Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 5
ler det sig på samma sätt. Man kan på sin
höjd skryta öfver folkbildningen med
statistiska siffror, men folket medför från skolan
nu som fordom hufvudsakligen motvilja för
densamma.
I stället för att undersöka, huruvida detta
missförhållande har sin grund i det sätt,
hvarpå folkbildningsarbetet bedrifves, taga
myndigheterna för gifvet, att folkets motstånd är
någonting lagstridig!, ett hos människan
med-födt ondt, hvilket måste öfvervinnas med
våld och list.
På denna väg kom man till skoltvånget
utan att ens tänka på att modifiera det sätt,
hvarpå man sökte påtvinga folket hvad man
kallade bildning. Men skoltvång kunde
endast vara berättigadt under den förutsättning,
att det bildningsgifvande (officiella) samhället
hade rätt att anse, att den bildning, som i
en viss bestämd form var dess egendom,
äfven vore en lycka för ett gifvet folk under
en gifven historisk period.
Under medeltiden, då man i bibeln,
Augustinus och Aristoteles ansåg sig hafva en
absolut norm för sanningen, ägde skoltvånget
ett visst berättigande. Men hvar vill man i
vår tid finna tillräckligt kraftig tro på
orubbligheten i ens eget vetande för att berättiga
till tvångsåtgärder för dess meddelande åt
folket? Endast den bildning, som uteslutande
grundar sig på en gudomlig uppenbarelse,
kan äga ett visst berättigande att
tvångsmäs-sigt meddelas åt folket. Men i vår tid utgör
religionen endast ett af undervisningsämnena,
och den frågan är på långt när icke afgjord,
huruvida skolan äger rätt att medels tvång
undervisa den uppväxande ungdomen i en
bestämd form.
Enligt alla filosofiskt-pedagogiska teorier
har uppfostran till uppgift att utbilda
dyg-diga människor. Men »bildning» (i ordets
vanliga mening) har intet att skaffa med
dygden. Dygden, hvilken alla
filosofiskt-pedagogiska teorier uppställa som mål för
uppfostran, förutsätter en sedelära. Plato hade en
bestämd sedelära, Schleiermacher känner
endast en i ständig utveckling stadd etik. Men
på frågan, hvarför och huru vi skola
undervisa folket, lämnar ingen teori ett bestämdt
svar. Deri teologiska riktningen bekämpar
den skolastiska, den skolastiska den
klassiska, den klassiska den realistiska. De
mångfaldigaste och besynnerligaste teorier
uppträda, men hvar är sanningen och hvar
villfarelsen?
Om man undersöker den filosofiska
pedagogikens historia, så finner man i densamma
intet kriterium på bildning utan tvärtom en
gemensam tanke, som omedvetet döljer sig i
alla pedagogers grundsatser, hvilken
öfvertygar oss om frånvaron af ett dylikt kriterium.
Alla, ända från Plato till Kant, förråda de en
och samma sträfvan - att frigöra skolan från
de fjättrar, som trycka henne, att utforska,
hvad människan behöfver, och på dessa mer
eller mindre utforskade behof bygga den nya
skolan. Luther påyrkar inlärandet af den
heliga skrift i dess ursprunglighet i stället för
kyrkofäderna, Bacon yrkar på naturens
studium efter naturen och ej efter Aristoteles’
böcker. Eousseau vill lära lifvet efter lifvet
själft, sådant han uppfattar detsamma, och
icke efter den samlade erfarenheten. Hvarje
steg framåt i den filosofiska pedagogiken
består endast uti att befria skolan från tanken
på att lära det uppväxande släktet hvad äldre
släkten hyllat såsom vetenskap, och föra henne
till tanken på att lära och undervisa uti
sådant, som är ägnadt att tillfredsställa det
uppväxande släktets behof. Denna
genomgående och själfmotsägande tanke märkes i
hela pedagogikens historia. Först fordrar man
ett visst mått af frihet, och på samma gång
skapar man en teori, som klafbinder friheten.
