Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 16
Men frukten häraf blef endast nya, ännu
utförligare anmärkningar, i hvilka de gamla
beskyllningarna och misstolkningarna
upprepades i alla möjliga vridningar och
vändningar. Vid sidan häraf fylldes tidskriften
af en massa insändare med växlande
signaturer, nästan alla betecknande Rudenschöld
såsom en lindrigast sagdt tvetydig person,
flera därjämte anfallande Stockholms
folkskollärare för det de låtit narra sig att gå
hans ärenden, genom hvilket beteende de
skadat skolans och lärarekårens sak. Man
sparade icke ens på antydningar, att de
folkskollärare, hvilka omfattat »de mäktiges»
sak, därför belönats »genom honorarier ur
de hemliga fonderna». Slutligen medförde
anfallen ock den verkan, att tidskriften
fram på sommaren kunde meddela en af
Stockholmslärarn e afgifven »förklaring», att
de visserligen instämt i Rudenschölds satser,
men att de därmed ingalunda velat alldeles
förkasta växelundervisningsmetoden såsom
sådan. Härmed hade man fått ett nytt
bevis på huru föga nogräknad i moraliskt
afseende »profeten» i själfva verket vore,
och detta bevis blef flitigt begagnadt.
Oaktadt allt detta bjöd Rudenschöld
fortfarande handen till försoning. Grenom en
gemensam bekant anhöll han om ett
personligt sammanträffande med »Föreningens»
utgifvare. Efter uppmaning af »en högre
ställd personlighet» gick denne in härpå och
aflade den 5 juli 1858 ett besök hos
Rudenschöld, som då befann sig i Stockholm på
resa från Gröteborg till brukspatron Hjalmar
Petre på Hofors. Han mottogs med en
hjärtlighet, som för tillfället synes kommit
hans misstro att smälta som snö för solen.
De förklaringar, Rudenschöld under samtalet
afgaf, voro hufvudsakligen följande:
Med något parti, hvars uppfattningar
öfverensstämde med insändaren J. B. R:s, hade
han hvarken vänskap eller förbindelser,
hvilket ock alla hans i tryck utgifna skrifter
nogsamt visade.
Hvad småskolorna beträffade kunde
särskilda sådana vara obehöfliga, där
församlingarna till omfång och invånareantal vore
synnerligen små. »Gubbar» och »gummor» såsom
undervisare hade han aldrig förordat, men
Yäl »yngre kvinnor, som i fast skola af
erkänd duglighet erhållit nödig pedagogisk
undervisning».- »Föreningens» utgifvare
däremot ansåg småskolor endast i undantagsfall
nödiga.
Såvida centralskolan utrustades med
tillräckliga lärarekrafter, ville Rudenschöld
gärna vara med om, att icke blott de särskildt
begaf våde barnen utan äfven alla de andra finge
tillträde till densamma. »Att förståndsodling
och begreppsutveckling är för
kroppsarbetaren nyttig, detta medgifves icke först nu af
den, som för 13 år sedan uti boken om
ståndscirkulationen framställde sin älsklingstanke
allt ifrån ungdomen och som nu i 13 år
lefvat och verkat för folkskolans utveckling till
framtida daglighet att förbereda
ståndscirkulationen .»
De »högre folkskolorna» vore visserligen
mindre en nutids- än en framtidssak men
icke desto mindre af stor betydelse. Ehuru
den akademiska bildningen i och för sig ej
gåfve någon garanti för duglighet som lärare
vid dessa skolor och därför ej borde anses
absolut nödvändig, så snart kompetens på
annat sätt vederbörligen styrktes, vore den
dock önskvärd. - Häri instämde Ekström,
enär ifrågavarande skolor enligt hans mening
egentligen ej tillhörde folkskoleväsendet.
Beträffande metodiska enskildheter ansåg
Rudenschöld, att hufvudvikten ej låge härpå
utan på lärarens personliga inverkan. Kunde
man modifiera lankastermetoden, så att den
medgåfve en dylik inverkan, vore han
härmed tillfreds.
Det af riksdagen beslutade stadgandet, att
kommun skulle åtnjuta statsbidrag endast
för tillskott utöfver sina nuvarande
omkostnader, vore enligt Rudenschölds mening
orättvist och hade af honom blifvit bekämpadt.
Enligt öfverenskommelse skulle ett för
allmänheten afsedt referat öfver samtalet
uppsättas af Ekström och genomses af
Rudenschöld samt därpå offentliggöras. Så
skedde ock. Men enär referatet stiliserades
såsom en serie »medgifvanden» af
Rudenschöld, nödgades denne beledsaga det med
förklarande tillägg och hänvisningar, hvilket
åter framkallade polemiska »erinringar» från
Ekströms sida. Då försoningsdokumentet i
oktober offentliggjordes i »Föreningen»,
lämnade det i afseende på tydlighet åtskilligt
öfrigt att önska. I sak hade Rudenschöld
däri bibehållit sin förutvarande ståndpunkt,
men som hans uttalanden blifvit formade
såsom »medgifvanden», ingafvo de många
af hans motståndare den förhoppningen, att
han nu of ver vunnit sin ovilja mot
lankaster-skolan och gått öfver på deras sida. För
några veckor riktade sig därför den städse
flödande strömmen af polemiska anonyma
insändare i »Föreningen» mindre mot
Rudenschöld än mot andra föremål: mot hans
svärson S. A. Hedlund, mot Olof Eneroth,
mot den värmländske prästmannen Fr.
