Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 17
de placera dessa stora fonder. Yrkade bifall
till utskottets hemställan men med
uteslutande af den del af motiveringen, som rörde
pensionsfrågan.
Bankofullmäktigen E. Törnebladh framhöll,
att lärarne varit utsatta för utskottets
misshandel i fråga om pensioneringen. Komme
en grundlig undersökning till stånd, skulle
man få se, att den nu ifrågasatta regleringen
vore opraktisk. Läroverksfrågan hade intet
direkt sammanhang med löne- och pensions
förslaget utan vore en särskild fråga, som
ändå komme att lösas. Tal:n ansåg ett
uttalande om den plan, efter hvilken våra
läroverk böra ordnas, obehöfligt. Här vore
blott fråga om ett mindre lönetillägg i högsta
graden, hvilket ej kan försvåra en allmän
lönereglering. Men i och med beviljande af
dessa lönetillskott har riksdagen sagt, att
läroverksfrågan kan lösas oberoende däraf.
Den pedagogiska frågan kan ej bli föremål
för någon genomgående behandling i
utskottet, där den i detta fall blott upptagit en
knapp timme. Men genom en anslutning till
motiveringen bunde man händerna på sig
och regeringen. Denna motivering vore
liktydig med en skrifvelse. Den vore ej behöflig
utan snarare skadlig - icke behöflig, därför
att den kommer under debatt i alla fall,
skadlig därför, att, när den kommer under debatt,
kammaren bör vara obunden. Tal:n yrkade
bifall till »klämmen» i utskottets hemställan.
F. statsrådet Vennerberg fann utskottets
motivering beträffande de särskilda reformerna
rätt beskedlig men något lättsinnig. Uttalade
sitt tack till utskottet för dess utlåtande
särskildt hvad beträffade den omständighet, att
det icke höjt terminsafgifterna. Gjorde
intet yrkande.
Landshöfding F. Boström skulle önskat
löneförbättring ej blott åt de högre och äldre
lärarne. Emellertid skulle nog en
löneförbättring åt dessa äfven medföra en sådan åt
de yngre. Skall en afslutningskurs kunna
skapas med femte klassen, måste latinet
undanskjutas till sjette. Första klassens
indragning och folkskolans fastställande som
bot-tenskol% vore en reform, för hvilken vi ej
äro mogna, hvadan taLn ville ha bort denna
del ur motiveringen.
Rektor C. von Friesen hyste betänkligheter
mot att adjunkterna skulle börja med blott
1,500 kronors lön och ett lönetillägg å extra
stat. Med hr Boström ville han instämma i
hvad som rörde folkskolan som bottenskola.
För egen del hölle han på latinet som
bild-.ningsmedel men ansåge att studiet däraf ej
borde börja förrän i sjette klassen.
För närvarande hade föräldrar och
målsmän stora svårigheter att, när den
11-12-årige gossen genomgått tredje klassen, afgöra
hvilken linje han bör vä^ja. Skall han sluta,
clå han genomgått femte klassen, är det
bättre, att han läser engelska i två år än latin.
Men skall han fram till studentexamen, som
ju nu fordras för allt möjligt - tandläkare,
postskrifvare, o. s. v. - är det svårare. Förr
hette det: pojken skall bli latinare, om han
har läshufvud; är han dum blir han realist.
Så resonnerar man ej nu. Har pojken
af-gjorda anlag för matematik, hänvisar man
honom till reallinjen,meniiian kan misstaga sig
härutinnan. Genom svårigheten vid detta
val lider äfven latinundervisningen. Nu
bryter man sönder klassen, sedan tredje klassen
är genomgången. En del skola blifva
latinare, en del realister; de få nya lärare, som de
ej känna och som icke känna dem, och ett
sådant ombyte hämmar. Vore latinstudiet
uppskjutet till sjette klassen, finge
lärjungarne hålla ihop sins emellan och med sina
gamla lärare, till dess de, som skulle ägna
sig åt yrkena, slutade skolan, och därmed
vore önskemålet om en afslutad studiekurs,
lämpad för yrkenas behof, vunnet.
Genom det bättre urval, man då skulle
kunna göra, skulle också latinstudiet komma
att gå bättre, ty nu lider det af den barlast,
som genom misstag kommit in.
