Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 6
SVENSK LÄRARETIDNING.
95
13 frågorna hade den åttonde följande
lydelse: Kan folkskoleundervisningen på
landet, sådan den nu bedrifves, lämna en till- j
fredsställanie och praktisk uppfostran åt j
landtbefolkningens barn f
Inledare var kyrkoherden G. L. Åsbrink
i Bro, Uppsala län, hvilken därvid yttrade
hufvudsak följande:
Män från skilda trakter af vårt land hafva
skyndat till detta möte att verka för
fyllandet af förbundets uppgift, som
hufvudsakligen går ut på att värna om vår
modernäring. Men en faktor, som därvid ofta
alldeles för litet beaktats, är de lefvande krafter,
som äro nödvändiga för jordbruksarbetets
gilla gång och för att detta arbete skall
lämna afsedd ersättning. Dessa krafter skola i
folkskolorna danas, så att de bli gagnande.
Mycket har ordats om våra folkskolor. På
sina ställen stå de så högt, att det skulle
vara både orätt och farligt att säga
någonting emot dem. Men om folkbildningen är
en viktig fråga, ja ett lifsintresse för
nationen, liksom den medför stora kostnader, har
man rätt att fordra, att folkskolan skall vara
en anstalt, där allmogens barn få den
undervisning, som lämpar sig för deras särskilda
uppgift i lifvet, och den fostran, som kan
vara dem gagnelig. Barnen utgöra ju fonden
för framtidens utveckling.
Tal:n påpekade därefter, att redan för 90
år sedan framställdes yrkande om riktning af
vår undervisning åt praktiskt håll,
exempelvis af Silverstolpe och Broocman. Den
senare yrkade rent af på en särskild
industriklass. När efter 1842 års folkskolestadga
hvarje barn har ej blott skyldighet utan
äfven rättighet att få ett visst mått af vetande,
så kan man spörja, om ej tiden må vara
inne att se till huruvida några af de tankar,
som framkommo för 90 år sedan, nu skulle
kunna förverkligas.
Får kroppsarbetaren den bildning, som han
kan lämpligast begagna på sitt arbetsfält?
För samfundet, detta urverk, där intet hjul
är öfverflödigt, där hvarje individ har sin plats
att fylla, är kroppsarbetaren lika nödvändig
som hvarje annan klass.
Men då tjänstemannens barn få en speciell
utbildning för sin blifvande lifsgärning, så
borde väl kroppsarbetarens också få sin
särskilda utbildning. Visserligen står det ju
äfven dem öppet att bli tjänstemän, därest de
gå studievägen. Men folkskolan bör ej vara
»bottenskola * utan folkets speciella skola.
Om kroppsarbetaren alltid blir nödvändig
och hans arbete omistligt, bör han också få
ändamålsenlig utbildning. Och skall han känna
tillfredsställelse öfver sitt arbete, behöfver
han aktning från mera lyckligt lottade
samhällsklassers sida. Men icke blott i granna
tal och vackra fraser. Mången tänker, om
han ej rent ut säger som en person om
konstnärernas arbete: »Taflorna vill jag gärna ha
i mina rum, men konstnären struntar jag
uti.» Arbetaren må ha nog af sin
folkskolebildning, men han -behöfver bäras af
medborgares aktning.
Hvad visar oss nu verkliga lifvet?
Efter de sju skolåren och konfirmationen
bär det ut i lifvet, men kunskap i praktiska
värf saknas. Sysslorna i hemmet äro ej nog
grundläggande. Den pedagogiska slöjden är
därför af synnerligen stort värde, särskildt
träslöjden, om ock Nääsmetoden kunde vara
kortare, så att barnet fortare genornginge
den. Men slöjden måste vara obligatorisk.
Skall den bero af fritt val, kan den dö bort.
Det klagas öfver brist på goda tjänare;
känslan af samhörighet med husbonden är så
godt som bortdöd, liksom förnöjsamheten;
husbondeväldet förklaras för ovärdigt
tryckande - - - hvar ligger orsaken?
Man vill inte veta af några fordringar eller
skyldigheter - sådan är själfva tidsandan.
Är nu detta folkupplysningens skull?
