Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 26
SVENSK LÄRARETIDNING.
405
i den egentliga folkskolan i allmänhet
kan inhämtas, och med åberopande af
professor Lundells uttalanden söker den
därpå ådagalägga, att säkerhet i svensk
rättstafning icke kan bibringas af
folkskolan, icke af folkhögskolan, icke af
högre flickskolan, ja icke ens af
allmänna läroverket. »I
studentskrifning-arna», säger den, »måste man tåla
mer än ett staf-fel. Man skulle annars
få kugga för många!» Ja, tillägger
den slutligen, själfva svenska
akademiens stiftare, Gustaf III, kunde ju
aldrig lära sig att staf va svenska! I
vårt kraf, att hvar och en, som bestämt
sig för lärarens kall, skall redan vid
inträdet i den härför afsedda
tillämpningsskolan kunna »någorlunda felfritt
uppskrifva ett dikteradt stycke», så att
icke första bästa gymnasistpojke eller
pensionsflicka kan hafva anledning att
se ned på honom såsom på en varelse
tillhörande den sociala värld, »där man
icke ens kan staf va» - i detta kraf
finner tidningen endast en yttring af
»rättstaf ningssnobberi».
Eget nog synes det hafva undgått
vår ärade samtidas uppmärksamhet,
att de jämförelser den anställt mellan
seminarister å ena sidan samt
folkskole-elever, folkhögskoleelever,
pensionsflickor och gymnasister å den andra
icke på något sätt äro träffande. De
senare hafva ju icke till uppgift att
undervisa i svensk stafning, och de
behöfva icke riskera att i seminariets
öfningsskola eller i småskolan eller
mindre folkskolan blifva satta i
förlägenhet eller kanske till och med
slagna på fingrarna af sina egna,
mera vakna och begåfvade lärjungar.
Hvad slutligen salig kung Gustaf
beträffar, torde man utan hans äras
förklenande med tämligen stor trygghet
kunna säga, att hvad han ock dugde
till, icke lärer han hafva dugt till
folkskollärare eller småskollärare.
Det säger sig själft, att striden för
en genomgripande rättstafningsreform
ligger helt och hållet utanför
bedömandet af den fråga, som här är å
bane. Vi, som kunna räkna oss till
veteranerna i denna strid, se med nöje,
att de nykomna rekryterna begagna sig
af hvarje lämpligt tillfälle att visa sin
ifver för den goda saken. Men så
länge vår för skolan gällande
»rättstafning» är sådan den är, så länge
måste man ock i praxis underkasta sig
densamma. Låt vara, att mycket i denna
»rättstafning» ej utan skäl kan stämplas
som »rättstafningssnobberi»; tills det
blifvit afskaffadt, böra dock alla
undervisare i modersmålet vara sadelfasta
däruti. Vi förstå icke, huru man kan
pruta på denna enkla och, enligt vårt
sätt att se, solklara fordran.
Äfven i ett annat afseende synes oss
vår ärade samtidas tolkning af
seminariestadgans bestämmelser alldeles
oantaglig.
Så vidt vi kunna fatta, äro de genom
dem fastställda inträdesfordringarna
hvar för sig afgörande. Den, som icke
vid anställd pröfning kan skrifva »en
jämn och redig handstil», han är i och
med detsamma underkänd, vore han
ock den allra största öfverdängare i
t. ex. sång. Visar sig någon icke
förmå »väl läsa innantill», så lärer detta,
enligt seminariestadgans anda och
bokstaf, ingalunda hjälpas därmed, att han
kan sin katekes utantill »som en olja».
Äger han icke »förmåga att någorlunda
felfritt uppskrifva ett dikteradt stycke»,
så låter sig denna brist icke ersättas
ens af den mest ovanliga färdighet i
decimalbråk. Seminariestadgans
inträdesfordringar beteckna i hvarje fall,
där icke annorlunda är särskildt
före-skrifvet, ett oeftergifligt minimum.
Att man skulle kunna pruta på detta
minimum och låta ett möjligt plus i
det ena ämnet utjämna ett påtagligt
minus i det andra, detta må den som
så behagar finna lämpligt.
Godtyckligt är det emellertid, och något stöd
i lag äger ett dylikt förfarande icke.
»Men lagen skall», såsom det mycket
riktigt blifvit framhållet, »utan krus
följas, och det städse. Man äger i fall
sådana som det nu omtalade ej rätt
att skrifva ett i kungl, förordningen
och praktisera något annat i
verkligheten.»
Hvad seminariestadgan åsyftat med
ifrågavarande minimifordringar för
inträde är för öfrigt lätt att inse.
