver inbillningskraften och i ynglingens själ dödar idealerna samt söker ersätta dem med platta lefnadsregler, hvilka i stället för dygd lära belefvenhet, i stället för det rätta lära det passande.

Sådana — utbrister Geijer — skulle nödvändigt följderna blifva af en uppfostran utan grundlighet och kärna, som, då hon förkväfde anlaget till all högre verksamhet, likväl skröte med namnet praktisk. Huru skulle ur dess ängsliga regler kunna framgå det mest hänryckande föremål, på hvilket ett mänskligt öga kan hvila: en yngling i blomman af alla naturens och förnuftets krafter, som inträder i världen för att med munterhet och hjältemod, i sann gagnande verksamhet söka uttrycka det ideal, som lågar i hans rika, mäktiga själ? — Nej, låt ynglingen behålla sina högt sväfvande idealer! Han uträttar utan dem i världen ingenting dugligt. I stället för att genom en småaktig uppfostran kväfva dem, låt vetenskapen rena och tyda dem! Han skall stöta emot i erfarenheten, men just detta sätt är det enda, hvarpå erfarenheten kan lära honom att till sitt mod lägga klokhet. Och att ej studierna helt och hållet må föra honom ur den verkliga världen, mot denna fara finns ju i uppfostran själf ett medel, om hon, som hon borde vara, är offentlig? Därföre äro goda allmänna undervisningsanstalter de rätta skolorna för ungdomens moraliska erfarenhet. Den förvärfvar i dem på en gång kunskaper och världskännedom, ej den, som består i kännedom af modets regler, men den enda sanna, som vinnes genom umgänge och täflan med likar.

Men det är icke blott för sedligheten utan äfven för religionen, som inbillningsgåfvan är en nödvändig förutsättning, ty utan henne skulle den högre världen vara stängd för vår syn:

Detta högsta, som tanken blott anar, har människan alltid älskat att föreställa sig i bilder, liknelser och under. Denna klädnad bör man vid religionsundervisningen alldeles ej afdraga, ty det är blott i bild, som väsendet för sinnet blir synbart. — Men i bilder förstår det sunda mänskliga sinnet alla sina eviga önskningar, sitt hopp. Det högsta, om det ock blott dunkelt finnes för begreppet, lefver dock för känslan.

*

Från hvilken synpunkt Geijer sålunda än betraktar frågan, kommer han till den slutsatsen, att en uppfostran, som försummar inbillningskraftens utveckling, nödvändigtvis måste blifva utan rot och kärna. Denna kraft är nämligen, säger han, den mest omfattande förmögenheten, den, som sammanbinder alla människans andliga och sinnliga krafter till ett helt och, emedan hon således ar både andlig och sinnlig, med skäl må anses
216
underbar samt för hela den mänskliga bildningen af högsta vikt. Men hvarigenom skall hon nu själf bildas? Geijer svarar:

Liksom begreppet blott kan vinna full stadga och kraft i den värld, där tanken gjort sig själfständig, i vetenskapens, så kan inbillningskraften ej heller utveckla sig, om man ej sysselsätter henne i den värld, där hon är fri och själfständig; och denna värld är poesiens eller den sköna konstens. Blott där lär hon känna sig själf och sina krafter. Att således genom betraktelse af konstens och vitterhetens mästerstycken utveckla hennes verksamhet är i en sund uppfostran nödvändigt, och det allmänna omdömet rättfärdigar denna fordran, då det med en bildad människa menar en människa med smak.

Härmed har Geijer återkommit till en del af sitt ämne, som han förut förbigått, enär han velat spara den till sist, nämligen

öfvergångsålderns uppfostran,

hvilken i själfva verket utgör hufvudföremålet för hans afhandling.

Vi hafva — säger han — för barnet yrkat en helt och hållet praktisk uppfostran, för ynglingen en strängt vetenskaplig. Huru sker öfvergången från den ena till den andra af tvänne så motsatta metoder? Svaret blir, att för den ålder, som innefattar öfvergången från barndom till ungdom äfven ett eget slags uppfostran är nödig, och den består just i utvecklandet af den förmögenhet, som förmedlar all teori och praktik. Vi veta, att denna är inbillningskraften.

Geijer visste hvad man kan bläddra igenom så många digra och lärda pedagogiska verk utan att ens träffa den flyktigaste antydan om, nämligen att öfvergångsåldern är ett naturligt utvecklingsskede för sig, med sin egen psykologi och följaktligen äfven med sin egen pedagogik. Och han betraktade detta utvecklingsskede icke med den korrekta prosamannens misshumör öfver »slyngelålderns» jäsande oklarhet samt dess däraf följande öfverdrifter och besynnerligheter utan med ungdomsvännens sympati för den människolifvets april, som bildar en naturlig inledning till dess sommar och höst.

Det är — säger han — en ålder, lik den tid, då den unga rosen rodnande öppnar sitt sköte mot ljuset, då mänskliga själen på en gång öppnar sig och liksom slår i blomma, då den kärleksanda, som lefver i det stora hela, på en gång genomtränger själen, öppnar den i sympati för världen och med detsamma gör den till ett eget, själfständigt väsende. Hvem minnes ej den tid, då människan känner sig och känner allt?

En del af de oarter, som ofta göra ifrågavarande ålder så frånstötande, äro enligt Geijer endast naturliga följder af uppfostrarnes blindhet och oförstånd.

Huru behandlas — frågar han — den unga människan vid denna för hela hennes lefnad afgörande tidpunkt? Ofta högst förvändt. Man är öfverens om, att den är farlig. Faran är den, att människan, med detsamma som denna förändring inträffar, på en gång inträder i världen (ty hon känner nu först sitt sammanhang med den), inträder i en för henne fullkomligt ny värld, där hon, drifven af en lågande inbillning och svallande känslor, lätt förledes att begå allehanda galenskaper.

För att förekomma dessa hafva öfverkloka uppfostrare användt tvänne hufvudmedel, båda lika förvända. Å ena sidan har man sökt afleda faran genom att så tidigt som möjligt införa barnet i de vuxnas lif. Men genom att på dylikt sätt gå naturen i förväg har man endast mognat detsamma till »en veklig, småaktig och konstlad varelse». Eller ock har man gått till en motsatt, men lika onaturlig ytterlighet, bestående däri, att man tror sig »möta faran vid utvecklingens tidpunkt därigenom, att man då fördubblar sin stränghet och oafbrutet håller den unge fast vid de tråkigaste och mest mekaniska arbeten».

Men — utbrister Geijer — den kraft, som här verkar, låter ej undertrycka sig. Man hindrar henne lika litet som man hindrar blixten att bryta ur molnen; man gör genom tvånget blott hennes verkningar förstörande. Men naturen visar oss själf, hvart den öfverflödande lifskraften i denna ålder hör. — Det finnes ingen sund människa, som ej en gång i sin lefnad tyckt sig vara poet, som ej en gång i lifvets blommande dagar med förtjusning känt naturens harmoni anslagen på det själens strängaspel, som i skaldens bröst ständigt är bäfvande och rörligt. — I denna ålder borde därför människan omgifvas med allt det sköna, som mänsklighetens välgörare, de största konstnärer, skapat. — Den brusande lifskraften, som, emot sin bestämmelse ensamt vänd på sinnligheten, gör förstörelse och råhet, mildras, förädlas och sysselsättes enligt naturens ändamål i umgänget med det sköna. — Det är så, som i ynglingens själ utbildas det lefvande ideal af allt förträffligt, för hvilket han med entusiasm uppoffrar sig, och utan hvilket han i det verksamma lifvet ingenting stort och värdigt uträttar. Det är så, som i denna afgörande tidpunkt för hela hans lif sättes stämpeln på hans seder. — Lycklig den, öfver hvilken det ädlas och godas skyddsängel vakar i denna tidpunkt! Faller han då, bryter hans sinnlighet i sin mognad ut i råhet, så är skönheten i sederna för lifvet förstörd. Hans hufvud må utbildas, hans vilja må härska öfver hans affekter, han må vinna fina, anständiga seder, han må bilda dem till tadelfria: det fel, hans sinnlighet fick i sin blomning, kan ej försonas; den må lyda, men den är en rå undersåte; den naturliga, öppna värdigheten, det genuina behaget i sederna står genom ingen föresats och konst att vinna.

Efter att sålunda hafva sökt uppvisa »inbillningskraftens inflytande på människans uppfostran genom det sköna, i synnerhet i lifvets mest kritiska ålder», upptager Geijer slutligen till bemötande de farhågor för inbillningskraftens förvillelser, svärmeriet, vidskepelsen och fanatismen, hvilka från motsatt sida skulle kunna framdragas.

Endera uppkomma dessa förvillelser — säger han — af ett öfvermått af inbillningskraft emot förstånd. Detta behöfver man ej befara, ty tidens fel är snarare brist på inbillningsgåfva; i förståndet sätter den däremot själf sin styrka. Eller också komma de af en undertryckt inbillningskraft, som på detta sättet hamnar sig och bryter ut i moraliska sjukdomar. — Men denna fara af en kufvad och upprorisk inbillningskraft undviker man blott på ett sätt: därigenom att man ej mera kufvar, utan bildar henne.

*

Här meddelade öfversikt torde i en teckning af Geijer såsom pedagog icke anses opåkallad. Ty dels har den skrift, hvars grundlinjer här angifvits, ännu ej på långt när kommit i åtnjutande af den uppmärksamhet, som den i sig själf och icke minst i vår tid förtjänar, dels utgör densamma en nödvändig förutsättning för uppfattningen af Geijers åsikter rörande metodiska och skolorganisatoriska frågor.
226

3. Geijers skolorganisatoriska tankar: före »affallet».

Hvad som förlänar Geijer hans enastående plats i Sveriges litteraturhistoria är, att ingen annan enskild personlighet i samma grad som han genom hela sitt lif gifver en spegelbild af den samtida svenska odlingens utveckling. Ja, rätteligen sedt säger ordet »spegelbild» här för litet. Ty Geijer hörde hvarken till de okultiverade naturer, som i sitt inre hålla sig så oberörda af tidens stora företeelser, att dessa endast flyktigt afteckna sig på deras själs yta, icke heller till de i viss mån öfverkultiverade, hvilkas andliga innehåll så uppslukas af den härskande strömningen för dagen, att de kastas hit och dit och besjälas af en lifsåskådning det ena året och af en annan det nästa. Han lefde alltid starkt med i sin samtids skiftande rörelser och motrörelser, men dessa mötte hos honom en kraftigt utpräglad individualitet, som icke motståndslöst lät sig af dem öfvervinnas, utan upptog dem inom sig och lät dem brytas med hvarandra samt aldrig slog sig till ro, förr än striden var utkämpad, motsägelserna lösta och sammanhanget klarnadt. Det är därför icke nog med att säga, att Geijers utveckling afspeglade vår nations samtida utveckling; den var tvärtom själf ett så väsentligt stycke af denna utveckling, att den kan betraktas såsom ett personifieradt sammandrag däraf. Liksom Geijer med en viss rätt kunde säga, att Sveriges historia under ett visst tidsskede var dess konungars, så kunde man ock om vår andliga kulturhistoria under århundradets förra hälft med en viss rätt säga, att den är Erik Gustaf Geijers.

Näppeligen har ock någon föregående sekelhälft innefattat en så genomgripande förvandling af åskådningssätt och samhällslif som just denna. Geijer var själf djupt medveten häraf. Då han den 17 november 1844 började sina föreläsningar »om vår tids inre samhällsförhållanden, i synnerhet med afseende på fäderneslandet», inledde han dem med en återblick på det stycke världshistoria, han genomlefvat.

