Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 3
SVENSK LÄRARETIDNING.
41
ningens och tuktens uppehållande skulle
hafva kastat sig från den ena
ytterligheten till den andra.
Fordom – säger man - voro de
medel, som härför användes,
synnerligen barbariska. Skolan var då ett sann- j
skyldigt pinorum, och stryk var den j
enda rnetod man kände såväl tör
inhämtande af kunskaper och
färdigheter som för inpräglande af goda seder.
Detta ha vi ändtligen kommit ifrån,
och väl är det, säger man vidare. Men
beklagligtvis har skolan nu slagit all- !
deles om och gjort sig skyldig till en j
motsatt öfverdrift.
Förtrycket har efterträdts af s j älf
s-våld, hårdheten har blifvit aflöst af
vänlighet, och denna har urartat till
flathet och pjåsk. Fordom var tukten
icke allenast sträng utan hård, numera
är den icke allenast mild utan slapp.
Följderna häraf visa sig i »den allt
jämt tilltagande förvildningen bland
ungdomen»; hufvudorsaken till denna
»förvildning» är nämligen folkskolans
efterlåtenhet, och bästa och billigaste
sättet att bli af med detta
samhälls-onda är helt enkelt och simpelt det,
att folkskolans lärare och lärarinnor
vakna upp ur sin oförsvarliga
»pjun-kighet» samt äntligen erinra sig, att
det är till deras bruk, »som Gud låtit
björken växa».
Detta resonnemang har nu så länge
varit gängse bland allmänheten och så
ofta upprepats af dess språkrör,
tidningarna, att det snart sagdt är ett
kätteri att bestrida dess riktighet. Inom
kort skall det kanske rent af vara en
skolhistorisk dogm, att det är
folkskolan, d. v. s. dess lärarekår, som i
förevarande hänseende kastat sig från den
ena ytterligheten till den andra, samt
att det varit den utomstående
allmänheten och pressen, som genom sitt
sunda omdöme omsider lyckats bringa
denna lärarekår till besinning och fört
densamma tillbaka till den gyllene
medelvägen.
Men huru förhåller det sig verkligen?
Har denna lärarekår, i allmänhet
taget, gjort sig skyldig till de
öfverdrif-ter och omkastningar, för hvilka den
blifvit beskylld?
Svaret kan icke blifva annat än nej.
Visserligen är det sant, att
skolmannens uppfattning af stryk såsom
uppfostringsmedel icke mer är densamma,
som för ett par mansåldrar sedan
var enväldigt härskande. Hela
tidsandan har blifvit en annan, och skolan
har så mycket mindre kunnat hålla sig
oberörd af denna förändring, som
hennes utveckling under dessa båda
mansåldrar väsentligen bestått just däri, att
hon steg för steg omdanat sig från en
dresseringsinrättning till en
uppfostringsanstalt. Ris- och
rottingspedagogikens dagar äro för alltid förbi.
Under tider af allmän reaktion kan man
visserligen ännu få höra röster, som
högljudt ropa dem tillbaka, men man
skulle mycket misstaga sig, om man
toge dessa röster på allvar; i själfva
verket önska de icke ens själfva, att !
den flydda tiden måtte komma åter. j
Men häraf följer på intet sätt, att j
nutidens folkskollärarekår skulle i fråga
om tukt och ordning hafva hemfallit
åt några sentimentala utopier. Dylikt
kan hända den, som sitter och peda- j
gogiserar vid sitt skrifbord och inanöv- j
rerar med idel idéer. Men den, som
dag efter dag står midt i en skara barn,
bland hvilka finnas naturer och anlag
af hvarjehanda slag, han löper icke
synnerlig fara att ryckas bort af
abstrakta talesätt; den lifslefvande
verkligheten omkring honom sörjer tillräck- |
ligt för, att han ständigt känner hård |
mark under fötterna, och han ler åt |
den tanken, att en flock bångstyriga j
skolpojkar skulle under alla förhållan- |
den låta sig regera endast med söta
ord: »min lille vän, hvad har du nu
gjort», »min snälle gosse, låt mig nu
se» eller annat i samma stil.
