Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 30
Pen si onsaf giften utgår med
nyssnämda belopp äfven i det fall, att
läraren, på grund af att han ej har 10
tjänsteår, blott åtnjuter 600 eller 700
kronors lön. Men med den högre
pen-sionsafgiften följa ock motsvarande
för-! delar. Om lärare afgår med döden
under den tid han blott har 600 eller
700 kronors lön, beräknas nämligen
pensionen åt hans efterlefvande efter
delaktighetsbeloppet, d. v. s. efter 800
kronor. Pensionen blir alltså för änka
160 kr. och för änka med barn 240
kr. ,(i" st. f. hittills resp. 140 och 210
kronor).
»En röst ur fackmannalägret.»
Vi hafva med anledning af vår i n:r
27 införda artikel med ofvanstående
rubrik haft nöjet mottaga följande
skrifvelse:
Då jag under rådande ferier ej alltid har
tillfälle att följa mina vanliga tidningar, så
var det blott en lycklig tillfällighet, som
redan fore min hemkomst bragte mig
underrättelsen om att vara kommenterad i denna
tidning. I afseende på själfva saken var ju
en sådan uppmärksamhet från Svensk
Läraretidnings sida synnerligen smickrande, då ju
redaktionen af densamma är känd för ett
skarpt öga, då det gäller att bedöma en
frågas verkliga vikt för folkundervisningen.
Däremot kan jag ej annat än uppriktigt beklaga,
att jag blifvit presenterad i det sällskap, som
skett. Väl sant, att detta är själfförvålladt,
men felet torde något ursäktas genom de
förhållanden, hvarunder manuskriptet
öfverlämnades.
Eörst och främst skedde detta under det
uttryckliga förbehåll, att, då det väl ej kunde
intagas oafkortadt, det måtte öfverlämnas åt
mig att verkställa ett sammandrag af det hela.
Vidare öfverlämnades det redan innan några
artiklar om »Folkskoletyranniet» och mera
dylikt på senvintern och våren stått att läsa
i den anförda tidningens spalter, artiklar, som
i afseende på stil och rättvisa hos mig och
många andra rubbade den aktning gent emot
tidningen i fråga, som man torde vara
skyldig hvar och en, som sakligt förfäktar en
åsikt, äfven där denna är olik ens egen. Ett
par försök genom bref att återfå manuskrip
tet lämnades obesvarade. Detta allt
sakförhållanden, som jag ej tilltror ens redaktionen
af den citerade tidningen vilja förneka.
Härmed är dock ingalunda sagdt, att jag är
missbelåten med frågans offentliggörande till
diskussion; tvärtom - jag anser fortfarande
som ganska viktigt, att åsikterna i detta ämne
få bryta sig mot hvarandra och hade
antagligen framställt samma sak om ock i en mera
hofsam tidning. Och skulle nu så vara, att
jag är - hvad Eder tidning förmodar* -
ensam öm mina åsikter inom lärarekåren, så
är detta blott ägnadt att göra mig lugn för
splittring inom mitt parti. Jag har blott för
framtiden velat betacka mig för allt
understöd från sådant håll, där man använder
osmakligt språk och illistiga insinuationer.
Sådan hjälp påminner väl starkt om
Lenngrens t Björndansen». Detta senare torde ock
hafva framgått af det beriktigande, som jag
omedelbart sände Göteborgs Aftonblad och
som efter en veckas tid också intogs. Jag
väntar dock fortfarande på, att Sv. Ltg skall
hafva uppmärksammat detsamma och finna
* Hvar insändaren läst en sådan förmodan
känna vi ej. Lika litet hvarpå han grundar
sitt ordande om »hetta», »oro», »larm»,
»förnämt förakt» m. in. Red. anm.
sig föranlåten också intaga detta, då den
upptagit själfva artikeln. *
Har det så lyckats mig att lugna Sv. Ltgs
af artikelns hetta att döma stora oro öfver
larm i lägret därmed, att den åtminstone ej
skall finna mig bland revolutionärerna inom
skolan, så kan jag dock ej lika hjärtligt lofva
att uppgifva min ställning till det
ifrågavarande ämnet, äfven om utsikten är klen att
därigenom vinna större ära, än att Sv. Ltg
med förnämt förakt kan sätta sig öfver
densamma. Men då mina åsikter detta oaktadt
ägnats en viss uppmärksamhet, så må det
tillåtas mig att med några ord tills vidare
blott möta de kommentarier, som så välvilligt
ägnats min obekanta person. Att dessa
speciellt tillkomma mig kan ej dragas i
betänkande, då tidningen med en viss tvärsäkerhet
synes förmoda, att jag är ensam på min plats.
