Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 24
ordning, reda och omdömesmognad än
uppvisandet af tillfälligtvis inhämtade
minneskunskaper.
#
Det är i synnerhet ett ämne, som i
detta afseende väl ägnar sig att tjäna
såsom en pröfvosten, framför allt vid
inträdesexamen till seminarierna. Vi
rnena naturligtvis modersmålet:
grundförutsättningen för allt bildningsarbete,
hufvudmedlet för all
undervisningsverksamhet.
De inträdesfordringar i detta ämne,
som gällande seminariestadga
uppställer, äro i hög grad blygsamma. De
formuleras, som kändt är, sålunda:
Färdighet att väl läsa innantill jämte
förmåga att redogöra för det lästa; förmåga att
någorlunda felfritt uppskrifva ett dikteradt
stycke och skriftligen återgifva en muntlig
framställning.
De mest oeftergifliga bland dessa i
sin helhet synnerligen anspråkslösa
fordringar äro färdigheterna att »väl
läsa innantill» samt »någorlunda
felfritt uppskrifva ett dikteradt stycke».
Dessa färdigheter äro sådana, som
borde till full säkerhet kunna inhämtas
under ledning af hvilken duglig
folkfolkskollärare och folkskollärarinna som
helst, och det skulle vara rent afvita,
om någon del af den dyrbara
seminarietiden och den dyrbara
seminarieundervisningen skulle behöfva
bortödslas på bibringandet af så elementära
ting som dessa.
Vi föranledas till dessa, betraktelser
närmast af den redogörelse för
inträdes-pröfningen vid ett af våra seminarier,
som återfinnes i den nyligen utgifna
årsberättelsen för detta*, samt af det
klander, för hvilket denna pröfning i en
skoltidning blifvit utsatt.
Enligt nämda berättelse började den
vid förra höstterminens början anställda
inträdesexamen (i hvilken 95 sökande
undergingo pröfning) med följande
rätt-skrif ningsöming:
»Mot hvad väntadt blifvit, vanns
oförtöf-vadt den föga hugnande vissheten, att det
med skräfvel och arian i scen satta helleniska
- eller för att begagna ett mera kändt och
bekant namn - grekiska kriget slutade
därmed, att grekerna snart sagdt utan
handgemäng efter några dygns gagnlösa marscher
utan svärdsslag bortryckte från
krigsskådeplatsen. Därigenom borttappades obetingadt
deras anseende att vara en nation, som med
liffull ifver bebjärtade värdet af fäderneärfdt
segerrykte och hvilka kraf detta på dem ställt
att ej i ogjordt väder utsätta sig för ett
själfförvålladt nederlag. Oafsedt den
materiella skada, deras halsstarrighet bragt öfver
ett förut utarmadt, af statsskuld betungadt
och halfförfallet land, ser nu konungahuset
sin arfföljd i allt annat än betryggadt skick,
folket har vändt ifrån sig de öfriga
europeiska folkens sympatier, en tarflig fred står
för dörren, och långa, karga år mäkta ej
inbärga, hvad ett förhastadt och illa planlagdt
dåd förspillt. Hvad som nu nämnts är en
* Berättelse om verksamheten vid
folk-skollärarinneseminariet i Kalmar under
läsåret 1897-1898 af Joh. Vickbom, seminariets
rektor.
illustration till något, som mängden ofta med
afundsvärdt lugn förbisett, nämligen att det
skepp, som rännt upp på grundt vatten,
därför att dess manskap ej pejlat djupet, blir
tungrodt nog, innan det åter blir utfördt på
rätt stråt - eller för att få ett annat uttryck
användt - agnar blir din enda skörd af illa
plöj dt och harfvadt fält. Och på samma
gång må vårt folk känna sig manadt att själft
värna om sitt land. Det heter icke
förgäfves:
Här är oss ljuft, här är oss godt,
här är oss allt beskärdt!
hur ödet kastar än vår lott,
ett land, ett fosterland vi fått.
Hvad finns på jorden mera vardt
att hållas dyrt och kärt?»
Vid bedömandet förfors sålunda:
De, som på denna öfning hade tio rena
staf-fel och därutöfver, underkändes utan
vidare, och uppgick deras antal till M. Dessa
hade i medeltal 19 staf-fel hvardera. Högsta
antalet staf-fel, som någon hade, uppgick
till 35.
Med anledning häraf anställer ofvan
omtalade skoltidning följande
öfverraskande reflexioner:
Först må vi bekänna, att vi vid åsynen af
den publicerade rättskrifningsöfniiigen blefvo
slagna med häpnad och ville knappast tro
våra egna ögon. Ty maken till skrifprof för
examen vid seminarium ha vi aldrig skådat.
Och väl kan man fråga, om det icke vore
skäl att skärpa fordringarna ännu ett uris,
så att man komme därhän, att de
inträdes-sökande skulle felfritt stafva sitt modersmål,
så behöfde ju hrr seminarielärare under den
4-åriga semiiiariekurseii ej ha någon möda
att lära eleverna något i fråga om svenska
språkets rätt stafning.
Den uppfattning af
seminarieundervisningens uppgift, sorn genom detta
uttalande kommit till uttryck, är för
oss så främmande, att vi utan
tvekan skulle kunna göra till vårt det
kraf, vår ärade samtida framkastat
på ironi: det att inträdessökandena
till ett seminarium borde kunna
»felfritt stafva sitt modersmål», och att
hrr seminarielärare borde vara
upptagna af helt andra saker än att »lära
eleverna något i fråga om svenska
språkets rättstafning».
Det i så starka ordalag klandrade
diktamensprofvet är, såsom hvar och
en finner, af väsentligen samma »skrot
och korn>| som alla andra stycken i
samma geijire, d. ä. hopgjordt i syfte att
inom minsta möjliga omfång hopa det
största möjliga antal ortografiska
pröfvo-stenar. Talet om att de unga flickorna
skulle behöfva »vara af järn» för att med
någorlunda säkerhet kunna skilja
mellan participium och supinum, att de
blifvande lärarne och lärarinnorna
genom ett s. k. knifvigt rättskrifningsprof
skulle »få sin hälsa fördärfvad», och att
den vid Kalmar seminarium använda
»taktiken» att »aftvinga en stackars
inträdessökande ett dylikt kraftprof»
påkallar allvarligt ingripande från chefen
för ecklesiastikdepartementet m. m.
m. m., torde väl närmast komma
under rubriken pjåsk. Hade
seminarister-na inga svårare pressningar att utstå
än denna, så kunde de i sanning skatta
sig lyckliga.
Enligt vår oförgripliga mening gör
man lärarekåren och genom densamma
äfven folkskolan en synnerligen stor
otjänst genom att yrka på flathet och
slapphet vid inträdespröfningarna till
våra lärarebildningsanstalter. En
seminarist bör från första början stå på
sådan nivå,, att icke första bästa
gymnasistpojke (eller pensionsflicka) kan
hafva anledning att s-e ned på honom
såsom på en varelse tillhörande den
sociala värld, »där man icke ens kan
stafva.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
