Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
en uppfostrare af första rang. Härtill bör
läggas/ att han äger en sällspord tankens
klarhet och en rent af ovanlig förmåga att
vid:/sin undervisning framställa de mest
abstrakta och svårtillgängliga saker på ett
fatt-ligt och intresseväckande sätt. Saker -
t. ex. i psykologi – som annars fordra den
intensivaste tankeansträngning, blifva genom
hans åskådliga och logiska framställningssätt
så klara, att man, som man säger, tycker
sig kunna taga på dem. Den elev, som icke
begriper saken, när B. har genomgått de
exempel, hvarmed han velat belysa den, bör först
som sist taga i allvarligt öfvervägande,
huruvida icke hans begåfning bättre lämpar sig
för något annat än lärarekallet. Men så
fordrar B. också reda och klarhet af
eleverna, utan att dock begära någon viss på
förhand konstruerad form.
Intet som helst psykologiskt tvång
förekommer från hans sida. Samtidigt med
och under det att han strängt håller
eleverna till de plikter, som skolan och deras
blifvande kall ålägga dem, icke blott
tilllåter han utan bidrager äfven i väsentlig
mån därtill, att de måtte tillväxa och
utveckla sig i enlighet med deras egen, inre
natur. Mången anser visserligen detta vara
två alldeles oförenliga saker, mellan hvilka
förr eller senare en oundviklig
sammanstötning måste äga rum. Rektor Buehts
verksamhet som lärare protesterar dock på
det bestämdaste mot denna åsikt. Den
ådagalägger tvärtom, att den lärare, som
förstår sin sak och som äger tillräckligt skarp
psykologisk blick för sina elevers
egendomligheter och skaplynne, icke behöfver stå
hindrande i vägen för deras utveckling i
öfverensstämmelse med deras egen naturell
därför, att han utkräfver, hvad skolan fordrar
af dem.
De impulser till fortsatta pedagogiska och
psykologiska studier, som eleverna erhålla
af honom, kunna näppeligen öfverskattas.
Och för det intresse, som mången från
Hernösands folkskollärareseminarium
utexaminerad lärare har för studiet af dessa
ämnen, står han i den största
tacksamhetsskuld till läraren.
De för B. ledande grundsatserna såsom
lärare kunna icke bättre uttryckas än han
själf gjort det uti det tal, hvarmed han
hälsade deltagarne i Hernösands stifts
första allmänna folkskolläraremöte den 18 juni
1892. Efter att hafva erinrat bland annat
därom, att den dagen manade mötets
deltagare »att med trohet och kärlek förvalta
och förkofra det arf, som de mottagit efter
de generationer, som före dem verkat
folkbildningens verk», fortsätter han:
Och det arfvet förvalta vi i samma mån
väl, som vi föra de växande släkten, som
befolka skolsalarna, framåt till allt större
in-I tellektuell utveckling, mat till. allt djupare
inblick i sitt eget själfviska jag och först och
sist uppåt till allt villigaie lydnad för och
allt rikare kärlek till Gud, all sannings och
all godhets eviga källa.
»Framåtj inåt och -uppåt» -. se där
hans pedagogiska grundsatser, uttryckta i
tre ord. Men hvilka oändligt djupa och
innehållsrika tre ord!
, SVENSK LÄRARETIDNING.
Att B. åtnjuter både aktning och
tillgifvenhet af sina ejever, bevisas bäst däraf,
att dessa på femtionde årsdagen af hans
födelse öfverlämnade till seminariet ett i
naturlig storlek väl utfördt porträtt af
deras afhållne rektor. Det har visserligen
funnits och finnes väl troligen ännu en och
annan elev, som tycker, att »rektorn»
i-bland fordrar väl mycket, och att han
håller väl strängt på, att »hvarje sak sker i
rätt tid, på rätt plats och i lämplig följd».*
Men när, en sådan elev några år själf fått
vara lärare, tackar han af hjärtat den
ord-ningsälskande läraren för hvad han äfven
i detta afseende lärt, tjr han inser nu, att
»en utan ringaste eftergift genomförd
ordning är icke blott nödvändig därför, att
resultatet af skolans verksamhet helt och
hållet är beroende af henne utan äfven
därför, att den i barndomen insupna vanan af
ordning merendels sedan som en ständig
följeslagare ledsagar människan hela lifvet
igenom ».
Rektor Bucht hör till dem, som främst
af lärarens uppgifter sätter den att vara
uppfostrare. Den åsikten, »att läraren icke
har någon annan uppgift än att inplanta ett
visst mått af kunskaper», har i honom en
bestämd motståndare. Lärarens förmåga
att göra lärjungarne fullt förtrogna med den
föreskrifna kursen skattar han ingalunda
lågt. Tvärtom. Men denna förmåga är ej
det enda han fordrar af läraren.
För så vidt - säger han - som all
undervisnings ändamål är uppfostran, så är
läraren icke blott undervisare utan äfven
uppfostrare. Medgifver man detta, då måste man
ock medgifva, att det icke är tillräckligt, om
han blott förmår att inplugga i barnen, hvad
kursfördelningen fordrar.
