Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 12
Den ifrågasatta samverkan mellan
lärare af skilda kategorier måste
därmed anses hafva förfallit, helst det i
mo-tiveringen till läraresällskapets
petition heter, att »läroverkens lärare måste
framför andra tillerkännas en viss
sakkunskap i rättskrifningsfrågor» - ett
uttalande, som synes visa, att man icke
tänkt sig ifrågavarande petition
undertecknad äfven af folkskolans
lärarepersonal.
Centralstyrelsen har därför ansett
sig böra fullfölja det vid årsmötet
framställda förslaget om en skrifvelse
till Svenska akademien, men i frågans
ändrade läge har centralstyrelsen
äfven velat å Sveriges allmänna
folkskollärareförenings vägnar understödja
det yrkande, som göres i den nu till
k. m:t ingifna petitionen, ehuru
centralstyrelsen ansett sig böra något
utvidga detta yrkande samt i
motiveringen betrakta frågan hufvudsakligen
från folkskolans synpunkt.
Centralstyrelsens skrifvelser gå
därpå ut,
att Svenska akademien ville i en blifvande
sjunde upplaga af sin »Ordlista öfver svenska
språket» så öka antalet ljudenligt skrif na
ordformer, att en väsentlig förenkling af
stafningsun-dervisningen därigenom möjliggöres, och att
härvid bland annat den ändring vidtages, att i
de fall, där dt begagnats såsom tecken för
t-ljud samt fv och / såsom tecken för v-ljud,
den nya ordlistan måtte vid sidan af de
ljudstridiga formerna med dt, f v och /
upptaga - såsom med dem åtminstone
likaberättigade - de motsvarande ljudenliga
formerna med t j tt och v.
I petitionen till k. in:t hemställes,
att den rättstafningsnorm för offentliga
undervisningen, som k m:t med
ändring af nådiga cirkuläret den 16
november 1889 möjligen kan finna skäl
påbjuda, måtte blifva så beskaffad
som i skrifvelsen till Svenska
akademien närmare utvecklats.
Allt ifrån 1881 har Sveriges
allmänna folkskollärareförening - som
numera räknar 210 kretsar med nära
ö,QOO medlemmar - haft frågan om
stafningssättets förenkling på sitt
program, och 1884 blef denna fråga af
centralstyrelsen utsänd till allmän
behandling inom kretsarna, hvilka
därvid med öfverväldigande flertal
förordade en grundlig reform i ljudenlig
riktning. I sin sålunda uttalade
uppfattning hafva föreningens ledamöter
endast kunnat ytterligare stärkas i
samma mån densamma vunnit allt större
utbredning äfven bland öfriga
medlemmar af lärarekåren. Då
föreningens ställning i stafningsfrågan alltså
är sedan lång tid tillbaka fullständigt
känd, har centralstyrelsen ansett sig
hvarken behöfva eller ens böra
upptaga kretsarnas tid med förnyade
diskussioner däröfver.
Ett glädjande tidens tecken är
emellertid, att den af läraresällskapet
igångsatta petitionen vunnit stor anslutning
inom kretsar, där man förut ställt sig
ganska likgiltig gent emot en
rättstaf-ningsreform. En mängd rektorer och
lärare i modersmålet vid läroverken
hafva undertecknat petitionen; så ock
åtskilliga lärare och lärarinnor vid
folk-skole-seminarierna äfvensom samtliga
lärarne i nordiska språk vid Uppsala
universitet. I Uppsala förberedes ock af
studenterna en opinionsyttring i frågan.
Allt detta visar, att
rättstafningsfrågan nu torde vara mogen att taga
ytterligare ett steg framåt i den
riktning, som af Sveriges allmänna
folkskollärareförenings kretsar år 1884
uttalades såsom ur skolans synpunkt
önskvärd.
