Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 26
SVENSK IÄRAEETIDNING.
403
tjänsten, att rättrådighet och oväld rådde,
där han rådde. - - -
Den nye ecklesiastikministern äger
obestridligen flera goda förutsättningar för det
maktpåliggande värf, som nu lagts på hans
skuldror. Han är en skicklig ämbetsman
och framstående jurist, han har alltid visat
intresse för kyrkliga frågor och, hvad som
här är det viktigaste, han har flera år varit
expeditionschef i ecklesiastikdepartementet,
innan han 1889 blef justitieombudsman, ett
ämbete som han lämnade, då han 1892 blef
ledamot af högsta domstolen.
Man har emellertid icke varit van att i
justitierådet Claeson se någon kandidat till
statsrådet, än mindre till
ecklesiastikministerposten, alldenstund undervisningsväsendet,
i hvars invecklade problem den nye
ecklesiastikministern icke kan vara särdeles
hemmastadd, just nu synes stå främst på
programmet. Det är ju dock möjligt, att
skolfrågorna må allra bäst på att få - hvila
någon tid, för att opinionen i dem må
hinna stadga sig och mogna, innan de kunna
få en lösning, ägnad att verkligen gagna
uppväxande släkten.
Aftonbladet: Om den nye
ecklesiastikministern, statsrådet Claeson, samstämma
underrättelserna i fråga om hans humana
och älskvärda personlighet, hans
plikttrohet och ämbetsmannaduglighet. Han
uppgifves äfven vara i hög grad kyrkligt
intresserad.
Den del af hans ämbetsförvaltning, på
hvilken dock svenska folket fäster sin
hufvudsakliga uppmärksamhet, är
undervisningsområdet, och om hans uppfattning i
läroverksfrågan samt hans intresse och
förmåga att genomföra en tillfredsställande
läroverksreform sväfvar man i fullständig
okunnighet.
Visserligen har han som ordförande i
högre lärarinneseminariets styrelse
förvärfvat sig allas aktning för sitt nit och
intresse för dess angelägenheter, men detta
är ej nog för att åstadkomma den
tillfredsställande lösning af skolfrågan, på hvilken
landet så länge väntat.
Det går nämligen ej an att, som Stockh.
Dagbl. godhetsfullt tyckes anbefalla, låta
dessa frågor - hvila. Det ha de gjort
länge nog, och tages ej initiativ ofvanifrån
i denna sak, kommer helt naturligt
allmänhetens blick att skärpas för inrättandet
af ett särskildt undervisningsdepartement.
Vårt Land: Att vara ecklesiastikminister
i Sverige är ett enastående svårt värf icke
allenast på grund af de mångfaldiga och
sins emellan så vidt skiljaktiga frågor,
hvilka han har att handlägga, utan äfven
på grund däraf, att åtskilliga bland dessa
frågor särskildt i vår tid äro af en ytterst
kinkig och delikat natur.
Med stora förutsättningar att kunna något
åstadkomma gick statsrådet Gilljam, till sitt
värf. Hans rättrådighet och upphöjda
karaktär var af ingen betviflad, hans gedigna
bildning var allmänt erkänd, hans stora
förmåga att grundligt sätta sig in i de frå-
I gör, som fallit inom området för hans
dit-| tillsvarande arbetsfält, var vid mer än ett
! tillfälle pröfvad, och hans lysande begåfning
l som debattör, ådagalagd både inom första
och andra kammaren, var sådan, att en
hans mest deciderade motståndare - hr
S. A, Hedin -7 en gång karakteriserade
honom såsom »en de klart uttryckta, klara
tankarnas man». Och häri låg ingen
öfverdrift. Det fanns i hans anföranden en
klassisk klarhet i formen, parad med en
flärdfrihet och enkelhet i uppträdandet, som
verkade upplyftande och välgörande, och det
fanns en logisk skärpa, som måhända
kunnat verka kylande, ifall den icke varit
förenad med den gamle skolmannens paternella
gemytlighet. Alldeles oberoende af,
huruvida man kunde godkänna statsrådet
Gill-jams uttalade mening eller ej, hörde man
honom med nöje och vägrade honom aldrig
ett ögonblick sin sympati. - - -
Tänka vi på skolfrågan och särskildt på
den länge ventilerade frågan om de
allmänna läroverkens reorganisation, så har
statsrådet Gilljam här icke kunnat uträtta
någonting nämnvärdt. Vi skola icke
hvarken berömma eller klandra honom härför.
