Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 16
SVENSK LÄRARETIDNING.
247
då han stiftade folkskolor, och att man
framför allt måste undvika att få dugliga
och nitiska lärare:
Kom därför och hjälp oss att raskt rifva ned
Karls skolor! Jag helst vill dem ägna en ed.
Jag nitet ger f-n! - Nej, jag gråter,
ty ger man åt skolorna nitiska män,
då lyckas det aldrig att åt dem igen
få gubbar och gummorna åter!
Nu går ett ljus upp för den redlige J..,
och han utbrister med rättmätig harm:
A ha! var den innersta tanken väl den?
Då skola vi kämpa också som män!
»Karls skola» vår lösen må blifva!
Förgäfves I söken att svälta oss ut,
förgäfves intriger och list eller prut
från sanning och rätt skall oss drifva!
Åtskilliga i detta »poem» förekommande
utrop synas hafva gifvit »Föreningens»
flitiga anonyma insändare en ny idé. Med
första post fick utgifvaren mottaga ett bref,
hvilket han fann till den grad märkligt, att
han lät ombryta formen för sitt nästa
nummer, så att det genast skulle kunna gå in
och fortast möjligt blifva kändt inom
lärarekåren. Brefvet, som röjde en icke vanlig
kännedom om riksdagsstridernas tekniska
finesser men var skrifvet med
fruntimmershand, lydde sålunda:
Man kan underrätta Er därom, att i dag,
den 12, har statsutskottet med 60 röster mot
58 förkastat präste- och bondeståndets förslag,
att folkskollärarnes löner skulle höjas till
minst 400 rdr. Svältkur är också rätta och
enda sättet att utrota 1842 års folkskola.
Då-ra er numera icke med hoppet om
löneförhöjning åt Edra likar, ty vi hafva ställt så
visligt till, att församlingarna först måste öka
de examinerade lärarnes löner 2/3 utöfver
nuvarande belopp, innan något bidrag af staten
erhålles. Så kortsynt är Ni väl icke, att Ni
ej inser, att icke en af 500 församlingar gör
en sådan uppoffring. Efter denna beta
hoppas jag, att nitiska folkskollärare äro lätt
räknade. Så går det, då man sätter sig emot
De mäktige.
Så otroligt det än kan synas - äfven
denna grofva krok sväljdes, och tidskriften
beledsagade »brefvet» med följande ord:
Vi skola icke glömma, att det är
Ruden-schölds vänner hos adeln och i
borgareståndet, folkskolans vänner hafva att tacka för
det präste- och bondeståndets förslag icke
gick igenom. Folkskolans lärare äro icke
ovana vid obillighet och orättvisa, så att slaget
tager icke så hårdt, som brefskrifvarinnan
och >De mäktige» förmoda; emellertid börja
frukterna af Rudenschölds verksamhet på
riksdagen att synas. Det är också hvad de
klarseende (!) länge väntat och förutsagt, att
utomordentliga medel skulle tillgripas för att
försvåra en ändamålsenlig utveckling af 1842
års folkskola. Men striden är icke slut än,
knappt börjad; således är det allt för bittida,
att Rudenschöldska partiet sjunger Té Deum
för segern. Månne icke med skäl
Rudenschöld nu kan tillämpa ordspråket: »en
sådan seger till, och vi äro förlorade»?
Från denna tid hade tidskriftens
utgifvare alldeles klart för sig, att det
»Ruden-schöldska partiets» sträfvanden voro af ondo.
Hvad Rudenschöld själf beträffade var
emellertid det allmänna omdömet om hans
karaktär sådant, att man ej rent ut vågade
beteckna honom som en dålig person.