Tiden är — yttrade han — ej mer densamma. Jag säger det ej med afseende på de växlande meningarna för dagen. Jag säger det med afseende på tidens egna stora skiften, som mer än någonsin rört och röra allas intressen, och som lagt mänsklighetens högsta problemer liksom för hvars och ens dörr. Den som ännu minnes det adertonde seklets slut och har lefvat med det nittonde intill denna dag; den som i sin barndoms halfdunkla föreställningar ännu förnam, likt en aflägsen åska, franska revolutionens utbrott; den hvars ungdom möttes af dess verkningar, som skakade Europa; den som i Napoleons upphöjelse och fall varit vittne till de största omväxlingar mänskliga öden synas kunna erbjuda; den som sedan, efter de stora krigen, har erfarit och med sig känt beskaffenheten af den fred, som därpå följde, en fred, som under tilltagande djup inre oro mindre har fruktat yttre vapen, emedan den synes ha att frukta det borgerliga kriget — den som sett och betänkt allt detta, hvad har han ej erfarit, hvad borde han ej hafva lärt, lefde han äfven i en vrå af världen, såsom jag lefvat, och vore äfven hans egna öden dunkla och obetydliga, såsom mina varit?

*

Geijers barndom inföll under det sista skedet af encyklopedismens, »upplysningsfilosofiens» herravälde. Detta åskådningssätt med sitt ensidiga öfverskattande af människans förståndssida var då redan invigdt till undergång. Reaktionen mot Voltaire var börjad af Rousseau och fortsatt af hans efterföljare, i Tyskland exempelvis af Göthe och Schiller, i Sverige af Thorild.

Till en början var det väsentligen i känslans och fantasiens namn, som man protesterade mot den torra begreppsmässighetens härskareanspråk, och det är denna protest, som fulltonigt klingar oss till mötes i Geijers ungdomsskrifter med deras bittra polemik mot voltairismen, deras entusiastiska anslutning till Rousseau samt deras i samband härmed höjda rop på återgång från förkonstling till natur, från öfvercivilisation till ursprunglighet, från nutidens gubbaktiga klokskap till forntidens på en gång barnsliga och manliga enfald.

Men det låg i tidsomständigheterna, att denna återgång icke kunde stanna vid den gräns, inom hvilken densamma var berättigad. I krafvet på återgång till forntiden låg icke blott en protest mot upplysningsfilosofiens ensidigheter och öfverdrifter, utan därjämte äfven en förnekelse af hela den nyare utvecklingens berättigande och ett fördömande af allt ytterligare framåtskridande. Återgången från Voltaire till Rousseau fortsattes af en återgång från Rousseau till romantikerna, bland hvilka ock de följdriktigaste inom kort hamnade i den argaste politiska och religiösa reaktion: i blind underkastelse under despotismen, ja t. o. m. i öfvergång till katolicismen. Från dessa yttersta konsekvenser ryggade visserligen våra svenska göter och fosforister tillbaka, men de voro dock ett godt stycke på vägen. I sitt tal vid reformationsjubileet 1817
227
lofprisade Geijer den s. k. heliga alliansen och skattade sig lycklig att hafva »upplefvat den tid, då nästan alla Europas makter slutit sig till hvarandra i ett heligt förbund för upprätthållande af kristendomens sanna, väsentliga grundsatser — — en stor tanke, den första genom natten brytande strålen af en ädlare, med religionen åter i förbund trädande statskonst», och han förklarade sig vilja »välsigna, äfven midt ibland de otrognas återhållna löjen, den höga själ (= tsar Alexander), för hvilken den först uppgick». Visserligen kunde han icke länge undgå att uppdaga de gemena syften, för hvilka religionen här blifvit använd som täckmantel, och han nödgades därför redan fyra år efteråt offentligen utbyta sin välsignelse mot en förbannelse öfver dem, hvilka vågat tilllåta sig »den största af alla profanationer: att nyttja det heligaste såsom medel för orättvisa ändamål». Men han stod dock ännu en lång tid kvar såsom konservatismens, ja reaktionens mest framstående målsman inom vårt land samt bidrog med sin auktoritet att hämma utvecklingen och att inom vårt andliga lif åstadkomma en mångårig stockning eller — för att använda hans eget senare uttryck — »ett halft, doft, sömnigt tillstånd».

*

Knappast på något område hafva de olika utvecklingsskedena af Geijers lifsåskådning tagit sig ett så klart uttryck som på det skolorganisatoriska. I sin första stora pedagogiska afhandling, den om inbillningskraftens betydelse för uppfostran, är han visserligen ännu öfvervägande Rousseaus lärjunge, häfdande den allmänmänskliga bildningen, den harmoniska utvecklingen af människans alla förmögenheter i enlighet med naturens lagar såsom uppfostrans egentliga mål. Vid sidan häraf framträdde dock redan nu tydliga ansatser till det reaktionära åskådningssätt, som sedermera länge skulle bestämma hans uppfattning i alla skolorganisatoriska frågor. Vid närmare efterseende visar sig nämligen, att den fordran på personlighetens harmoniska utveckling, som är nämda afhandlings grundkraf, endast skulle gälla samhällets utvalda, icke dess stora massa. Det är blott för så vidt ynglingen »vill höra till en bildad klass», som Geijer önskar sina uppfostringsråd på honom tillämpade, och han har endast hån för upplysningstidens »mest älskade förslag, att mänskligheten en gång skulle hafva idel upplysta bönder och handtverkare». De lägre klasserna i samhället befinna sig, sade han, på den helt och hållet olärda, af vetenskapen oberörda ståndpunkten »och måste enligt sakens natur där förblifva».

Emot dem — fortsätter han — stå de så kallade bildade klasserna i samhället, och hvarigenom skilja sig de, som räknas dit, från de förra, om ej därigenom, att de äro lärde, att de ej handla efter regler blott skapade för tillfället och blott dugliga därför, utan efter allmännare och högre, som endast genom studium kunna vinnas, att hos dem de större utsikterna och den massa af kunskaper finnas, som leda samhällets rörelser? De äro statskroppens tanke. De nöja sig ej blott med att handla efter en kunskap, som är lika mycket tro och känsla som begrepp. De skola veta hvarför; deras begrepp bör vara själfständigt. De böra därför öfva sin tanke i den värld, där begreppet förklarat sin själfständighet. Men denna värld är vetenskapens, och i synnerhet den stränga systematiska vetenskapens.

Det är denna förmenta artskillnad mellan lärd bildning å ena sidan och folklig å den andra, som utgör själfva grundtemat för Geijers uttalanden i skolorganisatoriska frågor allt intill det s. k. affallet. Detta tema utfördes vidare i den 1811 utgifna afhandlingen »om falsk och sann upplysning med afseende på religionen», hvilken »häftiga, ungdomliga skrift» Geijer i sitt 1842 skrifna tillägg så träffande karakteriserat och så skoningslöst till sitt rätta värde reducerat. I hänförda ord prisades där den nya tankeriktning, som förmenades för alltid hafva gjort slut på upplysningstidehvarfvets sträfvanden att göra vetenskapen tillgänglig för massan. »Filosofien», heter det, »har kommit till sig själf och åter upptändt den heliga elden i templets helgedom, där hon framgent, dold för hopens ögon, kommer att vistas. Hon har dragit sig ur societeten, liksom ifrån torgen och allmänheten» och »för evigt uppgett att tänka på beröm hos folket och på pöbelvälde». I samband härmed hade man ändtligen insett, att den högre och den lägre samhällsklassen borde hafva hvar sitt slag af upplysning, båda sanna: för den förra lärdom och filosofi, för den senare »sundt förnuft» (sens commun) och praktisk erfarenhet, men att hvarje försök att höja den senare till den förra endast måste leda till bådas förfalskande. De styrda hade nog af »ett troende förnuft», för de styrande däremot kräfdes »ett seende förnuft». Vetenskapen vore endast för »de senare, ty om densamma gällde ordet: drick djupt eller smaka icke!»

Jag kan — säger Geijer — ej lämna detta intressanta ämne utan att ännu göra några anmärkningar. Jag har sagt, att vetenskaplig odling bör utmärka de bildade klasserna. Häraf torde man sluta, att jag ej vill lämna någon annan än den förstnämda, helt och hållet olärda upplysningen åt de lägre och arbetande klasserna. Alldeles! Det är min fullkomliga mening, att jag ville lämna dessa klasser fullkomligt olärda, och det af ren och uppriktig aktning för det sunda förnuftet. Den enda undervisning, som för dem är nödvändig, innefattas i religionsundervisningen, hvilken också naturligtvis är nästan helt och hållet muntlig och mer talar till känslan än förståndet. Vill en och annan lära sig skrifva och räkna — välan! Men deras förträffliga minne, hvari de utskämma så många, som blott läst sig själfva till fördärf, gör det för dem i allmänhet onyttigt. Men att man kunde tro sig få ett upplyst folk, om man en gång komme så långt, att hvar bonde, utom sin religion, hade lärt litet moral, litet geografi, litet af fäderneslandets historia och litet af de första begreppen i vetenskaperna, och Gud vet allt, det är visserligen högst ytligt och falskt sedt. Är det för hans timliga eller eviga väl, som man anser detta så nödvändigt? Denna upplysning, med det sunda förnuftets namn beständigt på tungan, föraktar det i själfva verket hjärteligen. Det är liksom man ville skämmas, att dessa bondesjälar skulle komma så olärda in i godt sällskap i himmelriket. Dåre! Med din tomma mångkunnighet, med din ytliga upplysning, med din skrytsamma, halfva, förvirrade lärdom, är du inför det ofördärfvade, olärda, sunda förnuftet en usel dvärg; med några enkla frågor och inkast gör dess träffande, enfaldiga omdöme dig förvirrad och kommer dig att rodna, om du det kan.

Lika romantisk som denna tro på den bristande läs- och skriffärdighetens kraft att bevara bondenaturens rena oskuld obesmittad af den falska upplysningens flärd, lika romantisk är ock den gycklande öfverlägsenhet, med hvilken Geijer från höjden af sin schellingska filosofi blickade ned på de stackars filantroperna (Salzmann, Rochow och väl äfven Pestalozzi?) med deras drömmar om en lyckligare och humanare framtid, då alla människor skulle betraktas såsom människor och ingen lämnas i okunnighet och nöd. Dessa filantropers mål hade — yttrade han — varit att »låta till eftervärlden komma en ras af sådana mänskliga människor»:

Och i hast upprättades en mängd filantropiska anstalter och undervisnings- och bildningsinstitut, hvilka dock, på det att ej så dyrbara plantor, själfva framtidens hopp, genom någon åverkan skulle förstöras, samtliga kommo att likna drifhus. Därifrån skulle då den eftervärld utgå, som ej behöfde några hjältar, några svärmande snillen, staters och systemers omkullstörtare, utan skulle bestå af idel bildade människor, som makligt skulle sitta ner, befordra jordens fruktbarhet under njutningen af huslig sällhet, sprida humanitetens söta lukt öfver hela världen och slutligen inom några år uppnå mänsklighetens högsta mål: den tid, då mat ej fattas för någon mänsklig mage. O, I Upplysare, I bildare, I humanitetens förädlare! Hvilken tordönsröst har ej väckt er ur edra ljufva matsmältningsdrömmar för mänsklighetens bästa och framsopande förstört edra kålgårdar, edra drifhus, edra filantropiska anstalter, ja, själfva edra stater! Och mänsklighetens gyllene mål, som I tyckten er kunna fatta med händerna — ack, det är oss undanryckt på millioner års afstånd!

Man kan icke neka, att denna teckning, såsom karrikatyr betraktad, är god, men dess mest komiska drag är utan tvifvel det, att mänsklighetens framåtskridande tänkes vara för millioner år hämmadt genom en begåfvad korsikans manövrer och intriger! Så kunde emellertid anno 1811 sakerna te sig äfven i så ljusa hufvuden som Geijers.

Samma åtskillnad mellan tvänne samhällsklasser och tvänne bildningsarter återkom, ännu mera filosofiskt tillspetsad i den likaledes år 1811 utgifna afhandlingen »Om historien och dess förhållande till religion, saga och mytologi».

