Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 13
SVENSK LÄRARETIDNING.
199
i hans lifsåskådning - en dylik
cirkulation är omöjlig utan en uppfostran, som
gifver de medfödda naturanlagen tillfälle
att utvecklas och uppenbara sig, och som
under tiden lämnar en allmänt
grundläggande bildning, inrymmande både
kropps-och själsarbete samt gemensam för hela
nationens barn af alla samhällsklasser.
Dessa äro i sammanträngd form de
grundtankar, till hvilka Kudenschölds
lifsutveck-ling fört honom fram, och för hvilka det
nu blir hans lifsgärning att vinna gehör.
Länge ryggar han tillbaka för denna
uppgift. Med hans djupa ödmjukhet förefaller
det honom otroligt, att han skulle hafva
upptäckt något, som dagens vise förbisett.
Till en början söker han i bref och i
tveksam frågeform utveckla sina idéer. Men
snart drifves han af omständigheternas tvång
fram i offentligheten.
Den 5 december 1843 håller Skaraborgs
läns hushållningssällskap sammanträde i det
lilla Skara. Jordbrukarne befinna sig i en
bekymmersam ställning, tryckta som de äro
af penningebrist och höga räntor, och de stå
nu i begrepp att till nödens afhjälpande
bilda en hypoteksinrättning. Då uppträder
grefve Torsten. Han blottar i
hjärtevinnande, öfvertygande ord roten till det
onda och visar att någon grundbot icke
står att vinna, så länge man fasthåller, att
alla herremannabarn skola till hvad pris
som helst bibehållas vid sin
herremanna-värdighet. De »praktiske» rycka naturligtvis
på axlarna åt slikt tal, men bland sällskapets
ledande mäa finnas ock sådana, som se längre
än deras egna rågåkrar räcka. J. G.
Ri-chert, Edvard Nonnen, L. Y. Kylberg ställa
sig på Rudenschölds sida och uppmuntra
honom att framlägga sin uppfattning i skrift.
Så sker, och ett par år därefter utkomma
på hushållningssällskapets förlag
Rudenschölds »Tankar om ståndscirkulation».
Västgötabaronerna stafva på den konstiga
titeln och ögna igenom förordets lika konstiga
Själfkarakteristik, så lydande: »Genom den
eld, som af friktionen lösgöres hos en ringa
tändsticka, upptändas dock verkliga ljus.
Somliga människor synas hafva fått till sitt
uppdrag i lifvet att verka på lika sätt som
tändstickan.» Hvarpå de naturligtvis skaka
på hufvudet åt »mannen med
tändsticks-bestämmelsen» och mumla några mindre
smickrande ord om »den galne grefven, som
skrifvit en galen bok».
Men Rudenschöld inskränker sig icke till
ord, han skrider till handling. Några år
därefter återfinna vi honom såsom »skolgrefve»,
såsom ledare af skolväsendet på Kållandsö.
Första villkoret för hans sociala framtidsplaners
förverkligande är folkskolans höjande till
gemensam bottenskola för hela nationen. Det
fordras i sanning en brinnande öfvertygelse
för att vid denna tid kunna tro på något sådant.
Ty ännu är för den stora massan af barn
folkskolan icke ens till, och där hon artill, där är
hon i hufvudsak endast ett
lankastermaski-neri, icke en andens verkstad, ett hem f or
personlig påverkan och utveckling. Här är ett stort
vägbrytningsarbete att utföra. Rudenschöld har
gripit sig an härmed. Sin bostad har han
i den lilla kasernbyggnaden, där De la
Gardies vaktknektar fordom huserat. Ute i
socknen ligga hans 8 småskolor, och dit
vandrar han såsom ett sannskyldigt
»perpetuum mobile» i ur och skur, vänligt
språkande vid de små barfotalassar, sona larfva
fram vid hans sida på skogsvägen, och i likhet
med dem rustad endast med ett stycke hårdt
bröd i rockfickan. Vissa dagar i veckan möter
han de mera begåfvade, de s. k. eliterna, uppe i
det gamla obebodda slottets »riddaresal», där
Magnus Gabriel och hans furstinna en gång
hållit sina lysande fester. Äfven nu firas här
ibland fest, men det är då t. ex. lektor
Gunnar Wennerberg kommer för att såsom
konsistoriets ombud afgifva sitt omdöme
öfver det nymodiga s. k. skolupptåget. Den
varmhjärtade skalden är förtjust öfver hvad
han ser och hör; han gläder sig öfver barnens
raska och lifliga hållning, deras ihållande
uppmärksamhet, den välljudande läsningen,
den uppfriskande sången, den öfverraskande
färdigheten i modersmålets behandling, de
säkra kunskaperna och den vunna
tankeredan, och han förklarar, att han med så
mycket större nöje uttalar denna mening om
Rudenschölds skolföretag, som han tillförene
icke hyst densamma.
