Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 30
SVENSK LÄRARETIDNING.
465
var ensam, voro i saknad af utveckling och
uppfostran. En hård dorn om våra
föregångsmän, i hvilken jag ej vill hafva del.
Men artikelförfattarens »uppmärksamhet»
måtte hafva varit skarp, ty den har ej hållit
sig till slutet. Se ensamt på slutet än en
gång! Där står om slöjden:–––––-»arbete
i ordets egentliga mening och ej blott i s. k.
pedagogiskt arbete».
Det senare borde således vara inrymdt i
det förra. Och vidare säges det: »då gossen
arbetade i verkstaden under yrkesmans
ledning, åsidosattes hvarken noggrannhet eller
iakttagelseförmåga», - d. ä. utveckling och
uppfostran - »och kunde man därtill
samtidigt erhålla yrkesskicklighet, så borde väl detta
vara ett plus af synnerlig afsevärd
beskaffenhet,
Kan någon därur få fram, att jag nolens
volens utmönstrat det uppfostrande elementet
för att inrätta blott verkstäder, så finner den
på en slöjdform, som hvarken jag eller
någon annan trott vara möjlig. Däremot har jag
trott mig berättigad till föregående
uttalanden, då jag vill minnas, att den pedagogiska
slöjdens främste målsman i vårt land ofta
framhållit slöjdens plats vara tjänande - ej
ledande - och att man vid det uppfostrande
i densamma skall söka gifva eleverna
förmåga att använda sina händer i nyttigt
arbete. I fråga härom tror jag honom vara den
mest tolerante; arbetarne inom slöjden synas
oftare hafva gjort systemets konsekventa
genomförande till mål.
På något ställe i föredraget har jag ock
sagt, att jag ej begär färdiga yrkesmän ur
folkskolan, ej heller öfning i flera grenar af
slöjd; men jag önskar, att det meddelade -
mera eller mindre - kunde så nära som
möjligt utgöra grund för fortsatt öfning i
direkt förvärfsarbete. Härtill lämpar sig
säkerligen träslöjden bäst, ty färdighet häri är
användbar och behöflig för alla.
Och till sist: artikelförfattaren skall ej
behöfva att i återkastadt ljus leta sig till
meningen i det hela. Ehuru jag ej vet någon
gränslinje mellan allmänbildning och bildning
för en ställning i samhället - de falla
delvis utom och delvis inom hvarandra - så
värderar jag dock högt den i dagligt tal
kallade allmänbildningen, högre dock
fackbildningen, om de båda nödvändigt måste skiljas;
ty deri anser jag vara samhällsnyttigare, som
kan uträtta något, än den, som teoretiskt vet
litet af hvarje, men ej kan reda sig själf -
men högst måste man väl ändå sätta, där
dessa båda äro förenade. Kan man nu ur
en på möjligast flesta punkter rent
användbar kunskap också samtidigt hämta
allmänbildning, och i båda afseenden ej syssla med
mera, än hvad man kan inskärpa grundligt,
så synes mig tiden vara bäst tillvaratagen.
Man må grufva sig aldrig så mycket öfver
materialism: en oberoende ställning i samhället
är dock en af de starkaste grundvalarna för
moralisk och andlig hälsa.
Måtte folkskolans målsmän och vänner i
tid få ögonen öppna för tidens kraf;
ställningen är kanske ej så ofelbar, som vi så
gärna önskade - och hvarför skola vi vara
så ängsliga för ett dylikt medgifvande; allt
mänskligt kan råka in på af vägar. Och måtte
vi ej själfbelåtet sätta oss mot reformer, till
dess att främmande och kärlekslösa händer
verkställa bouppteckning i huset! Må
kyrkans dotter lära af sin moders nöd! Men
endast då vägar jag tro författarens
slutprofetia. Väl hoppas vi, att 1842 aldrig skall
återkomma i skolans utveckling; men en storm,
som bräcker dess kraft under nästa 50-tal,
kan komma.
Knatte, Dalum, den 20 juli 1898.
Med största högaktning
Johan Lindqvist.
Vi förstå mycket -väl, att den ärade
insändaren finner sig genom Göteborgs
Aftonblads jubilerande artikel hafva
blifvit försatt i ett otrefligt läge.