Det gifves — heter det där — egentligen blott två stånd i samhället: det ena utgöres af den bildade, det andra af den arbetande klassen. Af den senare fordrar man ett kraftfullt sundt förnuft och kunskaper, som ur dess egen erfarenhet äro utvecklade, af den förra nödvändigt äfven vetenskaplig odling. Den senare betalar samhället sin skuld genom sitt arbete, den förra genom vishet, tapperhet, med ett ord genom personligt värde. Den, på hvars personliga värde staten räknar, hörer i den enda sanna mening till det ädla ståndet eller är adelsman. Att befästa detta stånd (som i de moderna monarkierna ungefärligen svarar mot de frias i de gamla republikerna) därigenom att det gjordes ärftligt, är visserligen ingen så orimlig idé som nyare tiders ropare påstått. Hvad man ärfver är egentligen sin uppfostran, och på den beror all bildning. Orättvis kan man ej kalla denna inrättning, så länge ej ståndsskillnaden är oöfverstiglig.

Af våra gamla fyra stånd blefvo naturligtvis af samhällsfilosofen Geijer borgare och bönder hänförda till hans arbetande klass, hvilken måste nöja sig med en helt och hållet olärd upplysning, bestående af idel sundt
228
förnuft och rent praktisk erfarenhet. Adeln däremot borde naturligtvis höra till den bildade klassen, »samhällskroppens tanke, den själfständiga, styrande kraften i samhället», samt på grund häraf vara i besittning af vetenskaplig, strängt filosofisk bildning. För att få plats för det andra riksståndet i ordningen (som var sammansatt af präster och akademici) måste Geijer i sitt system därjämte inrymma icke mindre än två medelstånd, båda i likhet med adeln tillhörande den bildade klassen. Det ena motsvarade det egentliga prästeståndet.

Det är i själfva verket det stånd — säger han — som tempererar de öfriga, och utan hvilket de skulle nödvändigt snart befinna sig i krigstillstånd med hvarandra och därigenom upplösa samhället. Det förtjänar så mycket mer namn af ett medelstånd som den allmänna undervisningen måste ligga i dess händer; i detta afseende kallas det äfven med rätta det lärda ståndet och bör förtjäna namnet.

Hvad slutligen universitetsmännen angår, så torde kunna misstänkas, att det måhända närmast var med hänsyn till dem som Geijer ansåg, att det i »ett väl inrättadt samhälle» borde finnas ännu ett medelstånd — snillena. Deras roll skulle enligt Geijer vara att utgöra förbindelselänken mellan det enskilda samhället och mänskligheten i dess helhet.

Detta högre hela — sade han — under hvilket allt enskildt samhälle hörer, är egentligen det osynliga, eviga samhället, som aldrig på jorden såsom enskild stat kan finnas, och medlemmar däruti äro blott de människor af alla nationer, som, helt och hållet upphöjda öfver alla enskilda afsikter, blott verka och lefva för idéer, för mänsklighetens högsta mål, och således i sann mening äro världsborgare. — — Man inser, att det för hvarje stat måste vara af högsta vikt att hos sig bibehålla denna världsborgerliga princip vid lif. Denna princip föreställes äfven särskildt af ett stånd, men som ej är ett stånd inom staten utan ett stånd, hvarigenom det enskilda samhället sammanhänger med mänsklighetens stora hela, som således är ett medelstånd emellan samhällen. Hvad som utgör ett sådant är snillet i vetenskap och konst, och själfva detta stånd är det egentliga lärda ståndet.

Utan detta drag — inordnandet af snillena i den samhällsfilosofiska byggnadens allra öfversta våning — skulle Geijers lifsåskådning under ifrågavarande tid icke varit så fullödigt romantisk som den verkligen var.
237

4. Geijers skolorganisatoriska tankar: före »affallet».

    (Forts.)

Mest helgjuten träder Geijers konservativa åskådning i skolorganisatoriska frågor oss till mötes uti hans uppsats »om det offentliga läroverket», ursprungligen en recension af C. U. Broocmans »Magasin för föräldrar och lärare», offentliggjord i Svensk Litteraturtidning 1813. Man märker här tydligt, huru den reaktionära tidsutvecklingen ryckt Geijer med sig. År 1810 och 1811 var han ännu Rousseau-entusiasten, hvars lösen var återgång till naturen. Nu äro loforden öfver »Emiles» författare förstummade, och lösen är återgång till det fornåldriga. År 1810 betonades hufvudsakligen uppfostrans förhållande till individen, det psykologiskt-pedagogiska, och syftet var att påvisa det gängse uppfostringsväsendets oöfverensstämmelse med barnanaturen samt att yrka på genomgripande reformer. Nu åter lägges hufvudvikten på uppfostrans förhållande till samhällsskicket, det socialpedagogiska, och syftet är att påvisa det bestående skolväsendets väsentliga öfverensstämmelse med det gammalsvenska samt att yrka en ännu närmare anslutning därtill.

De stora allmänna grundtankarna äro emellertid äfven här, liksom nästan alltid hos Geijer, slående sanna.

Liksom ett ungt träds utveckling och trefnad ej blott beror på den ans det får — säger han — utan ännu mer på den jordmån, i hvilken det gror, och den himmel, under hvilken det växer, på samma sätt ligger det i uppfostran mindre vikt på det eller det undervisningssättet än på beskaffenheten af vissa stora naturliga förhållanden. Dessa innefattas i förhållandet till föräldrar och till fädernesland. All mänsklig bildning är samhällsbildning d. v. s. sker i och genom samhälle och för det, ifrån hushållet, det enklaste samhälle och ännu styrdt af föräldramakt, upp till staten. Emellan samhället och dess medlemmar är en beständig växelverkan. De bestämma det hela: det hela bestämmer åter hvar och en, och denna senare verkan skall naturligen vara betydligast på det uppväxande släktet, själft ännu obestämdt till krafter och bildning och öppet för alla intryck. Det är det gemensamma intrycket af detta hela, af den moraliska värld, hvari ungdomen lefver, som på den har det viktigaste inflytande, ty det ger den form, hvari dess hela karaktär bildar sig, och bestämmer dess seder. Det ges därför ej någon egen metod att i dessa afseenden väl uppfostra. Denna metod är densamma som metoden att väl lefva, att vara god make, god husbonde, god medborgare, att väl regera sitt hus och bidraga att samhället blir väl regeradt. För ungdomens uppfostran till dygd vänte man hvarken af den ena metoden eller den andra några underverk, ehuru deras uppfinnare prisa hvar och en sin såsom särdeles förmånlig i denna hänsikt. Det gifves inga knep att bilda människor. Men första villkoret är att själf vara det. Hvad man ej har kan man ej ge, och hvad man vill meddela måste man först äga. En fördärfvad generation uppföder otvifvelaktigt en ännu sämre, om den också vore utrustad med all möjlig insikt i uppfostringsläran. —

Det är ingalunda min afsikt att genom dessa anmärkningar förringa undervisningens värde. Jag vill blott, att man af den ej fordrade, hvad den är långt ifrån att ensamt kunna ge, att man insåge, att det allmänna uppfostringsverket ej är något styckverk, som för sig själft kan bringas till fullkomlighet och ge, Gud vet hvilka märkvärdiga följder, utan att det beror på ingenting mindre än samhällets hela skick och dess förbättring, hvilken ej heller uteblifver, så länge den anda, som gör medborgare till ett folk och mäktiga af alla enskilda uppoffringar för allmänt väl, ännu har sin fulla liflighet.

Allt detta är sundt och riktigt och väl värdt att beaktas i en tid, då man ej sällan söker intala sig, att de social-pedagogiska reformkrafven stå i strid med de s. k. »rent» pedagogiska, och att endast de senare uti organisatoriska frågor böra hafva något berättigande.

Geijer synes emellertid under detta utvecklingsskede luta åt en motsatt ensidighet, och det är icke utan, att han, trots sin protest, ådagalägger en viss ringaktning för de psykologiskt-pedagogiska sträfvandena, antagligen af den orsaken, att dessa, om de finge göra sig gällande, nödvändigt måste undergräfva och kullkasta de teorier om ståndsuppfostran, som Geijer här i ännu skarpare form än förut framlägger.

Det var en tid — säger han — då allt europeiskt samhälle var organiseradt genom stånd. Ehuru dessa genom sin representation alla ägde stämma i allmänna angelägenheter, var likväl emellan de högre (adel, präster) och det tredje ståndet (borgare, bönder) den skillnad, att detta senare blott var offentligt såsom stånd, men en medlem af de högre ej blott delade sitt stånds inflytande på allmänna angelägenheter utan var för sin person en offentlig man d. v. s. en sådan, på hvars personliga värde i befattning med ämbeten och offentliga angelägenheter staten räknade. Det var adel och prästerskap, hvilka samhällets offentliga intressen lågo närmast, som utgjorde den viktigaste delen af ämbetsmannaklassen, och det var då naturligt, att staten genom en offentlig uppfostran sörjde för dessa stånds bildning. — Det var lika naturligt, att staten lät uppfostran inom tredje ståndet vara de enskildas angelägenhet, emedan han här ej hade samma uppfordran, nämligen att bilda dess medlemmar till offentliga män.

Geijer måste, ehuru med en viss motsträfvighet, erkänna att denna ståndsskrankornas tid nu var försvunnen.

Omständigheterna — fortsatte han — hafva ändrat sig. Stånden hafva smält tillsammans och förlorat sin förra betydelse, om ock ej sin benämning. Adel och prästerskap äro i Europa ej mera hvad de hafva varit till tänkesätt, seder, anseende och förhållande till staten. Det tredje ståndets närmaste intresse, det ekonomiska, har blifvit det högsta, dränkt de öfriga och småningom förändrat statsförfattningarnas väsende, om ej öfverallt med häftiga hvälfningar, om ej öfverallt till namnet, dock lika säkert till saken. Är det bättre eller sämre? Ho kan sägat? Det, som faller, är visserligen moget att falla, men något bättre än detta var i sina goda dagar är man ännu långt ifrån att hafva uppställt.
238

Det väsentliga af det gamla ståndsväsendet i samhället och det härpå grundade ståndsväsendet i uppfostran kunde dock — menade Geijer — ännu räddas.

Oaktadt den upplösning af gamla former, den sammansmältning af stånd, som utmärker den nyaste tiden, gifves det dock — sade han — en skillnad i samhällsklasser, nödvändig öfverallt, emedan den ligger i sakens natur. Det måste gifvas en del medborgare, som sörja för de fysiska behofven i ett samhälle, det må nu ske genom frambringande af jordens naturliga alster, genom dessa alsters förädling eller utbyte af egna mot främmande länders: en näringsklass. Det måste gifvas en del medborgare, som sörja för de moraliska behofven i ett samhälle, det må nu vara som lagarnas tolkar, styrelsens organer eller religionslärare och idkare af vetenskaper och konster: en offentlig klass. — Nu kunna alla ändamål i samhället innefattas i de två: det offentliga, som är statens bästa bestånd, det enskilda, som är den enskildes. — Dessa riktningar af medborgerlig verksamhet, ehuru lika nödvändiga för samhällets bestånd, äro dock så olika genom skiljaktigheten af det närmaste ändamålet för hvardera, att de måste föreställas af särskilda klasser, som nödvändigt hafva tendensen att organisera sig till särskilda stånd.

Ett hufvudmedel för denna ståndsorganisation vore ståndsuppfostran. För den arbetande klassen, »den stora hopen af folket», kräfdes inga undervisningsanstalter.

Ty — frågar Geijer — hvad vore dessas första ändamål? Religionsundervisningen. Och hvem tillhör den? Läroståndet (prästerskapet).

Utan annan inrättning för den arbetande klassens upplysning än detta lärostånd har svenska folket länge varit ibland de ganska få, som ej haft någon pöbel d. v. s. människor, som uppväxt utan all vård och undervisning. Våra städer begynna starkt att få den, ehuru den allmänna lösen i senare tider varit ropet om upplysningens spridande. — Säg bonden, att han skall lära sig läsa och skaffa sig kunskaper ur andra skäl än för sin religions skull, upphöj för honom så mycket ni vill den egna fördelen af undervisningen: han skall säkert finna det i detta afseende bekvämare att lära ingenting, eller om han lär, så sker det af vinningslystnad, och han lär med detsamma på att bli skälm, hvartill tonen bland folket, ej så utan skäl, gemenligen stämplar de små upplysningskaxarne i hopen. Därföre innefattas all folkundervisning i religionsundervisning. Denna hör till prästernas vård, ty hvarför finnas de eljest?