»Folkskoletyranniet,»
Agrarernas hufvudorgan, Göteborgs
Aftonblad, fortsätter sina af oss förut
omtalade anlopp mot folkskolan. I
numret för sistlidna torsdag läses under
ofvanstående rubrik följande artikel, som
vi ej hafva hjärta att undanhålla våra
läsare. Man har svårt att tro artikeln
vara skrifven på fullt allvar utan
snarare att det är en ironisk framställning
af huru släpphändt man för
närvarande förfar i afseende på barnens
skolgång. Artikeln i fråga är emellertid
placerad på tidningens ledande
afdelning och lyder som följer:
Folkskoletyranniet.
Genom tidningarna går följande notis:
»För några månader sedan måste
fattigvården i Lund anlita polisens hjälp för att
få en pojke, 13-årige Otto Engström, att gå
ordentligt i skolan.
Pojken skulle hållas å arbetsinrättningen
för att kunna ordentligt tillses, då man
funnit att föräldrarna motsatte sig hans
skolgång. Men han rymde snart, och man visste
ej hvart han tagit vägen, tills man i dagarna
fått lösning på gåtan.
Pojken hade hela tiden hållits dold
inomhus hos föräldrarne. Då besökande kommit
har man antingen stoppat honom under
sängkläderna eller ock genom en glugg upp på
vinden. Nu har han emellertid
omhändertagits af fattigvården för bortackordering.»
Detta är blott en af de många snygga
historier, som det nuvarande folkskolesystemet
hvarje dag skapar.
Fattiga barn inkastas på fattigvården för
att kunna tvingas till uppfyllande af sin
skolplikt. De trifvas mindre väl där. Polisen
anlitas. Den unge behandlas som en
brottsling, och hans framtid är förstörd. Det
kungliga svenska folkskolenitet finner det rätt och
högeligen berömvärdt, att man far fram på
detta sätt.
Allt sedan det stadgades att den
obligatoriska skolgången skall räcka till lärjungens
fyllda 14 år och sedan i enlighet härmed
äfven folkskolans fjärde klass blifvit
obligatorisk, höra bragder sådana som den
ofvanstående till ordningen för dagen.
Det kan ju antagas, att gossen varit
vanartig äfven på annat sätt, än att han ej ville
fortfara med skolgången. Därom upplyser
notisen dock ingenting. Men det upplyses,
att han var fyllda 13 år gammal. De
arbetstillfällen, som vid denna ålder kunna
erbjudas en gosse, var han genom folkskolans
till-skyndelse förhindrad att begagna sig af. Hade
han fått något arbete, som inbringat en slant,
så hade han troligtvis ej rymt.
Vid 13 år duger en frisk gosse mycket bra
att förtjäna sig en slant. Fattiga och talrika
familjer äro i högsta behof af en sådan lätt-
nad. Föräldrarnas medbrottslighet kan
mycket väl ur en sådan orsak förklaras.
Men det heliga skolmästaresystemet måste
gå framför allt annat. Dess hand faller tung
öfver det svenska folkets barn.
Huru orimlig och oförsynt
folkskolefåfängans framfart mot det svenska folket är
framgår bl. a. däraf, att läroverkens lärjungar få
sluta sin skolkurs när helst deras föräldrar
finna det lämpligt och nyttigt. Årligen
utgår ett stort antal lärjungar ur läroverkens
lägre klasser för att ägna sig åt näringarna.
Ingen lägger sig i om de fyllt fjorton eller
tretton eller tolf år. Ett enda års vistelse
vid läroverket befriar gossen från alla polis
efterräkningar, om han ej kan eller ej får
fortsätta sin skolgång.
Men folkskolans barn blifva polisens och
fattigvårdens offer om de icke ända till fyllda
14 år och i vissa fall ännu längre förnöta
sin tid i skolan.
Detta är ju alldeles bakvändt. Den
tilltagande förbittringen i landet skall väl dock
snart råda bot på eländet. Af
folkskolemyndigheterna, inspektörerna och deras
vederlikar har folket ingenting att hoppas.
Detta visade sig till fylles vid den senaste
skolukasens utfärdande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
