Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 15
SVENSK LÄRARETIDNING.
233
var ju »läsare»och hade sitt förnämsta anhang
bland »läsarne». Månne icke därför under
hans ifrande för småskolor och
småskollärarinnor låge en plan, som han icke öppet
vågade vidkännas? Månne meningen ej vore,
att »läsareprästerna» skulle uti denna här
af småskollärarinnor få ett blindt redskap
för sina ljusskygga planer samt i de högre
folkskolornas lärare förträffliga kolportörer
och agenter för de olika sekternas
maskerade syften? Kanske de Rudenschöldska
Sträfvandena i själfva verket ginge ut
därpå, att de dittills varande »lagliga» folklärarne,
prästerna och klockarne, skulle skjutas åt sidan
för pietistiska knektar och magistrar?
Rudenschöld var ju f. d. militär o^h flera af
hans medhållare akademici.
Denna tanke utvecklades vidare af en
författare, som kallade sig »gammal
klockare», i ett längre kväde, där det bland
annat om de »högre folkskolornas» syfte
lika nobelt som poetiskt heter:
När prästerskapet man hunnit svälta till
roten (I),
alla klockare mäktat köra på porten -
tanken vänner, ack tanken då hvilka tider
af ljus och sällhet skall icke komma omsider!
Att vinna målet man »höga skolor» vill hafva,
där knektar, doktrar och såna där skola staf va.
Säg: nej - och tro mig, man vill er bara
fördärfva
att klockarens och prästens tjänster få ärfva!
Under rubriken »Hvad bör man tro?»
framkastade tidskriften i sammanhang härmed
den frågan, om det verkligen vore sant hvad
som nu af de i förhållandena invigde
påstods, nämligen »att i vårt kära
fädernesland finnas partier, de där låta påskina ett
varmt intresse för folkskolan men icke för
folkundervisningens egen skull»? För att
få klarhet härutinnan företog utgifvaren
omedelbart därefter en resa till de orter,
där Rudenschölds skolplan blifvit införd,
och tog kännedom om ställningen samt sökte
genom samtal med hvarjehanda personer
vinna »klarhet uti ett och annat, hvilket
var behöfligt för besvarandet af den
framkastade frågan». Hvad han därunder erfor
synes emellertid icke hafva styrkt honom i
hans misstro till Rudenschölds syften. Han
fick därför från »Kronos» mottaga en ny
insändare, där Rudenschöld skildrades såsom
synnerligen egenkär och s j älf tillräcklig samt
med ringaktning blickande ned på hvad
alla andra, och särskildt folkskollärarne,
kunde hafva att säga om folkskolan.
Grefven borde - yttrade den anonyme
»Kronos» - sedan hans bok och förslager
blifvit studerade af landets lagliga
skolinspektörer och lärare, söka bli bekant med flera af
dem för att upplysa de mindre kunniga och
gendrifva dem, hvilka kunna hafva inkast att
göra i ett eller annat hänseende. Det
börjar väcka förvåning, att så ej sker, att
präst-och skolgårdar numera förbiresas, under det
personer, hvilka antagligen mindre förstå
skol-saker än de, som dagligen och stundeligen
därmed sysselsättas, besökas och vidtalas att
verka för införandet i närmaste skolor af de
Grefliga Rudenschöldska idéerna. Visserligen
anse pietisterna prästens och skollärarens åsikt
om hvad deras ämbete rörer af underordnad
vikt, men en person med den flna takt, som
alltid utmärka män af Herr Grefvens höga
samhällsställning, synnerligast då de vilja
drifva igenom någonting, som ligger dem om
hjärtat (!), uraktlåta ej grannlagenhetens
fordringar, åtminstone icke förr än de anse ett
åsidosättande af dem för sig eller sin sak
obehöfliga(?).
Rudenschöld må nu vara mångfaldiga
gånger mera pedagog än han är, så kan det väl
icke gärna antagas, att han däruti förvärfvat
nog, att han är ofelbar eller ensam innehar
den erfarenhet och det omdöme, som behöfs
för en lycklig lösning af det svårlösta
problemet - svenska folkskolans
ändamålsenliga ordnande. Rudenschöld bör ej handla
så, att man misstänker, att han låtit
smickrande sanning på sig verka störande, eller
så att inan tror, att han glömt det gamla
ordspråket : ärlighet varar längst. Det är så lätt
att få större jordägare att gå in på
kommunala anordningar, då man förespeglar dem,
att därigenom åstadkommes »minskade
utgifter». Men att få folkundervisningen
ordnad för bättre pris än nu är ej gärna
tänkbart, så vida inedlen icke släppas till från
dessa synliga eller osynliga sällskaper, som
kallas Vännerna, Evangeliska
fosterlandsstiftelsen m. fl. dylika.
För att framtvinga en fullständig
brytning med Rudenschöld från
tidskriftsutgifva-rens sida framställde den anonyme
insändaren en mild förebråelse mot denne för de
han uppträdt »till försvar för Rudenschöld
och hans metod». Om utgifvaren erkände
denna metods företräde, hvarför hade han då
ej rättat sig därefter i sin egen skola?
Om han åter ogillade den, hvarför fruktade
han då att sjunga ut sin mening och att
framlägga sin egen metod?
Icke bör man - skref »Kronos» – därför
att man har till motståndare en utmärkt
personlighet undertrycka sin eller andras mening
om en saks större eller mindre förträfflighet I
Den väl hvässade pilen nådde sitt afsedda
mål. Utgifvaren svarade genast med att
anskaffa och offentliggöra ett tjänstgöringsbetyg,
hvari vitsordades, att enär han »med särdeles
skicklighet och nit till församlingens och
folkskolestyrelsens fullkomliga belåtenhet
förvaltat lärarekallet i St järnviks fasta
folkskola, så har skolstyrelsen icke funnit skäl
att någon ny lärometod här låta införa».