Folkskolor äro således — menade Geijer — under normala förhållanden alldeles onödiga:

De behöfvas ej som särskilda af styrelsen gjorda inrättningar, om prästerskapets verksamhet är och får vara hvad den bör, ty deras ändamål måste vara religionsundervisning, för hvilken samhället äger ett eget stånd, på hvars ansvar den ligger. Blott i större städer, där, i jäsningen af en stor massa och trängseln af alla förhållanden, så lätt fälles till botten ett nederslag af människor, som sedan, lämnadt åt sig själft, likt ogräs ur alla vinklar och vrår uppväxer som pöbel, äro särskilda allmänna anstalter för den lägsta klassens undervisning önskliga. På sådana orter är äfven lärarens (prästens) kännedom af sin församling af sig själf försvårad.

I allmänhet borde inga offentliga läroanstalter finnas, hvilkas strängt fasthållna ändamål ej vore att bilda offentliga män. Det gängse ropet, att läroverken skulle gifva »en allmänt mänsklig och medborgerlig bildning eller meddela de kunskaper, som för hvarje hyfsad samhällsmänniska äro nödiga» innehure sålunda en förvillelse. Bibringandet af »ekonomisk bildning eller bergningsfärdigheter» borde helt och hållet öfverlämnas åt den enskilda omsorgen:

Den enda rätta principen för en skolordning är, att skolorna äro förberedelseanstalter till universitetet, gymnasium närmast, trivialskolan för gymnasium, utan ringaste afseende på andra biändamål, som blott förvirra och fördärfva undervisningen.

Alla försök att samtidigt grundlägga lärd och borgerlig bildning vore därför fåvitska och af ondo:

Att vilja på en gång vinna ändamålen af lärd och hvad man kallat borgerlig skola, af offentlig och enskild uppfostran, är att förena ändamål, som ej på samma sätt kunna vinnas, är den säkra vägen, på hvilken intetdera vinnes med besked, är att bryta all enhet i en under lagens norm stående inrättning, hvilket är detsamma som att upphäfva den.

Så strängt höll Geijer på genomförandet af dessa grundsatser, att han för deras skull, trots sin konservatism, ansåg sig nödgad att bryta stafven öfver den då bestående praktiska linje, som hade till uppgift att på grundvalen af läroverkets nedersta klass uti särskilda apologistklasser meddela allmänt praktisk och medborgerlig bildning. Denna linje hade — yttrade Geijer — aldrig riktigt kunnat trifvas:

Orsaken är, att undervisningen i den till sitt ändamål ej är offentlig utan enskild. Klassen är en utväxt på skolverket, som långt ifrån att böra utvidgas bör snarare borttagas.

Summan af Geijers åsikter om det offentliga undervisningsväsendet vid denna tid blef således, att detta undervisningsväsende skulle afse endast »den offentliga klassen» och därför omfatta endast de rent lärda skolorna. Den bildning dessa borde meddela skulle så godt som uteslutande vara af formell art samt bibringas väsentligen genom studiet af de klassiska språken. Med »borgerliga» skolor borde samhället icke taga någon befattning och ännu mindre med »folkskolor», hvilka vore berättigade endast i storstäderna såsom ett slags disciplinaranstalter för »pöbelns» barn.

*

Krafven på en genomgripande skolreform läto sig emellertid icke förstumma. Sitt klaraste uttryck erhöllo de i And. Fryxells år 1823 utgifna lilla skrift »Förslag till enhet och medborgerlighet i de allmänna undervisningsverken,» hvilken fullständigt bröt med den af Geijer och hans meningsfränder förfäktade ståndsuppfostringsprincipen.

De mångahanda förslag, som i skolfrågan framkommo vid 1823 års riksdag, föranledde regeringen att i slutet af 1825 tillsätta den stora »kommittén till öfverseende af rikets allmänna undervisningsverk.» Det säger sig själft, att Geijer däri fick en plats, samt att han (liksom Järta, Grubbe, Vallin m. fl.) ställde sig på den afgjordt konservativa sidan. De grunder, som härvid voro för honom bestämmande, utvecklade han i en är 1829 särskildt utgifven skrift med titeln: »Några anmärkningar om uppfostran och undervisning med afseende på de yrkade förändringarna i allmänna läroverket

Den läroverksreform, som af dåtidens liberala eftersträfvades, var i det stora hela taget just densamma, som nu är hos oss genomförd. De klassiska språken skulle uppskjutas till högre klasser, lärdoms- och apologistskolorna skulle sammansmältas till en enhetsskola, bestående nedtill af en gemensam stam, upptill af tvänne sidoordnade grenar: den klassiska och den reala linjen — sådant var i hufvuddrag det program, som på ena sidan med stor ifver förfäktades, på den andra med lika stor ifver bekämpades.

Geijers ståndpunkt var i väsentliga afseenden, åtminstone skenbart, den gamla från 1813. Sålunda vidhåller han ännu, att den offentliga, enligt statsmaktens påbud anordnade undervisningen företrädesvis måste hafva ett offentligt syfte, d. ä. vara beräknad på statens tjänst. Det opopulärä yrkandet på ståndsuppfostran fann han fortfarande befogadt, det moderna ropet på medborgerlig enhet däremot obefogadt.

Man kan icke neka, att hans polemik mot det dåvarande reformpartiet är skickligt förd, ty den riktar sig förnämligast mot dess svagaste punkter: dess förordande af växelundervisningen och af fackläraresystemets tillämpande på barndomsåldern samt, framför allt, dess stora principiella inkonsekvenser. Den stora grundsats, hvarpå detta parti för sin enhetsskola åberopade sig, var nödvändigheten att »förena alla unga medborgare i samma allmänna läroverk». Men då det kom till stycket, visade sig dess flesta anhängare af kortsynthet eller skygghet otrogna mot sitt eget system.

Egentligen känner det — säger Geijer karrikerande — blott en enda, allt och alla omfattande nationalskola, ur hvilken hvarje medborgare kan, med höger eller vänster sväng, falla ut, medtagande sin portion af allmän bildning.

Ja, för att ytterligare skärpa karrikatyren öfver »enhetsskolan» tillägger han:

För att få en ännu åskådligare bild af sin medborgerliga enhet borde egentligen samtliga undervisas i samma rum under det gemensamma taket af den stora nationalskolan.

Från det fullständiga förverkligandet af den sociala samundervisningens princip ryggade dåtidens reformvänner emellertid i allmänhet tillbaka. De yrkade nämligen tillträde till statsundervisningen för den bemedlade borgareklassen, icke för folket.

Betraktar man — säger därför Geijer — förslaget tillika ur politisk synpunkt, så kan ej nekas, att dess fördelar ligga den högre och bildade samhällsklassen närmast och vida mer äro beräknade att göra allt slags undervisning ibland denna klass offentlig än att på något sätt höja den lägre och talrikaste klassens odling. Det måste anses såsom en stor inkonsekvens, att detta system eller den modifikation däraf, som nu sysselsätter oss, då de framför allt yrka uppfostrans offentliggörande för alla, likväl lämna folkundervisningen, med undantag af den som prästerskapet meddelar och oundgängligen fordrar, åt sig själf eller åt menigheterna, på samma gång som man vill anvisa hela de högre klassernas bildning åt statens egen omedelbara omsorg.

Det nya läroverket, som ville uttränga det gamla, emedan detta ej tillgodosåge den medborgerliga enheten, syntes själft — sade han — »tillredas för den förmögnare mängden», och om det samhälleliga syfte, som
239
man påstod sig därmed vilja vinna, tillade han: »Det är svårt att tänka sig en mera half medborgerlig enhet.»

Geijer medgaf, att dessa hans förebråelser för inkonsekvens icke träffade alla skolreformens vänner. Redan på 1820-talet funnos nämligen de, som ägde blick för hvad enhetsskole-tanken verkligen innebar.

Man invänder — sade därför ock Geijer — att det endast är den första undervisningen, som sålunda blifvit öfverlämnad åt den mer enskilda omsorgen, åt hushållets, åt församlingens vård, att folkskolan icke desto mindre, med tillbörlig uppmuntran och ledning, kan och bör vara den gemensamma tidigare elementarskolan, från hvilken öfvergången till det af staten underhållna högre elementarläroverket står hvar och en fritt.

Men till denna åsikt kunde Geijer vid nu ifrågavarande tid icke ansluta sig. Visserligen varnade han på det eftertryckligaste mot all lärd forcering. Under barndomen — betonade han — betydde kunskapsmängden föga, den sunda utvecklingen allt; studieföremålen måste vara få och enkla, och fackläraresystemet borde vara bannlyst.

All uppfostran för den tidigare åldern — sade han — behöfver mer vara sundt närande (dietetisk) och stadgande än äggande (stimulerande). Lärjungen måste äga en viss mognad före mängden af läroämnena. Så förutsättes i trädet stammen af grenarna, och naturen sörjer tidigast för den förras stadga. En motsatt teori — men en, åt hvilken skogen skulle le, om han hade känsla för mänskliga dårskaper — må genast söka att utveckla grenar utan stam, men det är teorien för — buskar.

All barndomsuppfostran måste därför ock till sin allmänna karaktär nödvändigt vara lika:

Öfverallt är den nämligen, eller bör åtminstone vara, ännu mera tukt än lära, och äfven i själfva undervisningen mera en moralisk diet, hvars ändamål långt mera är en stilla, fri, mognande, stadgande tillväxt, än en åt alla sidor yppigt spridd utveckling. De egentliga undervisningsämnena böra därför inskränkas till de för den unga lärjungens både ålder och samhällstillstånd (!) tjänligaste. Arbete, ordning, en sedlig omgifning, se där för öfrigt hufvudsaken — och det så uppfostrade barnet, i hvad stånd som helst, är vid inträdet i ynglingaåldern skickligt att bilda sig till hvad yrke som helst, dit anlag och lycka det kalla.

Synbarligen fruktande den tillämpning, som här ligger nära till hands, har Geijer skyndat sig att dels inskjuta det besynnerliga och för tankegången alldeles främmande talet om barnets »samhällstillstånd», dels att omedelbart göra följande förbehåll:

Det är ej möjligt att fullkomligare missförstå denna stora sanning, än om man ville förvända den därhän, att all undervisning för alla unga medborgare borde ungefär till femtonde året, så till läroämnen som form vara lika, ehuru den medborgerliga enheten äfven på detta sätt blifvit yrkad.

Det resonnemang, som hindrat honom att ansluta sig till det sålunda afvisade reformyrkandet, angifver han sålunda:

Egentligen är det en protest mot all olika användning af bildningen för samhällets behof, mot all mångfaldighet i ämnet för mänsklig verksamhet.

Såsom stöd för detta egendomliga påstående hänvisar han åter till den förmenta nödvändigheten, att de speciella förberedelserna för den framtida yrkesverksamheten måste begynna redan under barndomsåldern:

Hvarje riktning af denna verksamhet har sin lära, sin erfarenhet, som lättast tillfaller den, hvilken i dess krets redan från barndomen är inhemsk. Åkerbruket behöfver tidig arbetsvana, slöjd och näring tidig färdighet, lärdomen tidig bekantskap med lärdomens förnämsta medel.

I anslutning härtill och till de af Grubbe inom kommittén utvecklade teorierna men med frångående af sin forna förkastelsedom öfver praktisk skolbildning och praktiska undervisningsanstalter uppdrog Geijer nu grundritningen till den organisation, hvilken då föresväfvade honom och ännu föresväfvar vår tids konservativa skolmän såsom ett ideal: organisationen med folkskola, apologistskola och lärdomsskola vid sidan af hvarandra.

Folkskolan — säger han — är ej blott den första elementarskolan, utan tillika den första tillämpningsskolan, d. v. s. den gränsar mer än någon annan omedelbart till det praktiska lifvet, till hvilket största delen af dess lärjungar verkligen från den utgår; den måste således tidigare än någon annan ha afseende på det praktiska lifvets behof och utan vidlyftiga förberedelser meddela de allmännast användbara kunskaper. Denna riktning gör sig naturligen gällande i folkskolorna, hvilka i sitt mått måste vara både elementar- och realskolor, ehuru denna senare egenskap, med ringa medel och omfång, vanligtvis ej gör sig tillräckligt gällande.