Men äfven erfarenheten tatar emot
tvångsundervisningen. I Tyskland, Frankrike och
England står folkbildningen högre, därför att
lifvet är bildande. Den officiella skolan
verkar, såsom ett tyskt slagord så träffande
säger, verdiimmend. Både skolbarn och
föräldrar betrakta skolan som en plåga och vänta
längtansfullt på det ögonblick, då barnet skall
befrias från henne. (Ordet schulfrei visar,
huru folket betraktar skolan.) Man hör ofta
anmärkas, att föräldrahemmet med alla dess
inflytelser utgör det förnämsta hindret för
skolan.
Härvid förgäter man, att föräldrahemmet
är människans första skola; att de första
intrycken mottagas, de första föreställningarna
och begreppen bildas här. öfver hufvud
taget måste dock skolan gå jämna steg med
det lefvande lifvet. All undervisning måste
utgöra svaret på de frågor, som lifvet
uppställer. Vid våra tvångsskolor är likväl icke
»herden till för hjorden, utan hjorden för
herden». . I ’ den nyare pedagogikens
bemödanden att »mekanisera» undervisningen
(Pestalozzi) träda alla högre förmögenheter -
inbillningskraften, skapareförmågan och
upp-fattningsgåfvan - tillbaka för den andelösa
| konsten att läsa, skrifva, räkna o. s. v.
Mot-! satsen mellan bildningen i hemmet och
sko-I. lan är äfven skadlig för kroppens utveckling.
Tolstoi vänder sig i detta sammanhang
l emot ett öfverdrifvet inrättningsväsende -
»Kleinkinderbewahr anstalten, in fant schools,
salles d’asile.» - »Det fattas nu bara upp-
i finningen af en ångmaskin, som ersätter
j modersbröstet», säger han på ett ställe.
! Lika litet ger historien svar på frågan, med
j hvilken rätt man kan påtvinga föräldrar och
l barn ett visst slags bildning, ty ju mer den
i allmänna bildningen framskrider, desto större
| blir klyftan mellan skolan och tidsbildningen,
| desto rikare på bildningselement blir lifvet.
i Om man också i vissa europeiska länder,
| t. ex. i Tyskland, på grund af en
tvåhundra-! årig historisk utveckling försvarar
skoltvång-i et, så hafva likväl vi ryssar ingen dylik
his-| torisk rätt. De europeiska folken hafva, ehuru
| med stora förluster, lyckligt kommit ur denna
| »circulus vitiosus», att skolan befordrar den
1 omedvetna bildningen, och den omedvetna
bildningen befordrar skolan. Vi kunna med
klarare insikt gå till verket. Det gifves
ing-i en allmän förnuftig lag, som rättfärdigar
tvånget, och därför blir allt efterapande af
l Europa i fråga om skoltvång icke ett steg
j framåt, utan ett steg tillbaka för vårt folk.
j Hvad skola då vi ryssar göra? Må vi uti
i folkets motstånd mot vår bildning icke längre
| se ett fientligt element mot uppfostran, utan
j må vi långt hellre däri se ett uttryck af
folk-I viljan, hvilken ensamt har att bestämma
rikt-| ningen för vår verksamhet. Den
bildningssökande måste kunna afvisa en bildning, som
icke tillfredsställer honom: - pedagogikens
enda kriterium är och förblir friheten och
friheten allena. Bildningens enda metod är
erfarenheten och dess kriterium är friheten.
\7\ äro öfvertygade, att bildningen är
historisk utveckling och därför icke har ett gifvet
slutmål. Bildningen, hvilken i dess
allmännaste betydelse äfven omfattar uppfostran,
är, enligt vårt förmenande, den mänskliga
verksamhet, som grundar sig på behofvet af
jämlikhet (i vetande) och på den
oföränderliga lagen för bildningens framåtskridande.