Nej - i lärarekårens hållning till
frågan om aga i skolan lär man
svårligen, enstaka undantag naturligtvis
frånräknade, kunna påvisa några som
helst omslag eller öfverdrifter. Denna
kår har allt mer kommit bort från den
gamla öfvertron på ägans omskapande
och förbättrande kraft, men den har
aldrig uppgifvit krafvet på att detta
medel i nödfall måste finnas till hands,
då inga andra längre stå till buds.
Men hos hvem är det då, som
kastningarna mellan motsatta ytterligheter
i denna fråga så ofta förekommit?
Svar: hos den utomstående
allmänheten och hos tidningarna. Ena dagen
föröfvar en fullvuxen eller halfvuxen
slyngel något ofog, och genast
stämmes då upp i mångstämmig korus:
»Han har en gång gått i folkskolan;
där borde han fått så pass stryk, att
han lärt sig veta hut; våra folkskolor
äro alldeles för slappa, de göra ingen
nytta för alla de pengar de sluka!»
Andra dagen har en skolpojke varit
mer än vanligt fräck och slutligen fått
sig en välförtjänt afbasning; hans
ömma moder blir ond och diktar ihop en
förfärlig rof varehistoria; denna
mottages med tacksamhet af första bästa
tidningsman, och senast följande morgon
börjar en notis med rubriken
»Upprörande misshandel i skola» göra sin
rundvals genom pressen. I 99 fall af
100 är notisen fullständigt vilseledande,
i ty att den stackars lärarens eller
lärarinnans goda namn och rykte är det
enda, som varit föremål för någon
»misshandel».
Men icke nog härmed. Ibland har
det till och med händt, att lärare, som
ej velat vara för »slapp», blifvit
dragen inför rätta och dömd, ehuru hans
enda »brott» varit, att han sett sig
nödsakad tilldela ett vanartadt barn
lindrig aga. Det lagrum, enligt hvil-
ket han blifvit fälld, har varit
strafflagens kap. 14 § 13, så lydande:
För uppsåtlig misshandel, hvarpå ringare
eller ingen skada följt, vare straffet böter
eller fängelse i högst sex månader.
Nu frågar man sig, huru sådant kan
vara möjligt, då ju dock i samma ka- j
pitel § 16 stadgas följande:
Nu kan så hända, att någon, under
utöfning af laga rättighet att aga den, som under
hans lydnad står,, tillfogar honom skada, och
är den så ringa som i 13 § sägs; därför må
han ej till straff fällas.
Förklaringen är den, att läraren, som
är pliktig att hålla barnen till ordning
och lydnad, dock icke öfverallt har
rätt att använda de medel, som
understundom härför kunna vara
nödvändiga. I folkskolestadgan § 42 mom. 3
heter det visserligen:
Lärjunge, som felar i sina åligganden, vare
i mån af förseelsens beskaffenhet
underkastad lindrigare eller strängare bestraffning,
men härtill fogas följande
inskränkande tillägg:
i enlighet med de föreskrifter, som i detta
afseende äro meddelade i det för
skoldistriktet gällande reglemente.
Nu kan reglementet vara sådant, att
läraren på åtskilliga ställen icke
tiller-kännes »laga rätt att aga den, som
under hans lydnad står», på andra
åter genom tidsödande formaliteter
hindras att på lämpligt sätt begagna
denna rättighet eller, som det hellre
borde heta, fullgöra denna
obehagliga skyldighet. I sådana fall har ban
endast två ting att välja på:
antingen att med rätta ådraga sig
beskyllningen för slapphet, eller ock att
utsätta sig för risken att när som helst
blifva dömd för »uppsåtlig
misshandel». Mellan dessa båda ytterligheter
är han kastad. Väljer han den
senare, så är det illa för honom själf;
väljer han den förra, så är det illa för
skolan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
