Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 15
musikförening medverkade, hvarförutom ett
par lärare utförde solonummer.
- Afslutning al folkhögsko’ans vinierkurser har
före påskhelgen flerstädes ägt^ rum. Så
afslöts den 6 dennes kursen vid Älfsborgs läns
folkhögskola i Torpa, hvarvid bland de
talrika åhörarne märktes direktör O. Salomon
å Nääs och folkskoleinspektören d:r Thorell
i Skara. Elevantalet hade varit 27, däraf 24
från länet. Föredrag hölls af föreståndaren
Sanfrid Velin om Torsten Rudenschöld.
Rektor F. Nordin afslöt festen med framhållande
af ett par bland Rudenschölds tankar: den
fortsatta undervisningen och kroppsarbetets
betydelse. - Vid Fridherns folkhögskola i
Svalöf, Skåne, afslöts samma dag 25:e läsåret
med föredrag af föreståndaren pastor P.
Gunnarsson om Z. Topelius och af
kontraktsprosten Stenius om »karaktärens utveckling
genom själf uppfostran». - I Skurups
folkhögskola, Skåne, där elevantalet likaledes varit
27, hade afslutningen samma dag samlat en
stor åhörareskara. - I Hemse, GotL, afslöts
kursen den 7 dennes med föreläsningar,
examen och sång.
<£eo Tolstoi
om uppfostringsfrågan.
Af J. Stadling.
6.
»Skola vi lära bondbarnen skrifva,
eller skola de lära oss?»
Denna fråga, hvilken utgör rubriken till
en artikel i femte häftet af Tolstois
tidskrift, är icke något skämt utan
framställes på fullt allvar. Den är också från
Tolstois synpunkt fullt berättigad. För honom,
som förlorat tron på eii kultur, som allt
mer och mer aflägsnar sig från det
naturliga, såväl som för hans medlärare i »den
fria skolan» gällde det icke blott att
undervisa utan äfven själfva inhämta
lärdomar af barnen, hos hvilka det sant
mänskliga ännu icke hunnit fördärfvas. Det
gällde att »lyssna» till den ofördärfvade
naturens röst, att noga aktgifva på den späda
broddens första uppspirande, att sorgfälligt
utröna de lämpligaste villkoren för
barnasjälens sunda utveckling och undvika allt,
som inverkade menligt därpå. Med
hjärtat öfverflödande af kärlek och med snillets
genomträngande skarpblick umgicks Tolstoi
dagligen med »de små människorna», lika
ifrigt aktgifvande på hvarje sådan företeelse
hos dem, hvilken kunde gifva honom lärdomar,
som han sökte att på bästa sätt meddela
dem undervisning.
l hans undervisningsexperiment ingick
äfven att låta barnen under hans ledning
skrifva små uppsatser: allmänna
betraktelser, berättelser eller skildringar af
erfarenheter ur deras lif.
I första och andra klassen fingo barnen
till en början välja ämnen själfva, hvilka
de vanligen hämtade iir- gamla testamentet,
hvars berättelser utgjorde deras
älsklingsläsning. Det försöktes äfven med ämnen
ur nya testamentet men med mindre
framgång. I första klassen gjordes sedan
försök med att gifva barnen vissa bestämda
ämnen till behandling i stället för att låta
dem välja själfva. Man tog de allmännaste och
enklaste, som lågo till hands, t. ex.
kornet, träden, bondstugan o. s. v. Men till
lärarens stora förvåning kommo barnen ingen
vart med dessa ämnen. De brydde sina
hjärnor, tills tårarna kommo i ögonen på
dem, och deras uppsatser blefvo endast ett
oredigt virrvarr. De bådo att slippa skrifva.