Endast en förklaring återstod då: den att han
af det mäktiga »läsarepartiet», hvilket i
lankasterskolan såg sin farligaste fiende(l),
begagnades såsom bulvan. Att en man med
hans obestridliga folkskolevänlighet kunde
låna sig härtill, sökte man åter förklara
därmed, att han vore en opraktisk
drömmare, som genom det myckna berömmet
blifvit s j älf tillräcklig och inbilsk och som
nu dessutom på grund af ålder vore envis
och oresonlig. Sådan var dock endast den
allra mildaste tydningen, hvilken man synes
haft mycket svårt att vidhålla och som i
stridens hetta därför allt som oftast fick
vika för den mera enkla föreställningen,
att Rudenschöld själf, trots sin omskrutna
»ädelhet», antagligen vore af samma skrot
och korn som det parti, hvars ärende han
gick!
Synnerligen tydligt framträder detta
betraktelsesätt i en artikelföl j d, som under
titeln »En blick tillbaka» återfinnes i de
första numren af »Föreningen» 1858.
Tidskriften hade -hette det - närt ett svagt
hopp att finna stöd och h j alp på ett håll, där man
sagt, att det oegennyttigaste nit stode att finna:
nämligen hos Rudenschöld. Om denne vore
skolmästare utan biafsikter, om hans kärlek
till ljus och förädling vore uppriktig, så borde
han väl icke finna under sin värdighet att
någon gång räcka en hjälpsam hand åt
»Föreningens» utgifvare blott därför, »att hans
förfäder varit grefvar och Utgifvarens endast
bönder! Man hade så mycket mindre kunnat
tro, att rangen skulle afhålla härifrån, som
man hört grefven beskrifvas såsom särdeles
ödmjuk till sinnes. Emellertid hade grefven
icke brytt sig om »Föreningen» det ringaste,
ja man hade erhållit tillförlitliga
underrättelser, »att skolor och pastorsgårdar blifvit af
grefven afsiktligt förbiresta»! Man hade trott,
att grannlagenhet och aktning för andras
åsikter utmärkte grefven, men så hade det visat
sig, att han kunnat sammankalla Stockholms
folkskollärare och förmå dem att godkänna
ett påstående, att »huru de än bjödo till ined
sitt skolarbete, gjorde de dock illa»! Hänförd af
sina segrar i utskotten hade grefven icke
kunnat tänka sig, att någon folkskollärare skulle
vägra hvad mera mäktiga män villigt lämnat!
De innersta bevekelsegrunderna till hans
handlingssätt kunde man ju ej känna. På det
bestämdaste måste man emellertid uppträda
mot de lättsinniga beskyllningar, som
framkastats om »lärarnes oduglighet». Verklig
sakkännedom kunde ingalunda förvärf vas
genom »ur skvallrets grumliga källa östa bidrag,
de må samlas och hämtas i den fina
världens gemak eller - hållstugan». Härtill
komme, att fullkomlig oväld icke kunde »väntas
af den, hvars verksamhet visat tydlig
benägenhet att gå utom gällande skollag». Då
grefven påstod, att där hans läsordning ej
vore införd, där »sköttes skolorna illa med
sin till förvildning lätt ledande orolighet»,
så måste man fråga honom: »Hvarest och
huru många individer har 1842 års folkskola
förvildat?» I påståendet om »egna Grefliga
skoiför slagers värde framför hvarje annat»
låge »något helt annat än blygsamhet». Det
borde icke vara grefven obekant, att där
lan-kasterskolorna vore dåliga, där berodde det
bland annat på ointresserade kyrkoherdar
samt okunniga och försumliga lärare. Han
vore därför skyldig upplysa, hvilken eller
hvilka de socknar vore, där en nitisk pastor och
en duglig lärare försökt att gagna med sitt
skolarbete men i stället gjort -»illa»! Hade
»Föreningen» under 1857 icke fått understöd
från annat håll än från Rudenschöld, så skulle
den nödgats upphöra; att den nu kunde
fortsättas berodde på uppmuntran från
»folkbildningen verkliga vänner»!
