Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 12
SVENSK LÄRARETIDNING.
183
statsbidraget efter den summa, som’ utöfver
församlingens dåvarande tillskott kräfdes,
Kudenschöld däremot efter hela det belopp,
som af församlingen för ändamålet
användes. Utskottet uttalade -förmodligen med
tanke på en del förenade organist-,
klockare-och skolläraretjänster - att icke alla
folkskollärare vore af löneförhöjning i behof;
i Rudenschölds förslag till utlåtande var
detta mindre allmängiltiga skäl icke
upptaget.
I fråga om lärarne* utbildning yrkade
utskottet,
att de befintliga seminarierna borde
bibehållas och rikligare understödjas samt
förbindas med under semmarieföreståndarnes
öfverinseende ställda folkskolor (praktikskolor);
att understöd åt »lärare-lärlingar», hvilka
tjänstgjorde såsom undervisningsbiträden hos
examinerade folkskollärare (motsvarande de
i England ännu brukliga pupil-teachers) samt
att dylika »lärare lärlingar» skulle hafva
företrädesrätt till inträde vid statsseminarierna;
att medel skulle ställas till k. m:ts
förfo-gande för understöd åt sådana enskilda
seminarier, som pröfvades vara häraf förtjänta,
samt
att Stockholms folkskollärareseminarium
måtte ombildas till ett högre sådant, som
kunde »fullständigt framvisa den ståndpunkt, på
hvilken folkbildningen borde stå».
I samband härmed hemställde utekottet
med afseende på villkoren för anställning
som lärare,
att kvinnor skalle få anställas såväl vid
småskolor och flickskolor som ock vid sådana
folkskolor, där annan examinerad lärare vore
anställd;
att lärare och lärarinnor vid småskolor ej
nödvändigt skulle behöfva vara vid
seminarium examinerade;
att för ordinarie anställning vid folkskola
icke skulle kräfvas att hafva genomgått ett
seminarium men däremot att hafva aflagt
folkskollärareexamen samt dessutom att hafva
minst ett år tjänstgjort vid folkskola; !
att lärare vid »högre folkskola» borde hafva j
förvärfvat akademisk bildning. j
Motionen om statsunderstöd för ett privat- j
seminarium på Leckö under Rudenschölds l
ledning hade utan tvifvel blifvit af utskot- j
tet tillstyrkt, såvida Rudenschöld ej under
riksdagen på grund af hälsoskäl nödgats för- j
klara, att han ej kunde åtaga sig ifrågava- |
varande uppdrag. !
För utbildningen af lärare vid de »högre j
folkskolorna» hade Rudenschöld i sitt för- |
slag till utskottsbetänkande förordat
upprättande af pedagogiska institut vid de båda
universiteten, i samband hvarmed han vidhållit
sin fordran på »akademisk» bildning f or ifråga- \
varande lärare. I båda dessa afseenden var j
hans rådgifvare Siljeström af en motsatt j
mening: de »pedagogiska instituten» skulle i
- enligt hans åsikt - på grund af den
inom universitetskretsarna härskande andan
komma att erhålla en abstrakt-spekulativ
riktning, som icke vore af godo, och hvad
rekryteringen af de »högre folkskolornas»
lärarekår anginge, borde den i regel icke j
ske bland akademici utan bland
folkskollärarekårens eliter.
I den förra punkten ändrade Rudenschöld
mening och slöt sig till förslaget om
upprättande af ett högre seminarium i
hufvudstaden. Att han i den senare icke gaf vika
- hvilket säkerligen var hans största praktiska
missgrepp - hade sin grund däri, att han un-
der sin verksamhet vid Leckö elitskola
funnit elitskole-verksamheten ställa så stora
bildningskraf på sina utöfvare, att han kände
sig själf ej på långt när kunna motsvara dem
och därför måste beteckna sig såsom en
»ohjälplig fuskare» på detta område.
En hörnsten i utskottets betänkande var
dess yrkande på en tillfredställande inspek- j
tion. Utskottet föreslog, j
att för hvarje stift skulle tillsättas en
inspektör, väld bland i folkskoleväsendet kun- j
niga och erfarna personer; j
att en lämplig person borde förordnas att j
i egenskap af öfverinspektör utöfva inseende l
öfver samtliga folkskolor i riket och för så- !
dant ändamål dels sörja för utarbetande af j
och skolornas förseende med tjänliga läroböc- j
ker och undervisningsmedel, dels ock årligen
göra inspektionsresor samt på grund af där- i
vid inhämtad kännedom likaledes årligen af- j
gifva såväl berättelse om folkskolornas till- j
stånd som ock förslag till de förbättringar, l
som kunde finnas vara af behofvet påkallade, l
Till denna senare befattning, som när- i
mast skulle motsvara hvad som nu kallas !
»chefen för folkskolebyrån» (en tjänst som i
först 1864 kom till stånd), var rätta
mannen redan funnen: den kunde enligt
allmänna meningen ej tilldelas någon annan än
Siljeström.
Efter nu nämda framställningar i de
stora hufvudfrågorna afstyrkte utskottet en
inom adeln väckt motion om införande af
landtbruksundervisning i folkskolan såsom
välment men opraktisk, hänsköt
folkskolestadgans revidering till k. m:t samt föreslog
höjandet af Rudenschölds reseanslag från
1,200 till 1,500 rdr. I ett särskildt
betänkande (n:r 20) tillstyrktes äfven den af
O. I, Fåhraeus väckta motionen om pension
åt Rudenschöld.