Man försökte då med att låta dem beskrifva
någon tilldragelse, och barnen blefvo så
glada, som om de fått en gåfva. Man insåg
j nu det oriktiga uti att gifva barn till
upp-| gift att göra en allmän beskrifning på
fö-j remål - samma fel, som begås i
allmän-j het vid undervisningen: att börja med
all-| rnänna definitioner i stället för de detaljer,
| ur hvilka definitionerna härledas. Man fick
äfven anledning att rätta ett misstag, som
bestod uti att alltför mycket rikta barnens
uppmärksamhet på formen, hvilket menligt
inverkade på deras skriftprof.
Tolstoi anför såsom exempel flera utdrag
ur barnens uppsatser utan några ändringar.
En mindre begåfvad, något originell
elfva-åring t. ex. skrifver »om huru jag lärde
mig läsa» bl. a. följande:
»Då jag var sju år, skickade inan mig till
kreatursvakterskan i Grunia. Där lärde jag
mig bra. Men så blef jag ledsen och började
gråta. Då tog gumman en påk och så slog
hon mig. Men jag grät ännu mer. Och om
några dagar gick jag hem och omtalade
alltsammans. Så tog man mig därifrån till mor
Dunkin. Där lärde jag mig bra, och där slog
man mig aldrig, och där lärde jag mig hela
alfabetet. Sedan sände man mig till Foka
Davidovitch. Han slog mig, så det gjorde
mycket ondt. En gång flydde jag från
honom, men han lät fånga mig. Så grep man
mig och förde mig till honom. Han tog mig
och sträckte ut mig på bänken och tog en
törnrisknippa i handen och begynte slå mig.
Och jag skrek med full hals, och han reste
upp mig och tvingade mig att läsa. Själf
hörde han på och sade: ’Ack din valp! Huru
galet du läser! Ack, ett sånt svin!’»
Fjådka, om hvilken vi få veta mera
längre fram, skref vid samma ålder som den
förre en uppsats »om Tula»:
»Då jag ännu var bara liten, jag var blott
5 år, hörde jag att folk for till en viss plats, som
hette Tula, men själf visste jag ej, hvad Tula
var. Far, sade jag, hurudant är det där Tula,
som ni far till, är det vackert? Far säger:
vackert. Då säger jag: Far, tag mig ined sig,
så får jag se Tula. Far säger: Nå ja, då det
blir söndag, skall jag taga dig med. Jag blef
så glad och började springa och hoppa på
sof bänken. Efter dessa dagar koin söndagen.
Då jag steg upp på morgonen,, hade far
redan betslat hästarne, och jag skyndade att
taga på mig skorna och kläda mig. Så snart
jag klädt mig, gick jag ut på gården och far
hade redan börjat sätta hästarne i rörelse.
Jag satte mig i släden och afreste. Vi foro
och foro, tills vi farit fjorton verst. Då fick
jag se en hög kyrka, och jag utropade: Lille
far, se en sån hög kyrka! Lille far säger:
Det är en ny och vacker kyrka, och jag
började bedja honom: Låt oss fara dit, så får
jag bedja till Gud. Lille far for. Då vi
kommo fram, började det plötsligt ringa i
klockorna; jag spratt till och frågade far:
Hvad är detta? Spela de på en tamburin?
Lille far säger: Nej, mässan börjar. Då gingo
vi in i kyrkan och bådo till Gud. Då vi hade
bedit våra böner, så gingo vi till torget. Där
gick jag och gick och traskade omkring och
såg på allt möjligt åt alla håll. Så kommo
vi till en rad af stånd. Jag fick se, att de
sålde små hvetebullar, och jag ville taga in ig
en utan pengar. Men lille far säger till mig:
Tag inte! Och så taga de af sig hatten. Jag
säger: Hvarför taga de af sig hatten? Men
lille far säger: Tag inte utan pengar! Jag
säger: Nå så ge mig en slant, så skall jag
köpa mig en liten bulla. Far gaf mig tio
kopek. Jag köpte tre små bullar och åt upp
i och säger: Lille far, så’na goda småbullar!