Latingym-nasiet skulle genom det bättre urvalet blifva
bättre befolkadt genom bättre kvalificerade
lärjungar, och latinstudiet skulle ingenting
lida, åtminstone ej mycket, ja, det kunde till
och med hända, att latinstudiet skulle på en
dylik anordning göra en ren vinst.
Det vore icke fråga om att fastställa ett
skolschema utan att göra ett
principuttalande. Frågan vore tillräckligt gammal för att
en färdigbildad opinion borde kunna
förefinnas och det kunde vara nyttigt att få veta
i hvilken riktning den ginge. Tal:n yrkade
bifall till äfven den del af utskottets
motivering, som rörde latinläsningen. (Starka
bra-vorop.)
Sedan generaldirektör Andersson replikerat
lektor Törnebladh, instämde
godsägaren Hugo Tamm med rektor von
Friesen. Icke kunde lönefrågan lösas utan
att latinfrågan och första klassens indragning
behandlades. Tal:n ville skänka principen
om en afslutad underskola sitt varmaste
understöd. Fordom latinvän hade han
efterhand fått sina illusioner om latinets
fruktbringande verkningar krossade. Första
klassens borttagande ansåg han mindre
välbetänkt och fruktade, att folkskolan genom en
sådan åtgärd skulle förstöras. Men härom
skulle nog komma utredning, och yrkade tal:n
därför bifall till både »kläm» och motivering.
Professor O. Alin framhöll, att frågan var
en af de viktigaste, som någonsin kunde
komma under riksdagens behandling. Med
största vedervilja hade tal:n i
utskottsbetänkandet sett löneregleringsfrågan
sammankopplad med frågan om läroverkens
omorganisation. Hvad hade utskottet för berättigande
att gå in på omorganisationsfrågan, då där i
den saken ej förelåge någon motion eller
proposition? Det gällde här ej blott hvad
statsutskottet tycker utan denna motivering, väl
antagen af båda kamrarne, är riksdagens
beslut, som verkar med fullt samma kraft som
en skrifvelse. Liksom biskop Billing trodde
tal:n, att man genom motiveringens
uteslutande hvarken bifaller eller förkastar
utskottets pedagogiska grundsatser, utan man säger
blott, att man icke bar lust att godkänna
detta som skäl för riksdagens åtgörande i
lönefrågan. Man har sagt, att med
läroverksfrågan sysslats i 25 år, hvadan den ej kan
vara något outredt ärende. Men hvem kan
med handen på hjärtat åtaga sig ansvaret att
afgöra en fråga af så oerhörd vikt, en fråga,
på hvilken utskottet offrat en tinynes
arbete? Tal:n instämde till alla delar i biskop
Billings yrkande.
Rektor Sandberg instämde, och
bankofullmäktigen Törnebladh påpekade, att
om det blott vore frågan om att göra ett
försök vore det godt och väl. Men nu
gällde det att fastslå en grundval utan verkställd
undersökning. Med hr von Friesen delade
tal:n åsikter i så många pedagogiska frågor
men tvekade ej att uttala det latinläsandets
f ram flyttning icke i och för sig vore en
lösning af läroverksfrågan. Ville därför att
kammaren skulle taga »klämmen» och utesluta
motiveringen, ehuru han därvid alls icke ville
hafva sagt, att han i allo ogillade de åsikter,
som där uttalades.
Öfverstelöjtnant Cederberg instämde med
hrr Alin och Billing, men ansåg något
samband förefinnas mellan lönefrågan och
läroverksreformen. Beträffande latinfrågan vore
han ense med utskottet i sak men ej i form.
Ett språk, nämligen det svenska, vore för
våra skolor viktigare än latinet. Men det
hölle på att förstöras af läroboksförfattare,
litteratörer och ticlningsskrifvare. Det språ
kets ställning inom skolan får ej glömmas,
då en undervisningsreform på allvar kominer
på dagordningen.
Med. d:r .C. Nyström instämde också med
hr Alin. Vände sig bestämdt mot von
Frie-sens yrkande att nu afgöra en
läroverksreform, som behöfde en vida grundligare
utredning än några rader i ett
utskottsbetänkande.