I olikhet med våra dagars konservativa skolreformatorer betonade Geijer likväl, att den »borgerliga» skolan till sitt väsende sammanhörde med folkskolan samt egentligen vore ett komplement till denna, en »högre grad» däraf, verkande i samma syfte, nämligen att förbereda öfvergången till det praktiska lifvet.

För att lätta öfvergången — säger han — och sålunda komplettera folkskolan är det ock, som staten inrättat egna elementarskolor med tydligare syftning till ett sådant mål, och detta är grunden till de hos oss så kallade lägre och högre apologistskolorna, hos andra nationer borgarskolor, realskolor — öfverallt en egen art af skolor, grundade på det tydliga behofvet, att för inträdet före 15:de året i praktiskt yrke ett eget kompendiariskt och på tidig användning beräknadt slag af undervisning fordras. Detta på tidig användbarhet beräknade undervisningssätt i alla ämnen, jämte hufvudsaklig riktning å de s. k. praktiska vetenskaperna är tydligen realskolans distinktiva skillnad från den på en utförligare formell elementarundervisning beräknade lärdomsskolan.

Denna skola, hvars hufvudsyfte vore att utbilda »statens organer i allmänna värf», borde från början grundlägga lärdom. Sådan funnes visserligen i »all undervisning, så vida den meddelar en lefvande och grundlig insikt i hvilka mänskliga angelägenheter som helst», men företrädesvis borde dock med detta uttryck förstås »den kunskap, som förbinder det närvarande med det förflutna och det tillkommande», och särskildt vore det denna senare lärdom, som staten kräfde af sina organer.

Den sätter därför — säger Geijer — dem, som däråt helga sig, dels i tillfälle att tidigt inhämta de medel, genom hvilka forntidens odling ännu griper in och verkar i det närvarande (hvilket förklarar vikten af de s. k. lärda språken), dels väljer den för den lärda skolan mindre ämnen af omedelbar och tidig användning, än sådana, som bäst öfva och förbereda tanken att en gång med själfständig kraft söka framtränga till det sanna, som är upphöjdt öfver ögonblickens skiftning.

Att endast en tredjedel af läroverkets lärjungar fullständigt genomgingo detsamma, medan två tredjedelar i förtid afbröto för att öfvergå till näringarna, fann Geijer icke utgöra någon anledning att företaga en omorganisation till förmån för de två tredjedelarna. Ty den starka tillströmningen visade bäst, att läroverket just sådant det var i hög grad åtnjöt allmänhetens förtroende, trots allt rop på förändringar.

I själfva verket — frågade Geijer — hvad gör och skall alltid göra lärdomsskolans större förtroende? Just att det är den friaste banan i allmänna undervisningen — den bana, från hvilken man lättast kan vända sig till hvilket yrke, till hvilken bestämmelse som helst i samhället, och där man från ingen är utesluten. Därföre strömmar ungdomen till dessa skolor, i synnerhet den ungdom, åt hvilken lyckans gåfvor ej skänkt det yttre oberoende, som så ofta bedrager. Ty ehuru intet slags duglig uppfostran utesluter eget val af framtida bestämmelse vid den ålder, då val kan och bör göras, så har likväl lärdomsskolan denna frihet oinskränktast åt sig försäkrad, hvarför ock det gamla undervisningsverket företrädesvis varit ett sammanbindningsmedel emellan samhällets alla delar och ur den moderliga jorden ständigt fört ny lifssaft till trädets grenar och krona.

Då Geijer sålunda framhåller ståndscirkulationens stora lag och betonar nödvändigheten af »eget val af framtida bestämmelse vid den ålder, då val kan och bör göras», kommer han naturligtvis i olöslig strid med sitt eget system, som går ut på ståndsuppfostran och sålunda till själfva sin grundsats utesluter val af bildningsbana på grund af anlag. Att han själf har en viss besvärande känsla af denna påtagliga motsägelse märker man flerstädes. Hans gamla tankebyggnad från 1810–1813 befinner sig i upplösning; dess grundvalar äro undergräfda af den på djupet småningom framträngande personlighetsprincipen. Men ännu har denna icke kommit till genombrott; det skulle ske först några år senare genom det s. k. affallet.
270

5. Det s. k. affallet.

Den förändrade uppfattning af undervisningsväsendet, som utmärker Geijers senare år, har sin rot uti den förändrade uppfattning af samhällslifvet i det hela taget, som föranledde hans s. k. affall. Utan att förstå den senare förstår man icke den förra.

Under mer än tvänne årtionden hade Geijer stått såsom »den historiska skolans»
271
främste målsman gent emot det oaflåtligt framträngande jämlikhetssträfvandet. Den nya tidens vänner sågo i honom sin svåraste motståndare; det beståendes anhängare blickade upp till honom såsom sitt orubbligaste stöd.

För den stora allmänheten kom därför den signalförändring, som skedde genom »Litteraturbladet» 1838, såsom en fullständig öfverraskning. Hos de forna bundsförvanterna väckte den sorg och harm, hos de nya triumf, men å båda sidor förblef den för många en psykologisk gåta.

Nu — ett halft århundrade efter Geijers död — ter sig emellertid denna signalförändring såsom den enklaste och naturnödvändigaste sak i världen. Nu inser en hvar, att den ingalunda innebar något öfvergifvande af Geijers föregående själsutveckling utan endast ett fullföljande däraf, samt att det sålunda för honom icke egentligen var ett »affall» utan fast mer ett genombrott.

Den grundtanke, som uppbär Geijers lifsåskådning efter det s. k. affallet, är som bekant personlighetsprincipen. I dennas frambrytande ser han djupaste orsaken till nutidens stora rörelser på alla områden: på uppfostrans, på politikens och näringslifvets, på forskningens, poesiens och religionens. Att denna princip allt ifrån begynnelsen, ehuru omedvetet, legat på bottnen af hans tankearbete, intygar han själf i det redan förut anförda yttrandet från hans sista år:

Det ligger en grundtanke i min hela lefnad, som allt tydligare träder fram och som ej är mitt verk, ty den har ledt mig och fört mig allt intill denna dag. Skulle jag gifva den ett namn, så är den ingen annan än den så mycket omtalade personlighetsprincipen, hvars profet jag nästan mot min vilja blifvit.

Hvad som innerst gjort honom till en sådan »profet» angifver han sålunda:

Jag menar därmed, att jag från mig afhållit och afskuddat allt som kunnat hindra och hämma utvecklingen af mitt eget innersta väsende. Det har mest skett utan mitt eget medverkande. Men detta har nu kommit öfver mig, och det blifver mig klart, att hvad jag litterärt, politiskt och religiöst har fäktat för, egentligen är denna min innersta personlighet och dess rätt i den bästa mening.

En mera träffande förklaring till Geijers s. k. affall kan i grunden ej gifvas. Han var själf en ursprunglig, djupt anlagd personlighet, och personlighetskrafvet måste därför hos honom med oemotståndlig makt göra sig gällande.

Det gick på grund häraf till en början med honom som med så många andra af reaktionens snillrika banérförare, nämligen att de genom sin anslutning till det bestående stånds-samhället blefvo försatta i en högst egendomlig motsägelse: Å ena sidan tvungos de härigenom till förkunnande af den läran, att den enskildes uppfostran, lefnadskall och samhällsställning icke finge göras beroende af hans individualitet utan måste förutbestämmas genom hans stånd. Å andra sidan gjorde deras egen individualitet uppror mot hvarje sådan underkastelse; för sin egen personlighet fordrade de fullt utrymme. Denna motsägelse kunde gifvetvis icke lösas genom annat medel än det af romantikens alla tänkare tillgripna: människornas fördelning i två till sin natur skarpt skilda arter: hvardagsmänniskorna och snillena, den stora hopen och de få utvalde. För de förra gällde på så godt som alla områden en obetingad auktoritet, för de senare en nästan lika obetingad subjektivism.

Betecknande är i detta afseende, att Geijer vid framställandet af sin tidigare, reaktionära uppfattning i uppfostringsfrågor nödgas göra ett uttryckligt förbehåll för snillena, de utpräglade naturgåfvorna. Redan i sin akademiska prisafhandling från 1810 framkastar han den sedan med så stor förkärlek omfattade meningen, att man vid undervisningsväsendets organisation icke behöfde taga någon hänsyn till de studieanlag, som kunna finnas utanför den s. k. bildade klassen.

För dem, som genom egen kraft höja sig dit utur hopen, behöfvas inga föreskrifter, de finna nog sin väg.

Samma förbehåll göres äfven i uppsatsen »om sann och falsk upplysning» (1811), hvari Geijer bland annat med så stor skärpa uttalade sig mot allt hvad folkskolor heter.

Då jag skiljer emellan de bildade och obildade klasserna — säger han där — så ligger i sakens natur, att jag ej kan mena några skråmässiga skillnader. Öfvergången ifrån de lägre till högre klasserna måste vara fri, och den är det, ty ovanliga naturgåfvor finna alltid sin plats.

I uppfostringsafhandlingen från 1829 framträder denna åtskillnad mellan snillen och vanligt folk icke på långt när så skarp, och den mystiska tron på naturbegåfningens förmåga att — i trots af hinderliga samhällsförhållanden — alltid finna sin plats (!) har förlorat mycket i styrka. En vidgad lifserfarenhet hade nämligen lärt Geijer, att människorna i grunden äro hvarandra ganska lika, att »de utvalda andarna» endast till kraften och måttet skilja sig från »den gemena hopen», och att äfven »hvardagsmänniskorna» hafva en personlighet, som kräfver utveckling enligt sin inneboende natur. Ett djupare inträngande i historien hade därjämte visat honom, att ifrågavarande kraf icke i längden låter sig hämma af ståndssamhällets skrankor, än mindre nedtysta af samhällsfilosofiska systemer. Under sådana omständigheter måste omsider den stund komma, då Geijer fann sig stå inför det spörsmålet: om du för din egen personlighet fordrar fri utvecklingsmöjlighet, med hvad fog vill du då förmena andra samma rätt?

*

Så vidt man af tillgängliga aktstycken kan döma, synes denna stund hafva kommit, då Geijer i början af 1834 uppfördes på förslag till biskop i Karlstad. Kallelsen föranledde en allvarlig själfpröfning, och Geijer kom till den slutsatsen, att han genom mottagandet däraf skulle svika sig själf, sin personlighet, sin egen natur. Trots hustruns, systerns och svärfaderns önskningar samt konungens och statssekreteraren Hartmansdorffs m. fl:s uppmaningar afsade han sig. Till systern skref han, att befattningen skulle dragit honom från hans dittillsvarande arbeten och sträfvanden:

Man hade på detta sätt kanhända fått en otadelig, medelmåttig biskop. Men på Erik Gustaf Geijer vore det slut.

Betecknande nog var det ock just vid denna själfpröfningens tidpunkt, som han började uppteckna sina »Minnen». Han skref där bland annat följande ord, som genom sitt framhållande af allas personliga värde och allas rätt till utveckling så tydligt förebådar det stundande »affallet»:

Anlag finnas nog. Ja, det är min fullkomligaste öfvertygelse, att det finnes ingen enda människa, som ej kan göra någonting bättre än alla de andra. Också finnes det ej en enda, af hvilken jag icke tilltror mig att lära något.

Det är min liberalism: att låta allt gälla hvad det kan gälla. Jag förstår ingen annan. Men på denna har jag lärt. Jag har länge och vidsträckt irrat. Jag har klappat på många dörrar. Och min erfarenhet är, att det i denna värld finnas tusende gånger mer godhet, vishet och kärlek, än människorna kunna begripa.