Af-sikten har varit; att det rent
elementära skall vara undangjordt, så att
seminarierna må i lugn och rö kunna
bygga vidare på den säkert lagda
grunden samt sålunda blifva hvad de till
själfva sin idé äro: »pedagogiska
yrkesskolor, i hvilka alla ämnen studeras
med det bestämda ögonmärket att
utdana dugliga lärare».
För hvar och en, som tänker lugnt
och lidelsefritt, bör det vara uppenbart,
att ett strängt vidmakthållande af de
lagstadgade inträdesfordringarna är ett
af de förnämsta medel, hvarigenom
man kan undanröja den vid våra
seminarier rådande Öfveransträngningen
utan att tillika i betänklig grad sänka
lärarebildningen.* Om eleverna vid
inträdet verkligen kunna någorlunda
felfritt stafva sitt modersmål, sä blir
det helt visst möjligt att under tre års
fortsatta öfningar utveckla deras
färdighet härutinnan till fullständig
felfrihet**. I motsatt fall måste följden
* Ett annat medel, som vi finna
synnerligen beaktansvärdt, är det af rektor vid
Kal-mar seminarium förordade: att förlägga
in-trädespröfningen till vårterminens slut,
hvarigenom sommaren blefve fri från tröttande
och ängslande preparandstudier, och
seminariekursen kunde begynnas med friska och
uthvilade krafter.
** Härmed mena vi naturligtvis icke, att de
skola kunna den Kastman-Lyttkenska
ordlistan utantill.
blifva, att de antingen inom själfva
seminariet, vid sidan af allt annat där
bedrifvet arbete, måste »träna sig i
rättskrifning sorn kapplöpningshästar
tränas för uppträdande på en
kapplöpningsbana», eller ock att ett sådant
prof som det i Kalmar använda kan
komma att synas dem »styft nog» till
och med vid den tid, då deras studier
i ämnet borde vara fullt afslutade.
En insändare i den tidning, som
gjort ett så stort nummer af
ifrågavarande inträdesprof, har beträffande
Öfveransträngningen vid seminarierna
förfäktat en alldeles motsatt åskådning.
Ju säkrare lärjungarna vid inträdet äro
i sina stycken, ju större blir ock -
menar han - faran för att de under
seminarietiden jäktas och hetsas, och
j i en jämförelsevis låg ståndpunkt vid
seminariekursens begynnelse synes han
till och med finna ett slags garanti för
att eleverna på seminariet »erhålla just
den teoretiska och praktiska utbildning,
som deras blifvande kall förutsätter».
Detta betraktelsesätt skulle kunna
hafva en viss befogenhet, men blott
under en förutsättning - den
nämligen, att seminariernas rektorer samt
lärare och lärarinnor i allmänhet vore
oförbätterliga plugghästar, hvilka i sitt
blinda läxvurmeri icke läte sig
återhållas af några andra hinder än dem, som
lärjungarnas okunnighet eller tröghet
reste i deras väg.
Är nu denna förutsättning riktig?
För vår del hafva vi, i motsats till
vår ärade kollega, aldrig uppträdt
såsom seminariernas svurne vapendragare.
Vi hafva understundom ansett oss böra
varna för det pluggsystem, som vid
åtskilliga af dem florerat, samt för den
på ett och annat ställe framträdande
benägenheten att behandla de blifvande
lärarne och lärarinnorna som barn, och
vi hafva framför allt ständigt
protesterat mot den hos vissa af seminariernas
målsmän härskande föreställningen, att
de ensamma kunde äga något omdöme
i lärarebildningsfrågor och att all kritik
från folkskollärarekåren, vore den än
så saklig och höfvisk, ytterst måste
bero på illvilja. Men af denna vår
principiella ståndpunkt följer ingalunda,
att vi skulle kunna understödja ett så
obetänkt anfall som det nu förevarande,
eller att vi skulle till den grad
misströsta om seminarielärarekårens
pedagogiska omdöme, som den ofvan
om-nämde insändaren tyckes göra.
Men om vi härutinnan hafva rätt,
så förefaller det oss påtagligt, att ett
strängt vidmakthållande af de
lagstadgade inträdesfordringarna måste komma
att minska Öfveransträngningen och
inverka fördelaktigt på
seminarieundervisningens karaktär och anda i det
hela taget.
Hvad vår folkskola framför allt behöfver "
- yttrar insändaren - är lärarinnor och
lärare med friskt mod, med kärleksfulla
hjärtan, glada, förhoppningsfulla sinnen, män och
kvinnor, som med hänförelse gripa sig an med
sin höga lifsuppgift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