I samband med denna hans åsikt om
lärarens uppgift står utan tvifvel hans
häfdande af fantasiens betydelse för uppfostran
och hans betonande af att denna ej får
sättas på svältkur. Vid ett läraremöte under
sist förflutna sommar yttrade han under en
öfverläggning om åskådningsöfningarna bland
annat ungefärligen följande:
Vid åskådningsöfningar böra berättelser,
som ansluta sig till de djur eller
föremål, som behandlas, komma till användning.
Genom dylika berättelser kan man i hög grad
inverka på barnens fantasi. Detta
framträ-| der så mycket nödvändigare, som fantasien
i är den förmögenhet, som minst af alla tages
l i anspråk, Den-ställes vanligen på en
jäm-| förelsevis knapp kost.
l Det kan ej annat än glädja hvar och eo,
i som verkligen inser hvilken ofantlig
betydelse fantasien har vid uppfostran, att en
person, åt hvilken den ansvarsfulla
uppgif-j ten att utbilda folkskolans lärare blifvit
an-i förtrodd, hyser sådana tankar om denna
själs-i förmögenhet. Glädjen blir icke mindre
därför, att det äfven i våra dagar gifves så
l mången lärare, som så träget odlar den där
j lilla täppan, som heter förståndet, men
lå-! ter hela provinser af själslifvets mark ligga
j i lägervall.
| Rörande den ställning B. intager till den i
j synnerhet under de senare åren allt mer i
förgrunden trädande frågan om »folkskolan
, N:r 15
| * Detta och följande citat äro . hämtade ur
! uppsatser, författade af rektor Bucht.
som bottenskola» torde man af följande ord,
som återfinnas i det nämda hälsningstalet,
vara berättigad att draga den slutsatsen;
att han både önskar och hoppas, att den
måtte få en i öfverensstämmelse med
folkskollärarekårens åsikter tillfredsställande
lösning. Han yttrar sig härom sålunda:
Comenius’ stora tanke för mer än 250 år
sedan om folkskolan som bottenskola närmar
sig i våra dagar allt mer sitt förverkligande.
Angående ett främmande språks införande
vid folkskollärareseminarierna anser hän:
att det tyska språket först bör på försök
införas i ett par seminarier, utan att antalet
lärotimmar på lärorummet dock därigenom
förökas, och att sedan, om de gjorda
försöken utfalla lyckligt, detta språk bör göras
obligatoriskt för eleverna i samtliga
folkskollärare- och lärarinneseminarier.
Han anser nämligen, att man vid
införandet af tyska bör gå till väga på
samma sätt, som man gjorde vid införandet af
slöjd.
I pedagogiskt syfte har B. företagit resor
till Preussen, Sachsen, Wyrtemberg och
Schweiz med statsanslag 1879, till Finland
1880 och till Preussen och Sachsen 1881.
B. var sekreterare i den af k. m:t är
1884 tillsatta kommittén för granskning af
folkskolans läroböcker.
Utom nu nämda förtroenden, som B. haft
eller har, må nämnas följande, hvilka han
fortfarande innehar: sedan 1878 är han
ordförande i styrelsen för Widénska
understödsfonden för fattiga folkskollärareänkor
och barn; ledamot af styrelsen för
Hernösands elementarläroverk för flickor sedan
1880 samt af styrelsen för Västernorrlands
läns landstings seminarium sedan 1886;
invaldes i Hernösands skolråd 1890;
förordnades 1892 till folkskoleinspektör inom
Ångermanlands södra kontrakt samt Bjärtrå
och Gudmundrå pastorat af Ångermanlands
östra kontrakt för åren 1893-98 samt är
sedan 1896 suppleant för Norrbottens län i
styrelsen för sjunde distriktets döfstumskola
i Hernösand.
Men det är ej blott på folkupplysningens
fält, som B. varit verksam; äfven på
andra områden, särskildt det kommunala, har
man vetat tillgodogöra sig hans kunskaper
och uppskatta hans omutliga rättrådighet.
Såväl i egenskap af lärare som af
kommunalman ger hans uppträdande intrycket af
en starkt utpräglad personlighet.
Förtroendet att vara stadsfullmäktig har
han åtnjutit sedan 1880 och är sedan 1895
fullmäktiges vice ordförande, suppleant i
landstinget sedan 1891 och i styrelsen för
riksbankens afdelningskontor i Hernösand
sedan 1895 samt ledamot af
lasarettsdirektionen sedan 1879.
Upptagen som B. varit af
rektorsbefattningen samt den mängd andra offentliga
förtroendeuppdrag han har, är det klart, att
han ej haft tid till någon mera
omfattande verksamhet som författare.
Utom sin gradualafhandling: De usit
infini-tivi apud Ovidium commentatio, har han
utgifvit Om uppsatsskrifningen i folkskolan 1895.
Öfversatt till finska och utgifvet ined
jämnlöpande svensk och finsk text: Luthers lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