Med denna förändrade uppfattning af mänsklighetens natur måste Geijer gifvetvis komma till en förändrad uppfattning äfven af mänsklighetens öden. Detta så mycket mer, som 1830 års världshändelser icke kunde undgå att öppna ögonen på en historiker, som i likhet med Geijer städse frågade sig; »Hvad är det som sker i allt som sker?» eller — såsom han ock uttryckte det — städse sökte »historien i historien». Flera uttalanden från 1834 och 1835 visa ock, att han numera icke längre kunde se sitt ideal i det stånds-samhälle, som befann sig i upplösning, utan i stället började rikta sina blickar mot det personlighets-samhälle, som efter hand höll på att växa fram ur dess spillror.

Mycket, som förut synts honom vara af ondo, betraktade han därför nu i ett annat ljus. Så t. ex. sträfvandet att genom böcker och tidningar göra folket i dess helhet delaktigt af forskningens resultater, ett sträfvande, som han förut endast ansett föranleda halfbildning med däraf följande oro och missbelåtenhet. I sitt tal vid Svenska bibelsällskapets allmänna sammankomst den 29 mars 1836 yttrade han härom:

Är detta väl eller illa? Man svarar olika härpå. De lärde beklaga en öfverhandtagande ytlighet. Många af den s. k. bildade klassen, under det de själfva njuta alla fördelarna af ett sådant tillstånd, finna det dock helt betänkligt och opassande för den stora hopen, som därigenom blott förströs ifrån det enda nödvändiga och ser frågor bragta inom sin synkrets, som det alltid måste ligga öfver dess förmåga att lösa.

Ett och annat skulle kunna erinras i anledning af dessa betänkligheter. Först: hvad ytligheten angår, så måste den, som är något hemmastadd i den lärda världen, på samvete medgifva, att det äfven finnes en lärd ytlighet eller lärda ytligheter. Äfven på kunskapernas fält kan man ej med säkerhet räkna skörden efter utsädet. Det heter redan i evangelium, att somt faller på stenören och somt på vägen. — — Hvad därnäst beträffar den bildade klassens stundom yttrade farhåga, att den mångfald af kunskap och kunskapsmedel, hvaraf den själf njuter, bragt närmare den stora hopen blott skulle föda förvirring, så har visserligen en sådan förvirring sina faror, då den förvillar gränserna mellan rätt och orätt. Men man må ej tro, att det är vanan att umgås med ett större antal af föremål, som här ensamt föder skarpsyntheten. Det gifves naturligen skarpa och svaga ögon äfven i fråga om moraliska förhållanden. — — Redan länge bearbetas de bildade klasserna i samhället genom den mångfaldigaste läsning. Huru är det möjligt, att detta flöde ej
272
genom någon rännil skulle finna sin väg till folket? Förer inflytelsen ej alltid med sig den ädlaste själaspis, så är denna dock ej sämre, än den som förtäres i öfra våningen.

Ännu tydligare träder Geijers förändrade tankeriktning oss till mötes i talet vid magisterpromotionen i Uppsala den 16 juni samma år. Han vågade där såsom med hvarandra besläktade sammanställa de båda genombrytningar, hvilka i början af 1500-talet inledt den nyare tiden och i slutet af 1700-talet den nyaste. Liksom ur den förra framgått en ny kyrka, så komme ock ur den senare att framgå ett nytt samhälle. Endast den fåvitske kunde önska det gamla åter. Historiens själ vore icke stillastående utan rörelse, icke de former, som innestänga lifvet, utan det lif, som skapar och efter behof omskapar sina former:

Den verkliga historiska skolan är den, som med historien går fram.

Och att framåtskridandet icke skulle stanna på den punkt, där den 1830 triumferande högre medelklassen fann för sina enskilda intressen förmånligt att kommendera halt, det insåg Geijer redan vid denna tid väl. Bland de »strödda anteckningar», som han sommaren 1837 utgaf under titeln »Den blå boken», finnas flera bevis härpå, synnerligast i den märkliga uppsatsen rörande »förändringar inom de arbetande klasserna i England». Geijer gifver här en öfversikt öfver Englands sociala historia intill 1837, med lifliga färger skildrande den moderna industrialismens ödesdigra följder, särskildt för hemlifvet och ungdomen.

Ett eget släkte — sade han — har upp- och tillväxt omkring dessa maskiner. De befunnos till den grad spara människokraft, att ej blott ett ojämförligt mindre antal arbetare erfordrades utan ej en gång fullväxta arbetare och som således kunde fås för ringare dagspenning. Manufakturen i faktorierna (fabrikerna) blef till en stor del barn-arbete. I början hämtades eller rättare köptes dessa barn i skaror från fattighusen i London. Man finner till och med exempel på kontrakter emellan dessas föreståndare och faktoriernas ägare om leveranser af ett visst antal. — —

Ägarnes profit var enorm. De begynte införa natt-arbete. När en skara af barn hade arbetat hela dagen, framdrefs en annan till arbete hela natten. De kommande bytte sängar med de väckta. Det var en sägen i Lancashire, »att sängarna aldrig hunno bli kalla». — —

Uttröttade, utslitna af arbete, söka dessa olyckliga barn en retelse i starka drycker, och brännvin säljes nu på krogarna, heter det, äfven i de minsta mått och för de minsta summor, så att supen kan lämpas efter hvarje ålder.

Se här några drag — vi ha ej anfört de starkaste — till historien om det så kallade hvita slafveriet i England! En inför parlaments-kommissionen examinerad läkare, som länge praktiserat i Västindien, vittnar, att slafarbetet där är mildare än slafveriet i faktorierna. Man skulle kunna kalla det en förklaring i exempel på den sats, man af nyare engelska statsekonomer hört yrkas: att nationalekonomien endast är en vetenskap om rikedom utan afseende på dygd och lycka.

Att önska fabriksväsendet bort ur världen tjänade naturligtvis emellertid till intet. Bemödandena borde i stället gå ut på dess reglerande, så att det icke komme att degradera den arbetande människan till en maskindel utan medgåfve och främjade hennes utveckling till en intelligent varelse:

Maskinernas uppfinning och fullkomnande äro ju en triumf af mänskliga förståndet? Deras närmaste verkan, eller besparing af fysisk människokraft, måste äfven ofelbart vara ett godt, då därigenom nytt utrymme beredes åt intelligensens verksamhet.

Med denna märkliga tidsbetraktelse var det s. k. affallet i själfva verket redan fullbordadt, och uttalandena i »Litteraturbladet» samt dess bihang utgjorde endast ett slags proklamerande däraf. Med sanning kunde Geijer därför i början af år 1838 skrifva till landshöfding Hans Järta:

Det är inga yttre omständigheter, som bestämt mig utan — jag vågar säga det — en aldrig hvilande inre utveckling. Dennas dragning följer jag, och endast för att få följa den har jag skjutit ifrån mig all förändring af min borgerliga ställning. — —

Jag har länge befunnit mig i en besynnerlig sinnesstämning genom en småningom men oupphörligt sig förändrande öfvertygelse i många viktiga ämnen. Jag befann mig, så länge den var outtalad, i en falsk ställning till mig själf, till min omgifning, till mina vänner. Detta halfva tillstånd blef mig olidligt, och jag såg ej utan förskräckelse följderna för ögonen, äfven i ett ej aflägset exempel. Grubbes öfvertygelse var ifrån början och är ännu i det innersta i många stycken besläktad med den, hvartill jag kommit. Af konsiderationer har han alltid hållit den undan. Slutet är, att han är litterärt förlorad och moraliskt förlamad.

Det hopp Geijer till en början hyste, att han äfven efter »affallet» skulle få behålla sina gamla vänners aktning och tillgifvenhet, gick om intet. De flesta af dem sågo i honom en »förrädare» och tillskrefvo honom dåliga bevekelsegrunder, Järta bröt fullständigt och afvisade hvarje försök till försoning, och äfven bland dem, hvilka numera skulle vara hans bundsförvanter, funnos många, som betraktade honom med misstroende, emedan han i sin nya riktning gick vida längre ut på djupet än de ville följa med. Trots den andliga ensamhet, hvartill han därigenom dömdes, kände han likväl i sitt inre en harmoni, som mer än uppvägde allt hvad han förlorat.

Därför är jag — skref han — hvad mig personligen angår, lycklig i min ensamhet. — Hade jag ej sönderrifvit alla parti- och kotteriband, hade jag af några officiella band låtit betsla mig — jag hade ej känt mig hvarken så frisk, så välvillig eller fri. — — Mitt s. k. affall är blott en skenbar yttre inkonsekvens men i själfva verket en inre konsekvent utveckling. Denna utveckling har alltid hos mig varit långsam men fortgående, just emedan jag hade mycket att taga med mig. Jag har ställt den på en allt djupare, bredare basis, men emedan jag ständigt varit i framskridande, har jag känt mig och känner mig ännu ung. Jag har följt min genius, enligt det råd oraklet gaf romaren, och jag tänker med Guds hjälp att vidare följa honom.

Men just detta att få »följa sin genius», att få utrymme för utvecklingen af sin personlighet — det var den rätt, som Geijer numera häfdade såsom tillkommande alla andra lika väl som den tillkom honom.

Jag är — sade han — en man ur hopen och tackar Gud för ingen högre gåfva än att jag vet med mig själf, hur äfven den enfaldigaste är till mods.

Det var denna lefvande känsla af samhörighet, som hos Geijer kom till fullt genombrott i och med det s. k. affallet, och som blef grunden för hans nya uppfattning af samhällslifvet samt därmed äfven af uppfostran.
288

6. Geijers skolorganisatoriska åsikter efter »affallet».

Den djupare lifsuppfattning, hvartill Geijer genom en långsamt fortskridande utveckling omsider kommit, har satt sin prägel på så godt som allt, hvad han under sina senaste tio år skrifvit. Den genomgår icke allenast hans litterära, historiska, sociala och politiska uppsatser i Litteraturbladet 1838–40, utan äfven hans anföranden inom prästeståndet vid 1840–41 års riksdag, hans »Föreläsningar öfver människans historia» 1841–42, hans föreläsningar öfver »Vår tids inre samhällsförhållanden» 1844 och öfver den »nyeuropeiska odlingens hufvudskiften» 1845, hans afhandlingar om »Tidens religiösa fråga» 1846 och 1847 m. m., att icke tala om hans dikter och melodier, hvilka från denna tid hafva en skärare, innerligare, mera personlig klang än någonsin tillförene.

Det ligger i sakens natur, att denna högre och klarare lifsuppfattning måste taga sig uttryck äfven i det sätt, hvarpå Geijer numera bedömde uppfostringsfrågan.

För denna bibehöll han fortfarande sin gamla förkärlek. Mer eller mindre utförliga uttalanden därom finner man inskjutna i nästan alla hans senare skrifter, till och med i sådana som vid ett flyktigt betraktande kunde tyckas vara för densamma tämligen främmande, såsom artikelföljderna om »fattigvårdsfrågan» och »representationsfrågan», ja t. o. m. i sådana uppsatser som den om »ministerstyrelse» och i recensionen öfver »De la Gardieska arkivet» m. fl. Mera uteslutande åt pedagogiken ägnade äro: anmälningarna af J. O. Vallins »tal vid invigning af det nya katedralskolehuset i Uppsala den 21 oktober 1837» (Litteraturbladet januari 1838) och af tidskriften »Läsning för folket» (Litteraturbladet april 1838), de fem afhandlingarna om »Läroverksfrågan» (Litteraturbladet juni, juli, september, oktober 1838 och december 1839) samt recensionen öfver A. Oldbergs »Hemskolan» (i tidningen Uppsala-Korrespondenten 1843).

*

Det är säkert mer än en egendomlig tillfällighet, att Geijers första offentliga proklamerande af sitt »affall» skulle ske just genom ett uttalande i skolfrågan, och att detta uttalande skulle vara framkalladt af en annan stor mans »affall» just i samma fråga. Vallin hade nämligen, lika väl som Geijer, dittills varit räknad såsom en af den pedagogiska konservatismens säkraste stöd, och hans tal väckte nu hos Geijer minnet af den tid, då de båda såsom medlemmar af »stora uppfostringskommissionen» sökt hålla de nya sträfvandena stången.