Upplysning är oundgänglig, och lyse deri! Men
den bör lämpas efter honom, som skall mottaga
den. Annars blir den af föga värde. Om bar-
net är ett kapital, så blir frågan, hur
undervisningen skall ställas tör att af detta
kapital draga högsta ränta.
Nya folkskolestadgan har af h j alp t vissa
brister, ty den har lämnat åt skolråden att
fritt ordna om en och annan detalj. Men
har den tagit steget ut?
Många förhållanden kunna vara olika på
skilda orter. Men etc är gemensamt för alla
- alla behöfva arbetare. Nu gå barnen 34l/2
veckor årligen en lång skolväg med liten
matsäck och läsa 6 timmar dagligen på sina
ställen. Något drägligare är
5-timmars-anord-ningen, men hvar då taga tid till slöjd?
Matordningen är olämplig: att åtta månader lefva
på torrskaffniiig släppar sinnet, stäcker
fantasien, alstrar ett likiiöjdt och förkrympt
släkte. Föräldrarne hafva ofta ej tid att syssla
med barnen, utan allt skall läggas på läraren.
Efter slutad skoltid aflas alla att söka till
staden, och så komma de igen som - luffare,
under det jordbrukaren fåfängt spejar efter
arbetare.
Nej, undervisningstimmarne borde vara 4
i folk- och 4 eller 3 i småskolan. Barnen
kunde komma hem i god tid, det blefve
familjelif, läraren kunde besöka hemmen,
samverkan uppstå mellan hem och skola.
Det betyder mindre, om. barnet ej kan
redogöra för Mississippis bifloder, eller hur
Mo-hammed såg ut, eller skillnaden mellan
positiv och negativ elektricitet. (Bravorop från
åhörarne.} Särskild hänsyn skulle tagas till
barn, som sakna sinne för slöjd liksom nu
för sång. Det borde vara hvarannandags
och på samma gång förmiddagsläsning. Den
15 januari borde de äldre barnen börja;
sedan de yngre rycka in. På hösten skulle de
små börja och följas af 3.e och 4:e klasserna.
Då vore de äldre i stånd att på sommar och
höst förtjäna litet.
Och huslig ekonomi bör införas som
läroämne i skolan. Gjorda försök visa godt
resultat. Hemmets poesi grundas på trefnad,
denna på renlighet och prydlighet. Men
vägen dit heter huslig ekonomi.
Trädplantering borde ock tagas med.
Hufvudsaken är väl afpassad läsning: färre
timmar, men större lif och energi.
Hurudant är tidens sedliga tillstånd?
Råder vördnad för sanning och dygd?
Uppfostran tillhör hemmet, men detta saknar tid,
insikt och myndighet. Uppfostran är äfven
skolans uppgift, men ej genom
undervisningen. Också hade franska moralister, däribland
Cousin, framhållit, att undervisning utan
uppfostran säkrast leder till sedlig förvillelse:
hjärtat blir sämre, om förståndet ensamt
skarpes. Och därför bör fostran gå ut på
hjärtats tukt, ej förståndets. Ingen är
pliktig att vara lärd men alla att vara hederliga.
Talrn erinrade om de många sorgliga
notiser tidningarna innehålla, om de råa
scenerna vid beväriiigsyngiingarnes hemmarscher
o. s. v. Det .stämmer föga med 19:e
århundradets höga ståndpunkt i vetenskap och konst.
Har skolan skuld? Ja, kanske någon.
Lä-raren har ej makt i sin hand i följd af den
falska filantropi, som gör fängelserna till
rekreationsorter och förbjuder allvarligare
bestraffningar. Endast allvar alstrar
pliktmänniskor.
Kunskap är makt, men med större skäl
kan man säga, att karaktär är makt. Hur
är det med fosterlandskärleken? Väl nog i
Stockholm, tack vare den, som har högsta
öfvervakningen af folkskolan. Men annars?
Några flaggor! Man måste blygas inför
grannarna öster- och västerut. Intet göres för dess
väckande: vi hafva skelett-artade historiska
läroböcker, under det Finlands äro
mästerverk.