Modren lär sitt barn tala, endast för att de
skola förstå hvarandra; modren söker
instinktmässigt sänka sig ned till barnets åskådning
af tingen, till dess språk, men lagen för
bildningens framåtskridande tillåter henne ej att
helt sänka sig till dess ståndpunkt, utan
tvingar i stället barnet att höja sig till hennes
vetande. Samma förhållande äger rum
mellan författaren och läsaren, mellan skolan och
lärjungen, mellan de bildade klasserna och
folket. Den bildningsmeddelandes
verksamhet har alldeles samma ändamål. Läran om
bildningen har till uppgift endast att utforska
villkoren för, att dessa tvänne sträfvanden
skola syfta till och sammanfalla uti ett och
samma ändamål, samt att framställa de
förhållanden, hvilka motverka och förhindra
detta sammanfallande. Läran om bildningen
blir följaktligen för oss å ena sidan lättare,
emedan den icke längre uppställer sådana
frågor som dessa: hvad är bildningens
slutmål, hvartill vi måste bereda ungdomen o. s. v.
- men å andra sidan omätligt svårare. För
oss blir det oundgängligt att utforska alla de
förhållanden, som möjliggöra
öfverensstämmelse mellan den bildningsmeddelandes och den
bildningsmottagandes ömsesidiga
bemödanden ; vi måste bestämma, hurudan den frihet
är, hvars frånvaro förhindrar
sammanjämkningen och öfverensstämmelsen mellan dessa
tvänne sträfvanden, och hvilken för oss
utgör kriterium på all lära om bildningen; vi
måste steg för steg, från en oräknelig mängd
fakta fortskrida till lösningen af
bildningsvetenskapens frågor ...
Vi veta, att dessa våra uttalanden ej skola
öfvertyga många ... Vi skulle ej hafva dristat
oss till att störa de teoretiska pedagogernas
lugn och uttala denna mot hela världens
stridande uppfattning, om vi hade varit tvungna
att inskränka oss till denna enda artikel, men
vi tro oss kunna steg för steg och med fakta
på fakta visa det följdriktiga och logiska i
vår så vilda öfvertygelse, och endast till detta
ändamål inviga vi tidskriften »Jasnaja
Pol-jana».
I ofvanstående referat har ordalydelsen
i originalet följts så troget som möjligt,
äfven då uttrycken förefallit svårfattliga.
7?Yad pressen säger
om
nya folkskolestadgan.
-®-
Under de senare åren hade man alltmera
känt behof af en ändrad stadga för de större
städernas folkskoleväsen. Med anledning
häraf tillsattes en kommitté, hvilken den 6
december 1895 till k. m:t aflämnade förslag
till en dylik stadga jämte förslag till rätt
genomgripande förändringar i afseende å
skolstyrelse och kyrkostämmas befogenhet i
frågor rörande folkskoleväsendet.
Sedan vederbörande i de större städerna
blifvit öfver förslagen hörda och i
allmänhet förklarat sig mindre belåtna med
särskildt det senare förslaget, tyckes k. m:t
hafva öfvergifvit tanken på utfärdandet af
särskild stadga för de större städernas
folkskoleväsen och i stället infört det
hufvudsakliga af de föreslagna stadgeändringarna
i den allmänna folkskolestadgan.
I alla de fall, där förändringarna äro af
beskaffenhet att medföra ökade kostnader,
är stadgans tillämpning ställd i beroende af
huruvida kyrkostämman för ändamålet
beviljar erforderliga medel. Emellertid hafva
de kommuner, som så önska, i den nya
stadgan fått anvisning på att utvidga
folkskolan med en högre afdelning. Då i de
större städerna väl i allmänhet en sådan
utvidgning redan för länge sedan är
genomförd, har den nya bestämmelsen sin
hufvudsakliga betydelse däri, att tvifvel icke längre
kan uppstå därom, huruvida kommunen
verkligen är berättigad att för lärare, som
tjänstgör vid dylik afdelning, uppbära
statsanslag.
Här (nämligen i fråga om minimikurser
för fattiga barn) synes den nya stadgans
svagaste sida finnas, ty är det verkligen all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