Torsten Rudenschöld hade ett fel, som
man måhända rättast bör anse som en
fullkomlighet, men som det oaktadt icke är
utan sin olägenhet: han skyggade allt för
ängsligt tillbaka för polemik. Att undvika
strid är godt och väl, men understundom
af klippes fortsatt gräl bäst just därigenom,
att man låter fienden erfara, huru svaga hans
egna positioner i själfva verket äro.
Upptagen af det bekymmersamma och
tidsödande riksdagsarbetet och tryckt af sin
tilltagande lungsot hade Rudenschöld först
i januari 1858 kommit att se »Föreningen».
Att försvara sig mot där befintliga anfall
kunde så mycket mindre vara något nöje,
som dessa anfall aldrig utgjordes af någon
granskning eller vederläggning i sak af hvad
Rudenschöld i sina skrifter yttrat eller
förordat, utan endast bestodo af härs och tvärs
utkastade beskyllningar med anledning af
uttalanden, som han påstods hafva gjort,
och sträfvanden, som han antogs fullfölja,
ehuru dessa förmenta uttalanden och
sträfvanden liknade de verkliga lika mycket som
natten liknar dagen. Icke desto mindre
sände han den 27 januari tidskriften en
uppsats till bemötande af de många
»bannor» han erhållit.
Efter att hafva anfört göromål och
sjuklighet som ursäkt för sin försummelse att ej
förut hafva studerat »Föreningen» och efter
att hafva uttryckt sin fägnad öfver den i
vissa stycken mellan honom och
tidskriftsut-gifvaren befintliga öfverensstämmelsen,
öfvergick han till den egentliga tvistepunkten: de
stora lankasterskolorna med sina tabellcirklar
och monitorer, i hvilken punkt han
naturligtvis icke kunde gifva med sig. I fråga om
sammankomsten med stockholmslärarne hade
utgifvaren blifvit missledd, såsom ock af s j älf va
handlingarna tydligt framginge. Att skolornas
tillstånd i allmänhet var bristfälligt kunde väl
ej förnekas. Så t. ex. visade den i
»Föreningen» intagna statistiken från Köpings
kontrakt, att om man undantoge Köpings stad
och Gunnilbo församling, där särskildt
gynnsamma förhållanden rådde, hunno endast 4 %
af barnen i skolåldern öfver dåvarande
minimum. »Hvar», fortsätter Rudenschöld,
»igen-finnes orsaken till detta skolornas usla
resultat? Uti lärarnes försumlighet, säga mina
motståndare. Jag kan icke döma så strängt, ty
mycken erfarenhet har lärt mig, att brist på
förberedande småskolor samt en lärarne
fore-skrifven falsk skolordning tillintetgjort myc*
ken ädel lärarekraft.»
Uppsatsen försågs vid införandet i
tidskriften med en mängd utförliga noter, del*
vis synnerligen skarpa.
Sålunda gjordes vid Rudenschölds
förklaring, att han icke förut sett eller läst
»Föreningen» följande anmärkning: >Ärlighet anse
vi vara hvarje människas plikt och en
nödvändighet för dem, som älska ljus och
sanning.» Att läsningen i tabellcirklar ginge
dåligt vore osant: »Ingen, icke ens en så
utmärkt man som Grefve T. Rudenschöld, kan
på längd vinna segrar på bekostnad af
sanningen !> För att vinna stöd för sina
beskyllningar mot de »usla» skolorna och det
»falska» undervisningssättet, hette det vidare,
»dolde han, nu som alltid», de verkliga
orsakerna härtill *. Hvad mötet med
stockholmslärarne angick, skulle nog
korrespondenten »taga reda på, hvilka de 13 voro och
reda ut den trassliga härfvan för sanningens
skull!»
Trots denna ton uppgaf Rudenschöld icke
hoppet om att erhålla rättvisa utan insände
i mars ett svar på tidskriftsutgifvårens noter.
* Det påstods till och med, att den af
Rudenschöld gjorda procentberäkningen af barn
öfver minimum vore missledande, ehuru den
var fullt riktig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