Då vi hade köpt allt hvad vi skulle, så gingo
vi till hästarne, vattnade dem och gåfvo dem
hö, och då de hade ätit, så spände vi för
hästarne och körde hem, och då jag kom
in i stugan, så tog jag af mig ytterkläderna och
började berätta för dem allesammans, att jag
varit till Tula och att jag och lille far hade
varit i kyrkan och bedt till Gud. Sedan
somnade jag och i sömnen likasom såg jag
lille far fara på nytt till Tula. Genast
vaknade jag upp och såg, att alla sofvo, och så
somnade jag på nytt.»
Sedan både läraren och barnen hunnit
längre i sin erfarenhet, anför Tolstoi uti
sin tidskrift i den nämda artikeln under
ofvanstående rubrik exempel, som gifva ett
visst berättigande åt hans paradoxa fråga:
»Skola vi lära bondbarnen skrifva, eller
skola de lära oss?»
En eftermiddag kom Tolstoi in i klassen,
efter att under rasten ha läst i en tryckt
samling af den mängd ordspråk, som utbildat
sig bland folket och som kanske bättre än
någonting annat uttrycker dess tänkesätt,
dess själslif. Det var språktimmen. Tolstoi
föreslog, att de skulle skrifva öfver ett
ordspråk. Alla spetsade öronen och frågade i
korus: hvilket och huru? Man slog upp
boken och fick ögonen på följande ordspråk:
»Gre mat med skedbladet, sticka ut ögonen med
skaftet.»
Föreställom oss, sade Tolstoi, att en bonde
gifvit härberge åt en tiggare, och sedan efter
denna goda gärning börjar banna och
förebrå honom, och så sker just, hvad
ordspråket säger: »Han. ger honom mat med
skedbladet, men sticker ut hans ögon med
skaftet.» - Barnen funderade litet på ämnet,
men funno_, att det öfversteg deras krafter
och återgingo till sitt förra arbete.
Skrif själf! sade någon till Tolstoi. Låt
oss försöka och se, hvilken som skrifver
bäst! svarade han. Alla fattade pennan. Om
en god stund kom Fjådka, en af de mest
intresserade, och hängde sig öfver axeln på
Tolstoi för att se, hvad han skrifvit. Denne
föreläste nu början till sin berättelse, men alla
tego, ingen berömde den. Vid en jämförelse med
hvad Fjådka och Sjemka, de mest begåfvade
gossarne, skrifvit, fann Tolstoi, att hvad han
själf skrifvit, var »som fluga i mjölk». Fjådka
och Sjemka afbröto Tolstoi här och hvar med
anmärkningar, att så var det icke bra, utan
så och så borde det vara, och alla blefvo
lifligt intresserade. Men dessa anmärkningar
voro så befogade, att han icke fann skäl
att motsäga dem utan gaf efter för deras
kritik.
Emellertid fortsatte den märkliga lektionen,
hvarunder Tolstoi med det lifligaste intresse
följde de två nämda gossarnas ifver att finna
de rätta uttrycken, den rätta formen för sina
tankar, och iakttog deras outsägliga glädje,
när de ändtligen hade funnit dem. Deras
känsla och konstnärliga uppfattning, deras
måttfulla framställning, deras brinnande ifver
och uthållighet - lektionen räckte i många
timmar - väckte hans häpnad och beundran.
»Det föreföll mig, som om jag bevittnade
hvad ingen i hela världen har rätt att
bevittna- det första uppspirandet af den
hemlighetsfulla blomman poesi . .. Jag var
förskräckt och på samm a gång glad till mods likasom
en skattegräfvare, som på midsommarnatten
funnit Johannisroten: - glad, emedan jag
plötsligt och alldeles oväntadt såg framför
mig de vises sten, hvilken jag under två hela
mödosamma år hade sökt - att lära sig
konsten att uttrycka sina tankar; förskräckt,
emedan denna konst framkallade nya behof,
en hel värld af önskningar,, hvilka, såsom
jag vid första ögonblicket trodde, icke
motsvarade den omgifning, i hvilka barnen lef-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