Men tiden manar att ånyo taga ett långt
steg framåt – till hösten 1858.
Rudenschöld kan åter blicka tillbaka på
några mödosamma men betydelsefulla år.
Han har flyttat från Leckö och blifvit hela
Sveriges pedagogiska rådgifvare; ja, genom
den kraftiga handräckning han gifvit
Cyg-nseus har han blifvit äfven Finlands
välgörare. Vid västkusten har han funnit ett nytt hem
hos sin svärson, redaktör Hedlund, och
under vistelsen hos denne har han
omorganiserat Göteborgs folkskoleväsende. Han
har tillbragt ett år vid riksdagen 1856-58
och lyckats genomdrifva den organisation,
som ännu är den rådande. Han har uppe
i Gestrikland funnit en herreman just efter
sitt sinne, brukspatronen Hjalmar Petre - en
man, som vet hvartill »rikedom
förpliktar», och till hvilken han därför gärna
återvänder. Nu har han emellertid kommit till
Uppsala för att där hvila ut under
senhösten och vintern. Det är den 27 oktober
1858. Studenterna äro i rörelse; de
nalkas med sina ståndar det hus, där
Rudenschöld bor, de hvita mössorna fylla platsen
därutanför. Oskar Arpi höjer sin
taktpinne, sången klingar, och studentkårens
ordförande d:r Häggström framför de ungas
vördnad för den ädle folkbildningskämpen.
Rudenschöld svarar med att leda tanken
från sig till de idéer, för hvilka han
verkat: idéen om ståndscirkulationen och om
folkskolan såsom allmänt grundläggande
na-tionalskola. Har han med sitt arbete något
utträttat - säger han - och kommer hans
lifsgärning att få någon betydelse för vårt
land, så är det endast därigenom, att han
gjort sig till dessa höga och oförgängliga
idéers ringe tjänare.
Detta är Rudenschölds sista ord om sig
själf.
Några månader därefter, den 30 maj 1859,
följer Västgöta nation med florbehängd fana
hans stoft till den graf på Uppsala
kyrkogård, där en af hans svärson rest vård nu
bär den enkla inskriften: Svenska
folkskolan hägnar hans minne.
Fridtjuv Berg.
Torsten Rudenschöld.
1798-3%-1898.
jQänge lefva skall i minnet
skolans ädle missionär,
mannen med det varma sinnet,
med en håg" så blid och skär.
Värd han är, att blicken dröjer
vid hans lif och verk en stund,
ty däri ett nit sig röjer,
som sprang1 ut på kärleks grund.
fostrad strängt i lifvets skola,
djupt dess allvar grep hans själ;
ej han skydde kamp och möda
för att främja allmänt väl.
Ömmande för de betryckta
gaf han hjärta, tanke, hand
för att ljus i mörkret sprida
öfver älskadt fosterland.
Ser du honom pennan föra
eller omhvärfd af de små,
ser du honom rastlöst vandra
mellan »rotarna» också, -
alltid kärleksfullt han sträfvar
för att ljus må stråla fritt;
alltid ser du kraftfull vilja,
parad med ett väsen blidt.
TJCnder själfvisk anans tider
sådan kraft är ljus och salt,
som, af kärlek närd, är redo
att för andra offra allt;
som ännu, då otack rönes,
lifvet snabbt sig själft förtär,
oförtrutet för det goda
på sin post i striden är.
Jjänge lefve han i minnet,
skolans ädle missionär;
mannen med det varma sinnet
sent må gå ur hågkomst kär j
Värd han är att undfå heder
och som mönster höjas opp
framför lärarkårens leder, -
manande till tro och hopp.
J. J-n.
£eo Tolstoi
om uppfostringsfrågan.
Af J. Stadling.
5.
Kritik och svar.
Stort uppseende måste helt naturligt en
tidskrift sådan som »Jasnaja Pol j ana» ined
dess radikala program väcka icke blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