Lektor Säve hade önskat, att statsutskottets
vänlighet sträckt sig äfven till de yngre
lärarne. Kammaren borde väl betänka sig
rörande latinfrågan. Ändå viktigare vore frå-
gan om första klassens indragning. Den har
förut en gång visat sig liktydig med den
öfversta klassens indragning. Innan
ersättning kan vinnas från folkskolan som
bottenskola, måste både folkskolan och
seminarierna ombildas. Hade intet yrkande.
Generaldirektör S. Wieselgren tog
statsutskottet i försvar mot beskyllningarna att i
osträngdt mål hafva inblandat den nu i 20 år
debatterade läroverksfrågan. Hela landet vore
öfvertygadt om nödvändigheten att uppflytta
latinet. Ville däremot ej vara med om förs
ta klassens indragning.
Biskop Billing hade funnit sig djupt
gripen af flera yttranden och särskildt af hr von
Friesens. TaLn ville till och med vidgå, att
en afslutad underkurs med femte klassen
vore en önskvärd sak, att maturitetstvånget
för sökande af vissa beställningar samt
latintvånget för åtskilliga mindre akademiska
examina kunna tåla en inskränkning. Men
af allt detta följer alldeles icke, att
kammaren bör taga utskottets motivering. Frågan
är icke utredd, det är icke klart, att man
icke kan vinna alla dessa önskemål, utan att
drifvas in på den af utskottet anvisade vägen.
Ingen behöfde, därför att han ansåge
latinstudiet böra framskjutas till sjette klassen
eller att lärarne borde bidraga till sin
pensionering, afstå från att gifva sin röst åt tal:s
förslag att taga »klämmen» och utesluta
motiveringen. Denna anföres faktiskt som ett
villkor för afslag å k. m:ts proposition.
Därom rör sig frågan och icke om pedagogiska
planer. Den, söm biträdde tal:s förslag, hade
ej därmed uttalat något ogillande af
utskottets grundsatser i organisationsfrågan.
Efter korta anföranden af bruksägaren
Lundeberg och friherre Gr. Åkerhielm, .som
instämde med biskop Billing, godsägaren I.
Wijk, som upplyste, att han af misstag
kommit att i betänkandet stå bland reservanterna,
och vice talmannen Casparsson, som
snärtade utskottet för pedagogiska
privatfunde-ringar samt ett par repliker mellan hrr
Tamm och Billing, antogs utan votering
utskottets »kläm» och med 66 röster mot 45
biskop Billings yrkande om uteslutande ur
motiveringen af de delar, som rörde
latinläsningen. Utan votering bifölls därpå
samme talares hemställan oni uteslutande ur
motiveringen af yrkandet på första klassens
indragning.
/ Andra kammaren
inledde ecklesiastikministern Gilljam frågan
ined ett längre anförande.
Hvad först beträffade peiisionsregleringen
vore det väl mycket begärdt, att k. ni:t skulle
utan förberedande behandling framlägga ett
särskildt pensionsförslag för en särskild kår.
Pensionskommitténs eget förslag ginge endast
ut på, att ämbetsmännen skulle årligen afsätta
en del af sin lön till sina hustrurs och barns
pension. Alltså hade departementschefen
ingen befogenhet att förena
pensionsspörsmålet med löneregleringen. Utskottet hade
emellertid icke funnit för godt att upptaga
de af k. m:t föreslagna löne- och
pensionsbeloppen till pröfning, lika litet som det
tilllagt som ett villkor för lönerna, att lärarne
skulle vara underkastade framtida
pensionsbestämmelser. Talaren ville nämna detta för
att fritaga sig från misstanken, att lärarne
gått miste om sin lönereglering genom någon
försumlighet af honom i den vägen,
Utskottet hade anfört läroverksreformen,
och betonat latinets framflyttning till sjette
klassen samt, ehuru i rnera sväfvande
ordalag, första klassens indragning. Men det är
först när dessa saker skett som reformen
börjar, ty om en reform är nödig, så icke är
det med latinet. Man reformerar bäst, om
man liksom lämnar latinet ur sikte och
sedan söker inpassa det i schemat. Reformens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