Bland reservanterna mot utskottets
förslag märktes särskildt kyrkoherden J. A.
Säve och bonden Matts Pehrsson. Pen
förre försvarade den »så obilligt klandrade
växelundervisningen», hvilken aldrig kunde
helt umbäras och för öfrigt hade
»någonting för ungdomen omedelbart upplifvande
och stärkande, som ej i samma mån ägde
rum i den mindre skolan». Matts Pehrsson
ansåg, att »småskolor» väl kunde vara bra
men de borde upprättas af föräldrarna
själfva utan understöd af kommun eller stat;
de af utskottet förordade anslagen till
seminarier, till seminarie-elever och till
»lärarelärlingar» vore obehöfliga samt den föreslagne
öfverinspektören onyttig och öfverflödig.
Sedan utskottets folkskoleförslag den 15
oktober blifvit afgifvet, fann Rudenschöld
sin mission som »tändsticka» fullbordad.
Att uppträda som debattör i den stora
riddarhussalen förbjöd honom dels hans hälsa,
dels hans stora personliga tillbakadragenhet.
Dagen efter betänkandets undertecknande
begaf han sig därför ut på en skolresa till
Östergötland samt därifrån till sina
anhöriga i Göteborg, hos hvilka han sedan
dröjde till följande års sommar.
I början af oktober 1857 förekommo
ut-skottsbetänkandena äntligen till
behandling i stånden: hos borgarne den 3 och 7,
hos adeln den 7, hos prästeståndet den 7
och 10 samt hos bönderna den 10.
På riddarhuset och inom borgareståndet
gick utskottets förslag utan väsentliga
ändringar igenom, l präste- och bondestånden
mötte däremot ett kompakt motstånd.
l prästeståndet blef diskussionen både
lång och intressant. Bland talarne mot
förslaget märkas särskildt prosten Runsten och
kyrkoherden Otter sir öm. Den förre fann,
att Rudenschölds verksamhet så till vida
varit gagnande som han betonat hemmets
betydelse och uppenbarat folkskolans
brister; hans och utskottets gemensamma fel
bestode däri, att de icke helt velat gå
tillbaka till hemmet utan tvärtom
sträfvade att vidare utveckla folkskolan. Hela
folkskoleinrättningen vore endast en nöd- |
fallsanstalt, och såsom sådan borde den
alltid vara ställd på indragningsfot, detta
så mycket mer som den eljes gärna vill
öfverskrida sitt mål och uppträda med
anspråk på att vara ett slags lärdomsskola.
Det drifves - sade han - i folkskolan ett
slags landthandel med lärdomsskolans
kulturalster, och likväl blir det väl ändå med
folkskolan i lärdom svag aldrig bättre bevändt än
det är i handelsväg med landthandeln.
De föreslagna »högre folkskolorna» - i
högvördiga ståndet benämda
»bondakademi-er» - vore följaktligen förkastliga, likaså
det påyrkade högre seminariet och
inspektörerna m. m.
Hufvudtalaren mot utskottet var
emellertid Otter ström. Af dennes anföranden,
som skulle fylla många spalter, kan endast
ett kort sammandrag här meddelas:
Folkskolefrågan förelåge uti betänkandet i
ett så tilltrassladt skick, att hvarje
folkskolans vän måste intagas af djupaste
bekymmer. I 12 år hade agitationen mot 1842 års
stadga gått fram och på de mest lösa och
opraktiska grunder vunnit terräng.
Betänkandet vore en produkt af denna agitation
samt fullt af s j älf motsägelser och villfarelser.
Fordom hade undervisningen skötts i
enskilda kojor af gubbar och gummor. Men så
kom »den nu så illa utskrikna
lankasterme-toden, genom hvilken det blef möjligt för en
skicklig lärare att undervisa 100 barn på en
gång». Då uppstodo själf mänt en stor mängd
lankasterskolor, som vunno och förtjänade
allmänt förtroende. »Undervisningen, som där
meddelades under detta nu of verklagade
oundvikliga sorl i dessa nu förkastade cirklar,
ansågs allmänt lämna bättre resultater än
hemmet eller giibbskolan, särdeles genom den
raskhet och själf verksamhet, som hos barnet
utvecklades med monitor systemet». Men »hvad
den fasta s. k. lankasterskolan var i sina
välgörande verkningar för särskilda kommuner,
ville rikets ständer 1841 hafva utsträckt till
alla*. Därför tillkom 1842 års stadga,
»glanspunkten i Karl XIV Johans testamente».
Dock - oaktadt laiikasterskolan åtnjöte ett
allmänt förtroende och »la1 nkastermetoden
likaledes hade ett allmänt erkändt värde
såsom sträckande en lärares verksamhet till ett
större antal barn», uppstod redan 1844 ett
»skrik», som »växte till i ålder och ovishet
med hvarje puff, som det erhöll i tidningar
och broschyrer». Man började »idissla» det
besynnerliga påståendet, att
hemundervisningen vore försummad, samt teoretisera om dess
upphjälpande, och man uppbyggde på
bristande människokännedom och sangviniska
förutsättningar en s. k. ny skolplan, hvilken
dock nu befanns vara »efter mycket
trumpetande och 12 års experimenterande med och
utan statens understöd äntligen öfvergifven
af sin egen upphofsman».
Utskottet påstode, att folkskolans första
undervisning »bäst bibringas i småskolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