Jag hade, äfven jag — säger han — af min öfverhet varit kallad att yttra mig i de flerfaldiga öfverläggningar, som i de för undervisningsverkens granskning tillkomna kommittéer delat både dessas ledamöter och allmänheten, och hade därvid fattat posto ibland försvararne af det gamla. Där syntes äfven, men hördes mindre, nuvarande ärkebiskop Vallin, utmärkt genom en nästan aldrig afbruten tystnad. Det är sant, nära ett tiotal af år hade sedermera förflutit. Men hans röst hade i dessa frågor, äfven under denna tid, föga varit offentligen hörd, ehuru hans nit för det uppväxande släktets bildning visat sig praktiskt fruktsamt.

Så mycket större blef allas förvåning, då denne man nu genom framläggande af »grunddragen till ett nytt system för allmänna uppfostran» visade sig vara en radikal reformvän på ifrågavarande område. Det dittills rådande skolsystemet hvilade, förklarade han, på kastbildnings-principen. Dess grundfel låge däri, att barnen genom detsamma likasom »förutbestämmas till möjligen en helt annan framtid än den, som lik en outvecklad knopp slumrar i deras gifna, ännu dock okända fallenhet». Denna kastbildningsprincip vore, menade han, »oförenlig med både samhällets och människoandens giltiga fordringar». Med förkastande af densamma måste skolväsendet afpassas efter barnets naturliga utvecklingsstadier. »Basis är folkskolan.» I denna borde inhämtas religionskunskap, innanläsning, skrifning och räkning samt de enklaste begrepp om naturen, världen och fosterjorden. För dem af folkskolans lärjungar, som vore i tillfälle att studera vidare, borde finnas en fortsättningskurs, »profskolan», i hvilken lärjungarna borde sysselsättas uteslutande med sådana ämnen, som äro allmänbildande och för hvar och en gagneliga, såsom svensk språklära, religion, räkning, geografi, historia, fornsagor, skrifning, linearteckning, geometri, sång och gymnastik. Först efter genomgående af denna praktiska allmänbildningskurs samt tidigast vid 12–13 års ålder borde läsningen af främmande språk samt därmed sammanhängande »lärda» (klassiska eller reala) studier begynna.

Så inrättad, ordnad och utförd — yttrade talaren till slut — synes mig den offentliga elementarundervisningen i vårt land komma att nöjaktigt och verkställbart motsvara både sitt ursprungliga ändamål och tidens billiga fordringar. På samma i moderjorden djuplagda, omhägnade och vattnade rot växer den till en stam, som är fast och gemensam och så i rätta tiden skjuter ut därifrån sina båda starka och fruktbara hufvudgrenar. Folkskolan är roten, profskolan är stammen, och grenarna utgöra hvad man kallar lärdoms- och apologistskola.

Till sin öfverraskning fann Geijer sålunda, att hans och Vallins åskådningar samtidigt genomgått ungefär samma inre »revolution».

Jag vet ej — sade han — om de liberalare teorierna här vilja skryta af en seger, men visst är, att filantropien eröfrat mig åt dem. För mig har det skolsystem blifvit det bästa, som utsträcker uppfostrans fördelar till det största antalet af medborgare, liksom jag anser den regering och det regeringssätt för de bästa, som befordra det största antalets lycka. Det förra är ett stort medel till det senare: ett ändamål, som för öfrigt väl kan vinnas på flera vägar, men hvartill grundligaste och säkraste medlet dock lärer vara, att hvar och en, så vidt möjligt är, sättes i stånd att lagligen och lofligen taga vara på sina egna angelägenheter.

Fordom hade hans begrepp om uppfostrans ändamål varit ett annat, nämligen att den borde forma den enskilde till en i möjligaste måtto användbar medlem af den klass, som han genom födseln tillhörde: den »lärda» (offentliga) eller den »olärda» (näringsklassen). Denna åtskillnad hade han emellertid nu funnit vara af historien själf omstörtad.

Det är — säger han — öfver tjugu år sedan jag först begynte tänka och yttra mig i dithörande frågor. Vid nogare efterseende har jag hakat upp hela mitt förråd af argumenter i det ämnet på en enda spik — skillnaden emellan en s. k. offentlig klass och en näringsklass — och en däraf deducerad skillnad emellan publik uppfostran, som bör vara statsbestyr, och privat uppfostran, som bör förblifva enskildt bestyr. — Spiken, misstänker jag, lärer vara slagen i en öfverflödig vägg. Ty ponera, att den nyare tidens rörelse bestått däri, att hvad man kallat näringsklass blifver en offentlig klass, ett nytt uttryck af det offentliga lifvet, så har jag arbetat på en skiljevägg, som ingenting skiljer. Jag har nu sett mig om på båda sidor. På den ena sidan, den gamla sidan, den lärda sidan och min sida, skulle väl den egentliga, rätta, förträffliga, offentliga andan och lifvet florera. Så är det skrifvet, och så har jag trott. Det är ej utan, att den där ock går igen från forna dagar, men är i aftagande och vet ej rätt besked. På den andra lefver den uppenbarligen i tilltagande. För min del förmenar jag således oförgripligen, att om man helt sakta bortflyttade väggen, därigenom ingen olägenhet uppstode, utan tvärtom ömsesidig fördel. De, som däraf vänta en gruflig omstörtning, skulle förvåna sig, huru litet oväsende däraf följde i världen.

Det är i denna anmälan, som Geijer först framställde sitt bekanta påstående, att »den s. k. klassiska lärdomen finge maka åt sig», samt tillbakavisade densammas anspråk att företrädesvis representera den idealistiska sidan af undervisningen, medan de s. k. olärda ämnena åter skulle företrädesvis representera den materialistiska. Rätt besedt vore den praktiska allmänbildning, som tiden kräfde, enligt Geijers mening fullt lika ideell som någonsin den akademiska.

I allmänhet fruktar jag — sade han — att bokregementets tider äro förbi, äfven i den s. k. lärda världen. Den har själf icke minsta andelen i allt det missbruk, hvarigenom ordet, så till sägandes, förnött sig och snart blott till tidsfördrif fyller människornas öron. — —

Man deklamerar så mycket emot en öfverhandtagande materialistisk riktning. Jag tror ej man tyder den rätt. Jag fyller i dag mitt femtiofemte år och tackar Gud, att jag ser himmelen öppnare öfver jorden än äfven i mina barndomsdrömmar. Ack, många törsta! Gif dem den läskande drycken! De skola vara tacksamma äfven för en droppe däraf.

I sina uppfostringsafhandlingar från 1811 och 1813 hade Geijer förfäktat satsen: »Drick djupt eller smaka icke!» Nu hade ihåligheten och själfmotsägelsen i detta valspråk blifvit honom uppenbar, och han vardt därför en af dem, som kraftigast arbetade på att förbereda och genomföra folkskolans lagstadgande. I en anmälan af »Läsning för folket», inryckt i det häfte af Litteraturbladet, som utkom omedelbart efter det
289
den konservative domprosten Heurlin (i mars 1838) blifvit utnämd till statssekreterare för ecklasiastikärenden, medgaf han visserligen, att den dåvarande svenska folkskolan med sin lankastermetod och sin så ytterst torftiga utrustning skenbarligen icke kunde synas berättiga till några stora förhoppningar.

Men visst är — sade han detta oaktadt — att ett stort steg är gjordt, och att på undervisning i egentliga skolor bildningens framåt beror. Om framstegen i religion och moralitet ej däremot synas svara, så bör ihågkommas, att okunnighet och råhet ej heller för dem äro något värn, och att den världsliga undervisningens tillväxt så litet borde beröfva den religiösa sin kraft, som solens strålar dämpas däraf, att de belysa en rikare odlad jord. Det känner äfven den rätte folkläraren (= den rätte prästen), och han torde äfven med mig instämma däri, att den lifvande inflytelse, som svenskt medborgarsinne i fråga om folkskolorna öfvat på allmänna undervisningen, väl vore att önska för hela dess fält.

*

Utförligast har Geijer framlagt sin nyare åskådning af det offentliga undervisningsväsendet genom sina fem uppsatser i »Läroverksfrågan». I den första (juni 1838) lämnas en på detta område banbrytande historik öfver svenska läroverkets utbildning från medeltiden till och med 1700-talet; i den andra (juli s. å.) beröres läroverkets förhållande till kyrkan; i den tredje (september s. å.) redogöres för den stora sociala förvandling, som i själfva verket väckt läroverksfrågan till lif, nämligen de båda högre ståndens uppgående i det tredje, af hvilken förvandling följde, att de båda förras läroverk måste omgestaltas i enlighet med det senares behof. Då motståndarne anmärkte, att dylika allmänna utredningar icke hörde till ämnet, inledde han sin fjärde uppsats (oktober) med följande träffande svar:

Till saken! ropar man åt mig från flera håll och har däri ej orätt. Endast ville jag anmärka, att, så vidt jag vet, saken i denna fråga är ingen annan än — människan!

Under forna tider hade det varit helt naturligt, att skolan måst utbilda ämbetsmän, men numera vore det lika naturligt, att den i främsta rummet måste afse människan och medborgaren. Äfven i sådana land, där ståndsskrankorna ännu skenbart vore orubbade (såsom fallet var i Sverige), kunde detta kraf, enligt Geijers mening, icke i längden tillbakavisas.

Processen har — sade han — försiggått mer än man tror, äfven där den ännu, för att döma af det yttre, knappt synes börjad; och vi äro öfvertygade, att ingen af tidens frågor — således ej heller läroverksfrågan — kan nöjaktigt besvaras utan vederbörligt afseende på detta stora sociala faktum.

Att vid sidan af den gamla ämbetsmannaskolan organisera en ny medborgareskola innebure ingen lösning; att helt enkelt sammanslå båda lika litet.[1] Genom det förra tillfredställdes icke tidens oafvisliga kraf på gemensämhet i den grundläggande bildningen, genom det senare icke pedagogernas och läkarnes lika oafvisliga kraf på undervisningens afpassande efter lärjungarnes andliga och fysiska krafter. Geijers slutsats blef, att den af honom förut »så länge bekämpade allmänna medborgerliga bildningen måste vara den stam, hvarifrån uppfostrans särskilda grenar utgå», samt att begynnelsen af de s. k. lärda studierna därför måste skjutas upp till en mera framskriden ålder.

*

Mellan nu nämda fjärde artikel i »Läroverksfrågan», och den femte eller sista förflöt mer än ett helt år, hvarunder undervisningsreformen var föremål för en allmän och liflig uppmärksamhet. I slutet af 1838 blef kronprins Oskar ordförande för den tillförordnade regeringen under konungens vistelse i Norge, och den 5 februari 1839 erhöllo konsistorierna förständigande att snarast möjligt inkomma med uppgifter och förslag rörande folkskolorna i riket. Det var med anledning af detta förständigande, som Tegnér afgaf sitt bekanta konsistorieutlåtande af den 31 juli 1839, hvaruti han med stor kvickhet och ännu större bitterhet drog i härnad mot den fördärfvade tidsandan och dess kraf på »en ny och utvidgad folkskola». All annan undervisning än den kyrkliga vore — menade han — för folket »icke blott umbärlig utan äfven ofta mera skadlig än gagnande».

Ty — sade han — denna olycksaliga halfupplysning kväfver eller förvillar det sunda modervett, som fordom var ett utmärkande drag hos svenska allmogen.

Hvarje präst visste väl, att det vore »bland dem, som ingenting annat läst än sin kristendom», som han hade att söka »de hederligaste, ordentligaste bland sina åhörare». Folkskolan borde därför uteslutande vara en bottenskola för konfirmationsskolan, hvilken, trots sin begränsning till det rent kyrkliga eller rättare sagdt just därigenom utgjorde »allmogens högskola, där hon tar sina grader och fulländar sin bildning».

Det är — medgaf han visserligen — mycket som ligger därutanför, men det hör icke egentligen till folkbildningen. Öfverstiges denna gräns, så befinner sig allmogen på ett helt annat gebit, nämligen de lärdas.