Men är så förhållandet, så synes det mig vara
gjord allt för mycken affär för sakens skull
genom en så omständlig och enerverad
artikel. Eller kanske redaktionen själf tror sin
förmodan lika litet som jag gör det. Ja, hvad
vet jag därom, då jag ju är fullständigt
obekant för redaktionen. Men en god sak har
detta med sig: artikelförfattaren säger sig
just på denna grund ej kunna tillåta sig
betvifla min »varmhjärtenhet». Skulle man
således gifva fog till berättigadt tvifvel på
denna egenskap genom att göra redaktionens
bekantskap, så undanber jag mig den i annat
fall värderade äran.
»På vackra talesätt är ingen brist», säger
artikelförfattaren och uppräknar sedan några
särskilda yrkanden under denna rubrik, på
samma gång som han skyndar att tillägga
dem urminnes häfd. Vackra talesätt synas
mig däremot vara vida sällsyntare än bittra
och talrikare än båda sorterna
tillsammantagna äro de öfverlägsna. Och äro de citerade
satserna erkända, hvarför tillämpas de ej då?
Eller kanske de göra så? Kan
artikelförfattaren neka till, det ej ett af de största
hindren i folkskolearbetet är svårigheten att få
hemuppgifter något så när försvarligt
utförda? Och hvarför? Jo, skoltiden lämnar ej
plats därtill. Så är förhållandet åtminstone
i städerna: och jag tillägger de ställen på
landsbygden, där hvarannandagsläsning ej
tillämpas, och detta så mycket mer som
afstånden på landet oftast äro stora.
Klädes ej kunskapen i vetenskaplig dräkt,
då män förklarar naturföreteelser med
tillhjälp af teorier om fluida, molekyler och
atomer, af hvilka ingen människa sett
någotdera slaget? Man säger: så sker ej; eller:
lämna sådant, undervisa själf praktiskt l
Omdömet om undervisningen blir då: Ni följer
ej med Er tid.
Vore ej artikelförfattaren så tvärsäker, så
skulle jag fördrista mig till att draga en
slutsats härur och anse mig hafva funnit svar
på, hvad tiden nu kräfver af undervisningen.
Eller har man inskränkt sig till det
nödvändiga - ja, rent af till det användbara, då
man beskrifver «oronan, solfläckar,
nebulosor, Saturnus ringar; infusionsdjur;
cellmembran och cellkärnor, allt saker, om hvilka
t. o. m. ett fåtal lärare ha’ annan kännedom
än genom flera mellanhänder och på god tro?
Tillämpas de erkända sanningarna? Är det
på samma gång ©befogadt att yrka på, att
man tager bort sådant och använder tiden till
att taga grundligare reda på, hur det står till
i en närmare omgifning f Är detta gåtor, som
äro obegripliga <- vänd Er då till någon,
som tar reda på, hur det står till med Er
själf!
Men synes det således som om man med
anspråk på aktning kunde våga hysa sådana
åsikter, som att dessa »sedan urminnes tider
kända och hittills af ingen bestridda
yrkanden» ännu i praktiken äro blott - »ord, ord,
ord», hvilka ej blifvit omsatta i handling, så
*) Se artikeln »När man koketter af med
reaktionen» i förra numret af denna tidning!
