Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 10
I en ny uppsats i samma tidskrift skref
han (1854) om folkskolans utsikter och
förhoppningar följande:
De klenmodiga hafva framställt hvarjehanda
betänkligheter i fråga om folkskolans
utveckling och förmenat denna senare vara
förknippad med så stora svårigheter, som om hart
nära intet vore att hoppas.
Den första och väsentligaste svårigheten är
den, som naturligtvis måste förorsakas af en
fast skola på en glest bebodd landsbygd. Men
denna svårighet kan till en stor del
undanröjas på det sätt grefve Kudenschöld
föreslagit, och med något mera kostnad (som man
icke skall sky, när man en gång kommit
underfund med hvad folkskolan duger till) skall
en ännu långt bättre anordning kunna göras,
som skall alldeles komma att glömma, att
nå-goii svårighet någonsin funnits till. - - -
Ännu en svårighet, som man säger ligga i
vägen för folkskolans utveckling, är
folkskollärarnes oförmåga att rätt sköta sitt kall -
en svårighet, som man likväl tror kunna till
en stor del af hjälpas genom att dels bättre anöna
dem, dels sörja för deras bildning uti bättre
än de närvarande seminarierna inrättade
läroanstalter.
Jag skall icke fortfara att uppräkna flera
af dessa betänkligheter, ty det visar sig, att de
allesammans ytterst reducera sig till ett och
detsamma, nämligen det att folkskolan icke har
det materiella understöd hon behöfver. Detta
är en svårighet, som efter mitt begrepp icke
är farlig eller på något sätt ägnad att
särdeles bekymra folkbildningens vänner. Är
det icke annat än pengar som fattas, nog får
man pengar, om icke i dag så i morgon eller
öfvermorgon. Får man ock vänta ett eller
annat år, så kan det icke hjälpa; förr eller
senare kommer nog hvad som behöfves.
Med en blandning af fint skämt och djupt
allvar, hvarpå man skulle kunnat igenkänna
författaren äfven om hans namn icke
funnits angifvet, tillägger han:
Och frågar man, hvad som kan ingifva mig
en så djärf förhoppning, så svaras helt
enkelt, att det är min kännedom därom, att
Anders Persson är Sveriges rikaste man, så
vida han ej får vika för Per Andersson, och
att när blott Anders Persson och Per
Andersson få lära sig att uppskatta fördelen - sin
egen fördel - af folkskolan, så skola medel
icke komma att fattas.
Numera torde mången vara böjd att gifva
Siljeströin rätt, rnen då ansågs en dylik
uppfattning vara fullständigt »opraktisk».
Den för Rudenschöld mest
bekymmersamma kritiken kom ock från ett alldeles
motsatt håll: frän anhängarne af det
bestående lankaster systemet.
Man kan egentligen icke så mycket undra
på, att dessa redan tidigt började betrakta
Rudenschölds uppträdande med en viss tvekan,
som inom kort öfvergick till
misstänksamhet och omsider till öppen fiendskap. Det
var till och med ganska naturligt, att dessa
känslor i allmänhet skulle yppa sig starkast
just hos de mera framstående, hos sådana
seminarieföreståndare, som med största energi
och framgång verkat för utbildande af
durk-drifna lankasterlärare, samt hos sådana
de-I ras elever, hvilka kände sig mest förtrogna
med lankastermetoden i alla dess
enskildheter och bäst i stånd att behärska
densamma med alla dess mångfaldiga hjälpmedel.
För många af dessa män måste
Rudenschölds utdömande af lankastersystemet
synas innebära ett fördömande af hela deras
verksamhet, och hans kraf på en folkskol-
lärarebildning af väsentligt högre slag måste
lätt komma att förefalk dem såsom ett
underkännande af hela deras duglighet och
personliga värde. j
I våra dagar, då seminarierna blifvit så
| väsentligt utvidgade i afseende på lärotid, j
j lärarekrafter och utrustning, torde ingen |
längre taga anstöt af Rudenschölds
missnöje med sin tids folkskollärarebildning.
När man erinrar sig, att
seminarieundervisningen då ofta sköttes af en enda person,
föreståndaren, samt att de flesta
semina-risterna utexaminerades efter endast en eller
två terminers studier, torde man i allmänhet
snarare vara böjd att tänka alldeles för lågt
om 1840- oeh 1850-talens lärarestam.
Hvad folkakollärarekår-en själf angår, är
det som bekant för närvarande just ifrån
den, som de starkaste kraf ven på en högre
lärarebildning utgå, och bland dess
medlemmar torde den åsikten numera vara ganska
allmän, att folkskollärarebildningen i
framtiden helt visst kommer att i enlighet med
Rudenschölds yrkande sättas i samband med
universitetsundervisningen, om ock visser- i
ligen på ett något annat sätt än han
föreställde sig vara möjligt. Likaså är det
numera just inom lärarekåren, som man
ifrigast önskar en inre reformation af
undervisningen samt åstadkommandet af en
öfverbyggnad för de mera begåfvade (elitskola)
under åldern 12-15 år.