Att Rudenschöld icke brytt sig om
»Föreningens» utgifvare och dennes skola vore
visserligen både ledsamt och underligt.
Det intresserar oss emellertid - skref han
- att i »Kronos» artikel hafva funnit, att
Stjärnviks skola icke är den enda, som af j
Grefven afsiktligt blifvit förbirest, utan att
så sker äfven på andra ställen i landet. - -
Sista dagarna i juli månad detta år reste
Grefven genom Gunnilbo socken till
Skinnskatteberg så nära, att endast ett åkergärde
skilde Grefvens vagn från Stjärnviks gård.
Då det blef kändt, att brist på tid icke
orsakade, att S t järn vik gick miste om äran att
se »Skolgrefven», hvilken gick omkring i
granngården Bockhammars smedjor och trädgård,
väckte sådant här liksom i den ort »Kronos»
bor uppmärksamhet och framkallade
gissningar.
Om »Kronos» trodde - fortfor
utgifvaren - att tidskriften icke vågade
framlägga sin skolplan och försvara den mot
Rudenschöld och det läsareparti, som
sökte spela folkundervisningen öfver i sina
händer, så misstoge han sig grundligen. För
att i handling ådagalägga detta
offentliggjordes nu i oktober och november ett längre
s. k. »Försök till försvar för i Grunnilbo ordnad
folkundervisning och i Stjärnviks skola
begagnad växelundervisningsmetod».
Detta »Försök till försvar» är i flera
hänseenden belysande för ställningen.
Af detsamma framgår för det första, att
uti ifrågavarande skola då icke funnos
inskrifna mer än 2 barn öfver 12 år, och att
dessa redan i midten af höstterminen måst
sluta. Af dagakarlens, torparens och den
mindre förmögne bondans barn Unge man ock,
enligt författarens åsikt, icke begära så
långvarig skolgång, att de kunde blifva »eliter».
För »barn af allmogeklassen» vore den
skolgång, som vid Stjärn vik ägde rum, »i
allmänhet nog för närvarande».
Oaktadt de i skolan gående barnen
utgjorde endast 39 (hvaraf 9 under 8 år och 30
mellan 8 och 12 år) samt Hvarannandagsläsning
förklarades bäst, ansågs likväl användandet
af l ankaster metoden nödvändigt. Läraren
undervisade de mest försigkomna, men af dessa
uttogos 5 eller 6 för att såsom »monitorer»
stafva med de yngre samt biträda med
förhörandet af deras innan läxor och
katekesläxor m. m. För att stärka monitorernas
auktoritet var stadgadt, att »det barn, som
monitor en måste rätta mer än 2 gånger,
får sitta kvar, kommer på svarta taflan
och får ingen middag förr än läxan går
obehindradt». Invändningen att åtminstone
kristendomsundervisningen icke borde
öfverlämnas åt monitorer besvarades sålunda: »Man
kan icke begära, att barnet vid den ålder,
då det måste börja utanläxläsiiingen af
långkatekesen, skall kunna förstå ens mängden
af förekommande ord, mycket mindre
styckenas andliga innehåll; därföre kunna då andra
än läraren fråga, se och höra om barnets
svar öfverensstämmer med katekesens ord;
men i samma mån barnet genom
begreppsutveckling och samtalsöfning börjar lära sig
tänka på hvad det läser, då, men först då
blir det en oeftergiflig fordran, att läraren
förhör lärjungen: följaktligen skolans öfre
afdelning alltid själf och icke genom andra».
Att hafva barnen fördelade i flera »cirklar»,
placerade framför
växelundervisningssällskåpets tabeller och ledda af hvar sin monitor,
vore vida att föredraga framför den af
Rudenschöld påyrkade ordningen. Enligt denna
blefve läraren en maskin, >ty maskin är han,
när han skall sitta stilla i katedern och knacka
takt för sin korläsande skola», och för
barnen måste »det myckna stillasittandet i
bänkarna» blifva mera ohälsosamt än att »stå i
läsecirklarna». Någon svårighet att öfvervaka
arbetet i dessa cirklar gåfves det för en
duglig lärare ingalunda. Om författaren detta
oaktadt förut någon gång gifvit ett visst
erkännande åt den rudenschöldska metoden, så
berodde detta därpå, att »folkskollärare finnas,
hvilka icke med kraft förmå att på samma gång
upprätthålla ordningen och öfvervaka samt
framdrifva undervisningen i en större skola.
För dessa måste det blifva en lättnad att låta
barnen vid läsningen kvarblifva på sina
sittplatser i bänkarna». Med lärare som något
dugde vorelankasterskolan dock fortfarande sin
uppgift vuxen. Om man kunde inrätta så
många byskolor, att folkskolan blefve befriad
från stafnings- och innanläsningsbestyret, vore
detta visserligen bra, men härför kräfdes, att
man måste »mångdubbla utgifterna för
socknarnas folkundervisning». På grund häraf
vore det ^ogörligt att för närvarande
organisera ett nät af byskolor inom hvarje
församling med särskilda byskollärare eller
lärarinnor, där lokalomständigheter icke därtill
tvinga». Endast för sådana byar eller
enstaka gårdar, som låge mycket aflägset från
sockenskolan, vore särskild undervisning
nödvändig, och härvid kunde »gubbar och
gummor» komma väl till pass, så mycket hellre,
som åtskilliga »individer» bland dessa vore
»särdeles dugliga».
Då slutet af detta »Försök till försvar»
i november 1857 infördes i »Föreningen»,
var det redan kändt, att Rudenschölds
skolplan i hufvudsak blifvit gillad af
»sammansatta stats-, bevillnings- samt allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet» genom dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