På Geijer kunde det naturligtvis icke annat än göra ett egendomligt intryck att finna sina gamla teorier om artskillnaden mellan »lärd» och »folklig» bildning samt sitt gamla valspråk: »Drick djupt eller smaka icke!» sålunda återupplifvade af den fordom frisinnade Tegnér. I den slutartikel rörande »Läroverksfrågan», som han inryckte i Litteraturbladets decembernummer 1839, upptog han därför denna kärnpunkt i hela spörsmålet till förnyad pröfning. Det mänskliga framåtskridandet — utvecklade han där — bestode icke i uppdragandet af flera och skarpare skrankor utan tvärtom i en allt innerligare gemensamhet, ett allt fullständigare inbördes beroende. Detta gällde såväl om arbete som om bildning.

Arbete lifvar arbete, ljus tändes af ljus. Och liksom arbetets värde i allmänhet stiger med dess gemensamhet, så stiger ock den upplysning, som är ljusets arbete i mänskligheten, i samma mån som flera blifva deraf delaktiga. Ty det finnes ingen enda människosjäl, som icke så till vida är af själflysande natur, att de där infallande ljusstrålar ej skulle väcka nya, och skaparens varde om ljuset fortgår än.

Påståendet att upplysningens spridande till alla skulle kunna verka skadligt berodde på en förväxling af skada och strid, växande ondska och växande anspråk.

Man klagar — sade Geijer — att med upplysningens tillväxt nöd och fördärf äfven tilltaga. Inskränkte man sig till påståendet, att de därigenom blifva synbarare, så är ingenting däremot att invända. Tystnaden och mörkret ha i forna tider ansvarat för mycket.

Däremot vore det onekligt, att stridsämnena människorna emellan allt mera ökade sig i antal, emedan hvarje enskild personlighets medvetande om sin rätt blefve allt mera allmänt och lifligt.

Lägger man härtill — fortsatte Geijer — att med upplysningens tillväxt, hvilken är detsamma som intelligensens växande andel i arbetet, människorna i afseende på tillfredsställande af sina behof blifva allt mer beroende af hvarandra, så har man en nödvändighet för ögonen af en i sanning förskräckande karaktär. Och likväl är denna nödvändighet ingen annan än intelligensens egen inneborna lag! Och likväl är detta människornas nödvändigt stigande beroende af hvarandra ett förhållande, som rättvisan allt mer kan ordna, som sedligheten allt mer kan förmildra, som kärleken kan göra till ömsesidig vinning! Kan, säger jag, nämligen allt efter som människan ställer sig till denna lag. Ty hon kan, i följd af sitt fria val, förneka och håna den; hon kan förvandla dess verkningar till lyckliga eller olyckliga. Men rubba dess giltighet förmår hon ej i ringaste måtto. Fram går denna lag, som förer människorna allt närmare till hvarandra, fram går den oupphörligt, i tvedräkt om ej i endräkt, i hat om ej i kärlek, i ondo om ej i godo, källa till elände eller sällhet, civilisationens välsignelse eller förbannelse — allt efter som hvar och en till densamma förhåller sig. Men genomträngde i ett och samma ögonblick en rätt liflig känsla af denna sublima, allt mänskligt förbindande nödvändighet i hela sitt djup det mänskliga väsendet — människorna vände sig om och igenkände hvarandra för bröder.

Af denna uppfattning följde, att uppfostran vore en statens och alla medborgares gemensamma angelägenhet, att för alla tillgängliga och för allas behof lämpliga undervisningsanstalter vore samhällets gemensamma både plikt och intresse, samt att staten följaktligen nödvändigt måste till folkskolan träda uti ett innerligare förhållande än förr. I motsats till Tegnér ansåg Geijer, att liksom det borgerliga samhället borde vara genomträngdt af verkligt kristlig anda, så borde ock till kristlig upplysning räknas icke blott religionskunskap utan ock borgerlig bildning.

Detta — tillägger han — lärer förmodligen ock medgifvas af Tegnér, i hvars senaste missnöjda utfarter hans vänner, om också ej allmänheten (ty allmänheten hvarken är någon vän eller får behandlas såsom sådan), snarare igenkänna ett varmt hjärtas förtret öfver de oarter, som fästat sig vid den sak, hvilken hans ungdom och mandom älskat och försvarat, än en otro eller ett affall. Att så förhåller sig, därpå tviflar ingen, som älskar och förstår att se in i en rättskaffens och ädel själ.

Krafvet på gemensamhet i bildning innebure, att det, såsom Geijer uttryckte sig, måste finnas ett stort sammanhang mellan läroverkets lägre och högre afdelningar: mellan folkskolan å ena sidan samt lärdomsskolan och universitetet på den andra.
290

Folkskolan är — sade han — läroverkets första och tillika dess mest omfattande afdelning.

Af folkskolans allmänt grundläggande karaktär följde, att dess uteslutande ögonmärke borde vara bibringandet af en allmänt mänsklig och medborgerlig bildning.

Folkskolan är — fortsatte han — genom sin karaktär ett helt för sig. Inskränkt till meddelande af de färdigheter, som utgöra de allmännaste odlingsmedlen, måste den likväl tillika i sig upptaga odlingens förnämsta resultater i populär form, och denna folkskolans beskaffenhet kan, till hvad höjd läroämnena inom den ock må drifvas, dock ej väsentligen förändras.

Stora vore emellertid de kraf, som Geijer ställde och i enlighet med sin nya uppfattning måste ställa på folkskoleundervisningens beskaffenhet.

Det får ej — yttrade han — om läroböcker och undervisningsskrifter heta: godt nog för folkskolan. Endast det bästa är här (såsom i flera andra fall) godt nog. Att författa goda läroböcker för folket i religionslära (katekes), i moral och politik (medborgerlig katekes) i naturlära (bondepraktika), i fosterländsk och allmän historia och geografi hörer till lärarens och vetenskapsmannens högsta uppgifter och är, genom den korthet, klarhet och kärnfullhet, som därtill erfordras, ej minsta beviset på, att han både fullkomligt är mästare af sitt ämne och tillika att det blifvit folk af honom själf.

Men en fullgod undervisning förutsatte, enligt Geijer, en lärarekår, som mottagit sin bildning omedelbart ur forskningens hand. Om en ny sådan kår kunde emellertid år 1839 icke ens de djärfvaste drömma, och i likhet med så många andra folkskolevänner kastade Geijer därför i fråga härom sina ögon på det yngre prästerskapet.

Läroboken — sade han — verkar först rätt genom läraren, hvarföre denne måste till folkskolan komma ur det högre läroverket, och han kan, om vi ej bedraga oss, så mycket lättare ur det andliga läroståndet komma därtill i Sverige, som här antalet af präster ej blott är mångdubbelt större nu än i någon föregående tid utan i vårt land vida betydligare än hos våra trosförvanter i Tyskland, Danmark och Norge.

Undervisningsväsendets andra afdelning vore lärdomsskolan, hvilken borde ombildas så, att den tillika blefve realskola. Enligt Geijers åsikt borde för detta ändamål latinstudiet uppskjutas, och han anslöt sig med afseende härpå väsentligen till följande yttrande af en radikal tysk pedagog:

Utan tvifvel kunna intill trettonde året eleverna af lärdoms- och industriskolorna [»borgareskolorna»] njuta lika undervisning. En ändamålsenlig religionslära såsom grundläggning, naturhistoria så mycket som är nödigt att därpå väcka uppmärksamheten, grundlig grammatikalisk undervisning i modersmålet och i elementerna af geometri och aritmetik samt öfning i frihands- och planteckning bilda en lärjunge, som efter det trettonde året sedermera endera i den industriella eller den lärda riktningen kan göra raska framsteg. Alla invändningar häremot af det klassiska systemets anhängare nedslås af erfarenheten. Hvem har ej i de sachsiska skolorna ofta nog haft tillfälle att iakttaga, huruledes 12- till 13-åriga bondgossar, utan all kännedom af gamla språken, inom ett eller två år däri öfverträffa sina kamrater ur staden, hvilka ifrån 8:e året blifvit plågade med latin och grekiska? Insiktsfulla skollärare ha redan så ofta gjort försöket, att man ej vidare borde tvifla på lämpligheten af en sådan förändring i vår skolundervisning.

Så långt vågade visserligen Geijer tillsvidare ej gå, utan ansåg han, att undervisning i ett främmande språk, nämligen tyska, kunde i jämnbredd med modersmålet meddelas redan under den egentliga barndomsåldern.

I allmänhet var det vid denna tid endast de stora grundtankarna för undervisningsväsendets organisation, hvarmed han kommit på det klara; i afseende på utförandet voro hans åsikter ännu i många stycken obestämda samt underkastade mer eller mindre betydande förändringar. Hade en längre lefnad blifvit honom beskärd, skulle han möjligen fått anledning att afhjälpa den brist i uppsatserna rörande »Läroverksfrågan», hvaröfver motståndarne skarpt beklagade sig och som han själf delvis erkände, nämligen att han aldrig genom framläggande af en utarbetad organisationsplan visat, huru han i enskildheter tänkte sig det offentliga undervisningsväsendet ordnadt. Om ej förr skulle denna anledning erbjudit sig, då i slutet af 1840-talet hans vän Torsten Rudenschölds skolreformatoriska verksamhet började taga större omfattning. Säkert är, att liksom Rudenschöld med vördnad och förtroende blickade upp till Geijer, så kunde denne å sin sida icke annat än skänka sin varma sympati åt Rudenschölds ädla sträfvanden, ehuru han med sin mera omfattande tankekrets väl insåg, att dessa sträfvanden icke såsom isolerade kunde vinna framgång, enär de vore ett led af hela den socialpolitiska utveckling, som under århundradets förra hälft ännu hos oss (medan ståndsrepresentationen fortfarande stod orubbad) befann sig i sin första begynnelse. Härom vittnar bland annat det bref, hvartill han ett halft år före sin död (den 2 september 1846) delgaf Rudenschöld sitt omdöme öfver dennes nyligen utkomna arbete om ståndscirkulationen samt om skolans uppgift med afseende härå.

En hufvudskillnad torde vara — skref han — att jag tar saken mera politiskt, du åter mera pedagogiskt. Så t. ex. tror jag, att ståndsrepresentationens upphörande är ett oeftergifligt villkor för det friskare omlopp af samhällets krafter, som man endast oegentligt kan kalla ståndscirkulation, ty det är ej stånden som cirkulera, utan samhällets kapaciteter, som cirkulera, utan hinder af ståndsskillnaden, efter samhällets behof. Därtill fordras en förändrad uppfostran, invänder du. Jag medgifver det men tviflar för min del storligen på några genomgripande förändringar i den vägen utan den förändring i samhällets politiska inrättning, som skulle göra de andra till en nödvändighet. Emellertid: heder åt ditt sträfvande! I hufvudsaken stämma vi öfverens.

Detta uttalande, hvari personlighetsprincipen häfdas såväl inom skolan som inom samhället i det hela, torde vara Geijers sista ord i uppfostringsfrågan. Det vittnar i sin mån om huru rätt han hade, då han kallade sig en profet, och då han i ett annat vid ungefär samma tid skrifvet bref yttrade:

Jag har väl ej förgäfves suttit på lur så länge där uppe i det gamla Uppsala och lyssnat på knäppningarna af tidens ur i min enslighet. På det hela har jag angående dess rörelse sett, hört och gissat rätt.

Sällan erhåller man ett så starkt intryck af sanningen i Geijers djupa ord, att »de döde lefva», som då man läser hans egna skrifter, särskildt de från hans senaste år. Ännu efter ett halft sekels förlopp och efter den storartade utveckling, som härunder ägt rum, hafva vi förvisso mycket att lära af den store lyssnaren till »knäppningarna af tidens ur».

    Fridtjuv Berg.

[1] Geijer hänvisar här till A. Diesterwegs »Lebensfragen der Civilisation» samt till K. I. Lorinsers »Zum Schutz der Gesundheit auf Schulen» — ett bevis bland andra på det intresse, hvarmed han följde sin tids pedagogiska diskussion.


The above contents can be inspected in scanned images: 201, 202, 203, 213, 214, 215, 216, 226, 227, 228, 237, 238, 239, 270, 271, 272, 288, 289, 290

Project Runeberg, Fri Apr 18 03:34:50 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1897/geijer.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free