Red. anm.
torde en god vilja, som ej stirrat sig .blind
på folkskolans teoretiska lärdom, genast finna
svaret på, »hvad som är vunnet med att
upprepa dessa satser». De räddas från att af
hjälpsamma händer för alltid gömmas. Och
tills dessa erkända satser blifva mera än ord,
är också ett upprepande af dem lika
berättigadt som deras första uttalande, ja, än mera
befogadt, då man nu står längre från deras
förverkligande än då.
Att i samma andetag säga, hvad som bör
stå kvar, torde ej vara så omöjligt, som
artikelförfattaren tror; men frågan synes vara
tillräckligt omfattande som den är. Låtom
oss först enas om att något borde lämnas för
att tillåta större grundlighet i det öfriga; och
lämnas mig tillfälle härtill, skall det sedan
blifva mitt nöje att taga Sv. Ltg ur _dess
undran och spörjan om min ringa mening i
afseende på begränsningen, vanskligt hade
ju varit, att artikelförfattaren fått med
åtminstone något af de stycken, som innehöllo
svar härpå. Så finnes på ett ställe i
föredraget ungefär följande:
Örn ämnenas antal torde ej vara något
att säga - de hafva allesamman blifvit
nödvändiga genom tidens stegrade
kun-skapskraf - men så mycket mera om
hvarje läroämnes omfång. De vilja hvart
för sig svälla ut till specialvetenskaper i j
smått.. .. Men just på grund af dessa
stegrade kunskapskraf, och då flertalet
omöjligen kan nöjaktigt inhämta det myckna, så
är behofvet så mycket större af mindre och
grundligt.
Ännu några ord om de speciella punkter
af anförandet, som blifvit kommenterade. De
hafva synts artikelförfattaren »så
osammanhängande och flyktiga, att de upplösa sig i
ett ofattbart töcken». I en gammal regel för
kritiker anses ju en af grundlagarna vara, att
hvarje sak måste bedömas efter sin art och
sitt slag. Och ifrån det håll, tidningen
hämtat satserna, fick den ju kännedom om, att
de voro spridda utdrag, tagna här och’ där ur
det hela. Hade den citerade tidningen
däremot velat mottaga ett sammandrag, så hade
felet måst vara i något af de två:
sammandragets klarhet eller i samma egenskap hos
artikelförfattarens förstånd - ty dennes goda
vilja och uppmärksamhet äro redan
förklarade vara de bästa.
Hvad det första utdraget beträffar, är dock
ett alldeles oriktigt citat orsaken till besväret.
I föredraget användes:
- - - - under det den nyttiga
landtmannen ofta lämnas i okunnighet om de
naturlagar, o. s. v.
I den formen kanske artikelförfattaren ej
kan undgå att förstå meningen.
I fråga om historieundervisningen ger
artikelförfattaren mig rätt men förmodar, att
en sådan ändring blefve en »utvidgning».
Kan det då ej ens sättas i fråga, att läraren
skulle kunna lämna ett stycke kulturhistoria
af mindre omfång, än han själf känner? Jag
finner reformen lika gärna kunna inrymma
en förståndig begränsning som en »betydande
utvidgning». Och att den förra varit åsyftad
framgår af det öfriga. Hvarför då pressa sin
förmåga så hårdt i att »tyda gåtor».
I fråga om slöjden synes författaren vara
något mera tillfredsställd med klarheten, och
detta kanske emedan han där fått med
något längre utdrag än i öfriga ämnen. Men
så kommer slutsatsen: Slöjden bör icke åsyfta
att utveckla och uppfostra gossen - utan
föra honom in i ett visst yrke», »Bort med
pedagogisk slöjd och inför yrkesarbete!»
För det första har, jag ej hört någon före
artikelförfattaren sätta dessa som hvarandra
uteslutande kategorier af arbete. Är så
förhållandet, ja, då är jag villig ändra mitt
uttryck därhän. Inför båda slagen, och tillämpa
dem samtidigt! Men tills den förra
definitionen är allmänt antagen, får yttrandet stå
som det är för min räkning. Jag tilltror ej
ens författaren hålla på sin rubrik, om han
tänker på, att han samtidigt måste erkänna,
det alla människor, innan den pedagogiska
slöjdens tillkomst, medan yrkesslöjden ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
