Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r B
SVENSK LÄRARETIDNING.
93
mer, hvilka utspelas inför domstolens skrank,
svårligen kan på dem utöfva någon
hälsosam inverkan. De vilsekomna existenser,
som här uppbära hufvudrollerna, äro raka
motsatsen till de mönsterbilder af sund och
ädel mänsklighet, efter hvilka man helst
önskade se ungdomen dana sig sin
uppfattning af lifvet. För den vuxne kan åsynen
af brottslingarnas lefnadsbanor och öden
understundom måhända verka såsom en
väckelse och en varning. På barnet och den
halfvuxne däremot blifver intrycket
lätteligen ett motsatt. Barndomsåldern och
kanske i än högre grad den närmast därpå
följande s. k. Öfvergångsåldern kännetecknas
nämligen af en naturlig böjelse att med
beundran blicka upp till de egenskaper, som
företrädesvis utmärka ett tidigare, råare,
mera primitivt stadium af mänsklig
utveckling: den obändiga kraft, som trotsar hvarje
tvång, den smidiga list, som kringgår hvarje
hinder, det sorglösa öfverdåd, som kastar
sig från äfventyr till äfventyr. Men
egenskaper af detta slag träffas ej sällan i hög
grad just inom förbrytarnes värld, och den
faran ligger därför ingalunda fjärran, att
ungdomen kan komma att finna föremålen
för sin beundran och sympati just hos
denna världs hjältar och hjältinnor.
Man utsätter sig helt visst icke för
misstag, om man påstår, att ungdomens närvaro
vid domstolsförhandlingar utgör en af
källorna till den samhällssjukdoniy som inan
brukar sammanfatta under benämningen:
ungdomens »förvildning». Visserligen är
denna benämning icke så litet öfverdrifven
och vilseledande, men de missförhållanden,
som man därmed velat uttrycka, äro allt
för allvarsamma, för att man ej till deras
undanrödjande borde anlita hvarje lofligt
medel.
Så vidt jag förstår finnes det ingen
viktig grundsats^ intet berättigadt intresse, som
kräfver, att minderåriga skola hafva
obehindradt tillträde till våra underrätters
förhandlingar. Tvärtom synas alla skäl tala
för, att denna rätt borttages, och att
tillträdet göres beroende af domstolens för
hvarje särskildt fall gjorda medgifvande.
Höjning af statsbidraget till
folkskoleväsendet.
Den af hrr J. Eliasson, Ad. Ericson,
K. E. Holmgren, L. P. Mattmin, A.
Kihl-berg och C. Sundqvist härom väckta
motionen har följande lydelse:
Vid sistlidet års riksdag beslöts, på k. m:ts
därom gjorda framställning, att lärare och
lärarinnor vid småskolor och mindre folkskolor
samt biträdande lärare och lärarinnor vid
folkskolor, som oförvitligt tjänstgjort under tio
år, skulle erhålla för åtta månaders eller 34V2
veckors årlig tjänstgöring i lön minst 350
kronor, eller således en lönetillökning af 50
kronort och uti k. m:ts proposition till
innevarande riksdag angående statsverkets
tillstånd och behof har k. m:t föreslagit, att
ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola,
skall, likaledes för åtta månaders eller 34*/2
veckors undervisning, erhålla minst 600
kronor samt två ålderstillägg å 100 kronor
hvartdera, det ena efter fem och det andra efter
tio års oförvitlig tjänstgöring. I bägge dessa
fall skulle från statsverket utgå bidrag till
två tredjedelar af de sålunda bestämda och
föreslagna lönerna.
Under förutsättning-ätt k. m:ts förslag om
ett andra ålderstillägg af riksdagen
godkän-nes, våga vi sätta i fråga, att statsverkets
bidrag för detta ändamål äfven förhöjes från
två tredjedelar till tre fjärdedelar.