Religiositetens aftagande vore ett särskildt
kapitel - att måla i mörkt.
Tal:n hälsades med ihållande
handklappningar.
Ordföranden talade om sin motion förra
aret angående förmiddagsläsning och lam-
l nåde några upplysningar angående det sätt,
j hvarpå man i hans kommun försökt
anord-I na läsningen. Han nämde därpå, att många
varit mot, att en präst skulle inleda
frågan, då man vanligen teoretiserar för
mycket från det hållet. Uttalade därpå ett
tack till föredragaren och ansåg, att någon
diskussion ej kunde behöfvas efter ett så
mångsidigt belysande föredrag.
Härom var man ense. Och allt var så
gemytligt.
Helt oväntadt begärdes emellertid ordet
af landtbrukaren K. J. Karlsson i Viby,
Stockholms län, hvars anförande väckte
mycket blandade känslor i förbundets leder.
Själf hade han fått blott folkskolebildning,
men han ville inlägga en gensaga mot att
dela folket i särskilda klasser och räkna
arbetsfolket som annan boskap. Hvarför
klandrar man skolan ? Våra lärare äro aflönade
som statkarlar, våra lärarinnor som pigor.
Skola vi hafva folkskolan att uppfostra
arbetare och universitetet att uppfostra
arbets-gifvare? Tal:n sörjde öfver, att en skolans
målsman kunde yttra sig så. Eii präst kan
möjligen teologiska dogmer - men det
praktiska vetandet? (Mummel, knackningar och
stampningar i golfvet.} Vi böra ej ha två
klasser: vidga skolan och höj lärarelönerna!
Hvarför skola vi lia slöjd? Inte kan hvar
och en bli slöjdare vid gårdarne! Finnen
har inte större fosterlandskärlek än vi.
Agrarrörelsen har nu bara generaler intet manskap.
Skall den segra får den handla på annat sätt.
Det är nog bra att hålla vackra tal, men inte
förslår det, som den iiu börjat urarta. (Stark
storm i sinnena, mummel.)
Många begära ordet. Ordföranden upp*
j lyser, att tre äro antecknade, och hemstäl-
! ler, att därmed diskussionen skall vara all.
! En lättnadens suck förnimmes, inan ropar
! ja, inen man står undrande och spörjande
i hvad som komma skall.
j Kyrkoherden Åsbrink får först ordet och
l försvarar sig.
! . . .. ^ .
Han hade blott velat koncentrera undervis3
j ningen. Från folkskolan utgå i alla fall fleé
j talet af arbetarne. Alla sträfva efter att bli
| lyckliga - viktigast är att de bli nyttiga,; Tal.
ville af allt hjärta strida för folkskolan men
i en sund riktning. Hans rön af arbetaren
vore föga glada under 15 år, men bär man
| arbetaren på sina armar, så vill.’man äfven
ställa fordringar på honom. Tal:n hade icke
sagt ett ondt ord om skollärarne. Dessa vore
ej likställda med en statkarl. Ingen statkarl
liar 1,200 kr. inkomst om året. (Bifall.)
Förbundet består inte bara af generaler, men det
märks nog, att det skulle vara olyckligt, om
alla af manskapet blefve generaler.
(Stormande bifall.)
Friherre G. af Schmidt ville uttala ett
varmt tack till kyrkoherden A och hade
aldrig trott, att någon förbundsmedlem skulle
opponera sig niot de framställda tankarna.
I öfrigt trodde han, att frågan kan
besvaras med ja. Svåraste hindret är bristande
skolgång. Och denna, som man ju ej i
landsorten kan motverka genom skolkarehem, är
svår att afhjälpa under nuvarande praxis, då
kostnaderna för barnets omhändertagande af
annan lämplig person och hållande till
skolan ej kunna exekutivt uttagas af
föräldrarna. Många äga ju ej ens 75 kronor. Tal:n
ville hafva en stadga om böter. Sedan
varning tre gånger sändts föräldrarna under
stämnings former, skulle skolrådet äga
rätt-ätt vända sig till länsstyrelsen» (Bravo.)
Riksdagsmannen P, O. Lundell, frutt^de
ej för klass-skiiliiad, s$ länge litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