Den tiden var emellertid
folkskollärarekåren så godt som alldeles ny, och det
hade nästan varit obilligt att begära, att
den ännu allmänneligen skulle hafva hujmit
komma till full klarhet om sin egentliga
uppgift. Sådant var så mycket mindre att
vänta f som kårens s j älf medvetande, dess egen
uppfattning af sin ställning, var synnerligen
dunkelt. Man började visserligen redan
tidigt känna, att man utgjorde »en kår»,
men hvar denna egentligen hörde hemma,
därom famlade man länge i ovisshet. Då
det första inom denna kår utgifna
tidningsorganet »Mercurius» (1850-K852) utgaf
sitt första nummer, inleddes detsamma med
det betecknande tillkännagifvandet, att det
ville vara ett språkrör för »MockäréMren»,
under hvilken gemensamma ben amning det
inbegrep organister, kantorer, skollärare och
klockare. Man misstager sig säkerligen icke,
om man häri ser ett uttryck för den gängse
uppfattningen af lärarekallets betydelse i
förhållande till de öfriga sysselsättningar,
af hvilka lärarne voro upptagna.
I betraktande häraf är det lätt
förklarligt, att Rudenschölds reformatoriska
skolverksamhet under flera år blef af
folkskollärarekåren föga uppmärksammad. Då i
j början af 1850-talet kännedomen därom
började sprida sig, synes det emellertid
icke hafva varit med några ovänliga känslor,
som man i allmänhet betraktade
»skol-1 grefvens» uppträdande. Hans ädla
person-! lighet och hans hänförda nit för
folkbild-! ningens sak kunde icke heller väcka annat |
l än beundran och tacksamhet hös alla, som
lärde känna honom, och man fann med
glädje, att det förut så djupt föraktade
skolmästareyrket blifvit inför allmänheten
liksom adladt därigenom, att en af de främste
inom landets första stånd ägnat sitt lif
däråt. Härtill kom dessutom det understöd,
som Rudenschölds skolplan erhöll från andra
framstående personligheter, till hvilka
folkskollärarne just under dessa år började se
upp med förtroende, i första rummet P. A.
Siljeström. En tid säg det till och med
ut som om folkskollärarekären skulle enigt
samla sig omkring följande program, som
uppställdes af det allmänna svenska
läraremötet i Stockholm sommaren J 852 och
förordades af »Mercurius* samt af dess vid
nämda möte till folkskollärare kårens organ
utsedda efterträdare, »Triaden»:
1. Folkskolan och det högre
elementarläroverket böra så lämpas efter hvarandra, att
den förra blifver en förberedande anstalt till
det senare och således inträdesfordringarna
å elementarläroverket stegras, så att detta
vidtager just där folkskolan slutar.
2. Folkskolan borde ställas och anses så,
att äfven de »bättre* klassernas barn där
kunde erhålla cle förberedande kunskaperna.
3. Ehuru Rudenschölds rotskolesystem
måste stöta på många stora materiella
svårigheter, erbjuder dock detta system så stora
fördelar för folkbildningen, att dess allmänna
antagande i vårt land vore att önska.
Att seminarieföreståndaren J. H.
Ekendal vid ifrågavarande möte uppträdde mot
detta uttalande kunde icke annat än
öka de sympatier, hvarmed det af lärarne
omfattades. Ty om någon person vid
denna tid och under de närmaste åren
därefter kunde sägas vara med besked
impopulär hos folkskollärarekåren, så var det han.
I sitt arbete »Den nya folkskolan i Sverige»
(första häftet 1851) hade han infört en hel
del ej så litet på sensation anlagda
skildringar af enskilda skolor och lärare, och
för att göra sina teckningar konkreta och
roande hade han härvid gått in på en mängd
detaljer rörande lärarnes rent personliga
förhållanden, hvilka icke kunde undgå att
väcka ond blod, helst de befunnos mera
pikanta än i allo fullt tillförlitliga. Än värre
blef stämningen, då han i det 1853 utgifna
andra häftet af nämda arbete fortsatte
vidare på samma stråt. Äfven sådana
medlemmar af lärarekåren, som i öfrigt voro
ganska likgiltiga för kårens gemensainma
angelägenheter, kände sig nu stuckna och
vaknade upp, gensägelser haglade, och en
allmän misstämning uppstod emot alla
»Eken-dalare», alla »själfbjudna skolförbätträre».
Ehuru Rudenschöld intog en helt annan
ståndpunkt än Ekendal och offentligen
uppträdde mot honom, kunde det icke undgås,
att han af de mera kortsynte blef med
Ekendal förblandad. Äfven lian var ju en
folkskolekritiker, som personligen stod
utanför folkskollärarekåren, äfven han påstod
ju, att folkskolans hittills vunna resultater
vore underhaltiga och att lärareutbildningen
var otillfredsställande, äfven han bekämpade
ju lankasterskolan!
Grenom denna misstämning mot
»folkskolereformatorer» i allmänhet förstärktes
det missnöje, som Rudenschöld genom sitt
härtåg mot lankastersystemet för
längesedan väckt hos dettas trogna anhängare.
Ju mera hotande dessa kände faran för deras
system blifva, ju mera stegrades naturligtvis
deras missnöje. Sedan Rudenschöld 1855
af-slöj ät missförhållandena vid de stora
lankaster-skolorna i Gröteborg och sedan hans bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