Såsom skäl för en sådan framställning
tilllåta vi oss anföra, att landskommunernas
utgifter för skolväsendet i ganska betydlig grad
tillväxt under de senare åren. Enligt
tillgänglig statistik öfver kommunernas fattigvård och
finanser utgjorde samtliga landskommunernas
utgifter för folkskolorna
år 1875: 4,893,467 kronor;
» 1880:6,643,132 » och under
» 1885: 7,563,988 » men däremot
» 1890: 8,410,423 kr., hvartill staten
bidrog med 3,221,525 kr. eller 38,3 %.
år 1891: 9,002,527 kr., hvartill staten
bidrog med 3,285,334 kr. eller 36,5 %.
år 1892: 9,146,632 kr., hvartill staten
bidrog med 3,360,462 kr. eller 36,8 %.
år 1893: 9,721,429 kr., hvartill staten
bidrog med 3,429,742 kr. eller 35,3 %.
år 1894: 9,629,349 kr., hvartill staten
bidrog med 3,475,712 kr. eller 36,1 %.
år 1895: 10,207,205 kr., hvartill staten
bidrog med 3,588,026 kr. eller 35,2 %.
Dessa siffror visa efter vår uppfattning,
hvilken ökning skett i kommunernas utgifter för
folkundervisningen, äfvensom ock att
proportionen emellan statsbidraget och
kommunernas tillskott förändrats mot hvad den var för
några år tillbaka. Det förefaller oss för den
skull vara af billighet påkalladt, att
statsbidraget ökas till det belopp, som ofvan
omförmälts.
Med anledning häraf drista vi föreslå,
det riksdagen beslutar, att det bidrag,
som från statsverket utgår till aflöning dels
åt examinerade lärare och ;lärariimor i
folkskolor och dels till lärare och lärarinnor i
småskolor och mindre folkskolor, äfvensom
biträdande lärare och lärarinnor vid
folkskolor, måtte, med samma villkor, hvilka
i den k. propositionen äro angifna, höjas
från två tredjedelar till tre fjärdedelar, samt
att det af k. m:t äskade anslaget för detta
ändamål i förhållande därefter äfven måtte
ökas.
Statsbidrag till kofodret.
Hrr N. Nilsson i Skärhus och N.
Svensson-i Olseröd hafva väckt följande motion:
Vid flera föregående riksdagar har fråga
blifvit väckt om bidrag af statsmedel till den
för vissa folkskollärare och folkskollärarinnor
bestämda löneförmån af kofoder, som för
närvarande gäldas af skoldistrikten vare sig
in natura eller efter Uppskattadt värde i
penningar. Då staten bidrager med två
tredjedelar af lönen till folkskollärare eller
foik-skollärarinna och kofodret icke annorlunda
kan anses än såsom en del af sådan lön,
synes oss följdriktigt, att statens bidrag må
afse jämväl nämda löneförmåner. Af den
utredning, som angående värdet af
ifrågavarande naturaprestation vid föregående tillfällen
lämnats, har framgått, att det en lärare eller
lärarinna årligen tillkommande kofoder
skäligen må uppskattas till 100 kronor, af
hvilket belopp, efter den om lärarelönerna
stadgade fördelning, två tredjedelar eller 66
kronor 67 öre skulle å staten och återstående en
tredjedel eller 33 kronor 33 öre å
skoldistriktet belöpa.
Då fråga förut i samma syfte förevarit, har
statsbidraget efter sådan fördelning beräknats
till sammanlagdt 360,000 kronor, hvilket
belopp torde i det närmaste motsvara den
ökning, som vid statens deltagande i gäldande
af ifrågavarande löneförmån må finnas
erforderlig å det anslag, hvarifrån medlen böra
utgå eller anslaget för lönetillskott åt lärare
vid folkskolor och småskolor. På grund
häraf våga vi vördsamt föreslå,
att riksdagen - på det att, då till ordinarie
lärare eller lärarinna vid folkskola eller till
annan examinerad, vid folkskola antagen
lärare eller lärarinna utgår kontant ersätt-
ning för kofoder med minst 100 kronor
eller ock på grund af ordinarie lärares eller
lärarinnas därom gjorda yrkande kofodret
till sådan lärare eller lärarinna utgår in
natura, skoldistriktet må af statsmedel få
bekomma ett årligt bidrag af 66 kronor 6.7
öre till denna del af lärarens eller
lärarinnans aflöning - måtte öka
förslagsanslaget till »lönetillskott åt lärare vid
folkskolor och småskolor» med 360,000 kronor.