Någon initiativets man i egentlig mening
har han aldrig varit, och vid sådant
förhållande rnå ingen undra på, om han under
den nuvarande invecklade och förkollrade
situationen ansett bäst att beträffande
läroverksreformen se tiden an. Sin egen
ståndpunkt har han nog här som eljest haft
klar. ––––––-
Hvad den nye ecklesiastikministern,
statsrådet Claeson, angår, så hafva vi alla skäl
att med förtroende hälsa honom och att
hjärtligt tillönska honom framgång på den
ansvarsfulla plats, han nu intagit. Hans
ståndpunkt till många viktiga frågor är oss
fullständigt obekant. Men hvad vi veta
är, att han jämte en allmänt moderat
uppfattning har utprägladt kyrkliga intres-
Stockholms-Tidningen: När hr Gilljam
i slutet af 1891 kallades att efterträda hr
Wennerberg, då denne föll på Karolinska
institutets oftalinologfråga, visste man på
förhand att åt kultusportföljen f or värf väts
en man med många otvunget erkända
förträffliga egenskaper och som särskildt gjort
sig känd som synnerligen framstående
pedagog. Det oaktadt knötos inga
förhoppningar vid denna utnämning, allra minst
hvad skolfrågan angick. Redan då hr G.
åren 1879-81 hade plats på andra
kammarens Stockholmsbänk och därunder lifligt
deltog i striderna om skolfrågan, hade han
visat sig i afseende på
undervisningsinnehållet omfatta ideal, hvilka tiden länge
sedan växt ifrån. Under sin ministertid
har han hårdnackadt och med en
öfvertygelse, hvars styrka och uppriktighet aldrig
satts i fråga, vidhållit dessa ideal och sökt
rädda dem från den förkastelse, hvarmed
en tidsenlig undervisningsreform oundvikligt
måste träffa dem. Och han har misslyc
kats. När i alla fall nu i år riksdagen
medgaf en löneförbättring åt allmänna
läroverkens lärare, så bereddes därmed en så
tillfredsställande sortie som möjligt åt hr
Gilljam.
#
Dagens Nyheter: Andra kammaren har
i läroverksfrågan så bestämdt tagit
ledningen, att den ecklesiastikminister, som icke
erhåller dess stöd, från början måste afstå
från hvarje förhoppning på att bli annat
än en expeditionsminister. Och det kan
endast beklagas, att en person med den
afgående ecklesiastikministerns skarpa förstånd
icke velat tidigare inse detta oafvisliga
faktum. Han skulle därigenom ha
besparat sig många eklatanta nederlag, t. ex. i
fråga om läroverksreformen, om
lärarelönerna. - - -
Frågornas allmänna läge och skolfrågans
brännande beskaffenhet borde - tyckes
det - hafva hänvisat vederbörande att
söka hr Gilljams efterträdare bland
skolmannens krets. Och icke saknades det
alldeles lämpliga kandidater inom lägret,
äfven om det får erkännas, att de ej voro
synnerligen många. Valet har emellertid
gått i helt annan riktning, då till
ecklesiastikminister utnämts justitierådet N. L. A.
Claeson.
Hans uppfattning af de frågor, som
närmast föranledt hans företrädares afgång, är
för allmänheten totalt okänd, då han står
obunden af alla uttalanden. Man ställer
sig därför undrande och spörjande angående
de vägar, på hvilka han skall söka
lösningen af de kulturuppgifter som närmast
komma i hans vård, men man får väl hoppas,
att han skall gå en annan väg än den,
hvilken hans närmaste föregångare fruktlöst
vandrat.
Svenska Morgonbladet: Det var i
november år 1891, som lektor Gilljam
kallades att efter statsrådet Wennerberg
öfvertaga ecklesiastikministerportföljen. Han har
nu uppnått pensionsåldern. Och det har
under senare tiden varit kändt, att han vid
första lämpliga tillfälle önskade draga sig
tillbaka.
Någon radikal skolreform var den nu
af-gångne ecklesiastikministern icke mannen
att genomföra. Det visste man redan då,
när han kallades att soin
ecklesiastikdepartementets chef taga plats vid konungens
rådsbord. Plans uppskattning af de
klassiska språkens betydelse vid undervisningen
i våra läroverk var allmänt känd. Om
hans ståndpunkt till de moderna
skolreformförslagen kunna ju meningarna vara delade.
Men ingen kan med skäl förebrå hr
Gilljam, att han svikit de förväntningar man
hade rätt att knyta vid hans öfvertagande
af ecklesiastikministerportfölj en.
Hvad han ansett rätt och gagneligt, det
har han manligt vidhållit, huru hård, ja
orättvis den från skilda håll uppträdande
kritikens dom stundom än varit.
Svenska Dagbladet: Lektor Gilljam hade,
då han i november 1891 kallades att efter
statsrådet Wennerberg öfvertaga
ecklesiastikministerportföljen, både i riksdag och
inom kommittéer haft tillfälle att ådaga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