Tho-relius, mot »Evangeliska alliansen» m. m.
Inemot årsslutet återfann den emellertid sin
gamla kända fåra genom en i
decembernumret intagen skrifvelse af »Gammal
knekt».
När denne läst om de rika penningeanslag,
som riksdag och regering slösat på grefve
Rudenschöld, kunde han - heter det - ej
annat än med smärta tänka på, huru många
af hans kamrater offrat lif och blod för
fäderneslandet och med stympade lemmar måst
nöja sig med ett par hundra rdr på
ålderdomen. Med liknande smärta tänkte han äfven
på de många arbetsamma skollärare, som
måste draga sig fram med så knappa
inkomster och därtill fingo uppbära så mycket
orättvist klander. Huru lätt kunde icke de
sålunda åsidosatta komma på den tanken, att
grefven, »profeten», gynnades därför att han
var adelsman_, medan däremot de icke
grefliga folkskollärarne, huru nitiska och
skickliga de än voro, aldrig rönte någon
uppmuntran. De ofta upprepade väldiga puffarna, att
Rudenschöld »ägnat sin lefnads krafter åt
folkskolans tjänst», måste äfven såra
rättskänslan, ty han hade ju som militär länge
varit i kronans tjänst och först på äldre dagar
utbytt värjan mot boken I
När man fördjupar sig i den massa af
polemik, som Rudenschöld under sina sista
år måste uthärda - och mot hvilken han
på grund af dess genomgående insinuanta
natur var så godt som försvarslös, ifall
han icke varit det redan till följd af sin
egen fridsamma läggning - kan man, trots
de mellanliggande 40 ären, icke undgå att
intagas af det djupaste vemod. För att
omdömet om den tidskrift, som gjorde sig
till organ för denna polemik, skall blifva
så billigt som möjligt, torde det dock böra
anmärkas, att den icke får mätas alldeles med
vår tids strängare mått. De af »Föreningens»
utgifvare till Rudenschöld skrifna enskilda
brefven visa, att man vid bedömandet måste
taga hänsyn till tvänne omständigheter, som
i väsentlig mån bestämde tidskriftens ton
och hållning. Den ena af dessa
omständigheter var, att utgifvaren påtagligen icke
hade någon riktigt klar uppfattning af huru
djupt förnärmande de mot Rudenschöld
framkastade beskyllningarna och
insinuationerna egentligen voro. För det andra
leddes han uppenbarligen af den
föreställningen, att en skoltidskrift måste vara ett slags
offentlig breflåda, genom hvilken hvarje
anonym insändare borde i tur och ordning få
sina utgjutelser befordrade till
offentligheten, samt att utgifvaren knappast hade rätt
att »undertrycka» en insänd artikel, så
länge utrymmet räckte till.
Att beklaga sig öfver historiska fakta
tjänar till intet. Men nog är det både
underligt och lockande att tänka sig,
hurudan svenska folkskollärarekårens ställning
skulle kunnat blifva, om denna kår 1856
varit redo att såsom Rudenschölds och
öfriga framsynta reformvänners bundsförvant
rycka framåt i stället för att klamra sig
fast vid lankasterskolans cirklar och tabeller.
Fridtjuv Berg.
FÖR DAGEN.
Nya uppslagr
till en lösning af den så segslitna
frågan om en läroverksreform hafva
under den gångna veekan lämnats inom
riksdagen.
Först och främst har andra
kammaren med den förkrossande majoriteten
af 162 röster mot 32 förkastat lektor
Enar Sahlins motion om upprättande
af ett sexklassigt praktiskt
försöksläroverk med en inträdesålder af nio år.
Genom detta beslut har kammaren med
all önskvärd tydlighet uttalat sig mot
en sådan anordning af vårt
skolväsende, att valet af lefnadsbana skulle
ske redan vid 9 a 10 års ålder. Af
diskussionen framgick, att kammaren
vidhåller sitt gamla program örn en
gemensam allmänbildande skolkurs för
hela nedre stadiet, d. v. s. till 15 å
16 års-åldern. Först därefter borde de
särskilda fackskolorna (gymnasier,
tekniska skolor, handelsskolor o. s. v.)
vidtaga.
Samtidigt beslöt andra kammaren
utan votering att bifalla professor Ernst
Carlsons motion i latinfrågan.
Beslutet föregicks af en ganska märklig
debatt, därunder den ene skolmanne
efter den andre uppträdde och utdömde
latinet såsom undervisningsämnen i
våra skolor. Det var egentligen
endast hr Petersson i Boestad, som rnera
allvarligt höll på latinet.
Slutligen - och icke minst
betydelsefullt-har statsutskottet gjort ett
uttalande i skolfrågan. Då i
statsrådsprotokollet angående läroverkslärarnes
löner den meningen synes förfäktas,
att de kraf på en tidsenlig förändring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