Höjning af statsbidraget till
fortsätt-ningsskolan
ifrågasattes i följande af kontraktsprosten
A. Norrman väckta motion, i hvilken
kontraktsprosten C. G. Grundell,
provinsialläkaren G. H. Björck samt hrr N. Svensson
i Olseröd, A. Olsson i Tyllercd och A. P.
Johansson i Stens j ö instämt:
Sedan riksdagen på k. m:ts framställning
anvisat ett förslagsanslag af 30,000 kronor
till understöd för aflöning af lärare vid
fortsättningsskolan, bestämdes genom k.
kungörelsen den 11 september 1877, att skoldistrikt,
som ordnar fortsättningsskolan i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de i samma k.
kungörelse anförda grunder, må såsom
understöd för de lärares aflöning, som i denna
skola undervisa - - erhålla bidrag af
allmänna medel med 75 kronor för 6 veckors
undervisningstid, under villkor att
skoldistriktet för lärarens aflönande tillskjuter
lika stort belopp.
Såsom allmänt kändt är, utbetalas till
folkskolan utaf statsmedel 2/3 af kostnaden för
lärares och lärarinnors aflöning. Det kan
måhända anses underligt, att för
fortsättningsskola icke erhålles statsbidrag till lika
proportion, då ju densamma verkligen är en
fortsättning af folkskolan. Men detta
förhållande beror antagligen dels därpå, att
fortsättningsskolan är en mycket nyare
inrättning än folkskolan, och dels därpå, att
den ansetts vara mindre nödig än denna.
Det torde dock finnas skäl att anse den
förra lika nyttig och nödig som den senare
och därför i statsanslag bevilja för
fortsättningsskolan 2/3 af kostnaden likasom för
folkskolan.
Man har ofta hört klagas, att folkskolan
är alltför teoretisk och arbetar med för många
läroämnen, äfvensom att den borttager allt
för mycken arbetskraft, som i dessa tider
kunde väl behöfvas för det praktiska, och
låter barnen för sent komma till öfning i
vanligt arbete, ity att äfven 13- och
14-åringar, som borde få börja med sådant
arbete och som kunde vara sina föräldrar eller
målsmän till mycken hjälp, nu till det mesta
sysselsättas uti den egentliga folkskolan.
Dessa olägenheter kunna till stor del afhjälpas
genom inrättande af fortsättningsskola; ty
denna innefattar endast helt få de viktigaste
ämnen, den kan och bör vara praktisk (och
är det äfven vanligtvis), den upptager endast
högst 6 veckor om året, och där sådan skola
finnes, kunna barnen, om de börjat i rätt tid
och skött sig väl, få afgångsbetyg redan vid
13 eller 12 års ålder, utan skada för den vid
14 eller 15 år börjande nattvardsskolan. Alltså
blir härigenom möjligt att mestadels använda
13- och 14-åringarna till vanligt arbete; och
allmänheten får därigenom ett större intresse
för att hålla sina barn ordentligt i folkskolan,
så att det måtte i god tid få afgångsbetyg
därifrån, hvilket intresse således äfven ganska
fördelaktigt inverkar på den egentliga
folkskolan genom jämnare skolgång.
Ehuru visserligen redan nu många
fortsättningsskolor äro här i riket inrättade,
hvilket äfven synes däraf, att det
ursprungliga anslaget måst höjas från 30,000 till
50,000 kronor för år och ändå icke räcker
till, så finnas dock ganska många, i synnerhet
mindre, församlingar, som draga sig för
kostnaden och därför underlåta att inrätta
sådana skolor i betraktande däraf,, att de redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