Förhåller det sig verkligen så, att nämda
tidnings redaktion offentliggjort hans
manuskript oaktadt hans uttryckliga
förbehåll och trots hans upprepade
fordran att återfå detsamma, då har han
onekligen skäl till missnöje, helst
tidningen förklarat, att offentliggörandet
skett »med föredragandens tillåtelse».
Huruvida detta missnöje bort taga sig
uttryck i klagomål öfver bladets
»osmakliga språk och illistiga insinuationer»
samt i en nog hård jämförelse mellan
dess bifall och »bifallet af svinet» i
fru Lenngrens »Björndansen», lämna
vi dock därhän. Insändaren
medgifver ju, att hans missöde varit »själf
-förvålladt», enär det varit han, som
funnit sina folkskolereformatoriska
af-kuappningsförslag passa i Göteborgs
Aftonblad. Insinuationen att detta skulle
»på senvintern och våren» hafva
ändrat signaler i folkskolefrågan är en
oanvändbar undanflykt. Den
tidningen vet nog hvad hon på detta
område vill och har aldrig stuckit under
stol därmed, och hennes folkskole-vyer
stå i fullständigaste samklang med
hennes vyer i det hela taget.
Hvad insändarens polemik mot oss
beträffar, hänvisa vi till vår artikel i
n:r 27 och de ordagranna citat ur hans
föredrag, vi där lämnat. Af dem torde
bland annat framgå, hvem det är, som
karakteriserat yrkesarbete såsom
»arbete i ordets egentliga mening» men
däremot »s. k. pedagogiskt arbete»
såsom vanligen »mycket skrik och liten
ull, d. v. s. mycket prat och litet gjordt».
Till yttermera visso vilja vi tillägga,
att Göteborgs Aftonblads ordagranna
aftryck ur insändarens föredrag upptaga
ett utrymme, motsvarande tre af vår
tidnings spalter, samt att de alldeles
icke, såsom insändaren påstår, angifva
sig vara »spridda» utdrag, »tagna här
och där».
Hvad vi mot insändaren anmärkt är,
att han vid sina reformationsyrkanden
nöjt sig med oklara och mångtydiga
talesätt. Han uppgifver nu, att vi stödt
denna anmärkning bland annat på »ett
alldeles oriktigt citat». Ifrågavarande
citat återfinnes emellertid till punkt
och pricka i Göteborgs Aftonblads
aftryck. Är det månne detta blads
»sät-tarenisse», som strukit orden: »ofta
lämnas i okunnighet om» och i stället
satt: »ej har" behof af att utforska»?
Eller är det bladets redaktion, som
tillåtit sig denna omarbetning?
Hvarför har insändaren i sin till tidningen
inlämnade skrifvelse underlåtit att
protestera såväl häremot som mot dess
tilltag att i strid mot hans förbehåll
och återkraf af try eka hans betraktelser?
Vår anmärkning har förmått
insändaren till ett litet försök att klargöra
hvad han menar med sina af
knäppnings-förslag. Däraf kan man se, att han
icke i folkskolan vill höra talas om
»fluida», »membraner», »nebulosor»,
»molekyler», »coronan» m. m. Af sam-
manhanget finner man ock, att det icke
är blott de utländska namnen han vill
ha bort, och att han ingalunda skulle
blifva tillfredsställd, om man i stället
helt enkelt använde svenska ord:
flytande eller luftformiga ämnen för
»fluida», hinnor för »membraner», st
järnmassor för »nebulosor», smådelar’ för
»molekyler», kronan för »coronan» o.
s. v. Hvad han vill häfda är
uppenbarligen det, att hvarje framställning
af solen och solförmörkelsernas natur,
hvarje förklaring af tingens och
ämnenas och särskildt de lefvande
varelsernas sammansättning ligger öfver
folkskolans horisont, och att denna skola
alltså gar ut öfver sina rätta gränser,
då hon söker gifva sina lärjungar
någon aning om den värld i det stora,
af hvilken hela t>år värld endast är ett
stoftgrand, eller om clen lika underbara
värld i det lilla, hvilken vi hysa inom
oss och af hvilken vårt lif beror.
Och hvilka skäl bjuder han för
denna siii åsikt? Att ingen människa
någonsin sett molekyler och atomer, och
att de flesta lärare känna celler endast
på god tro! Men har insändaren
öf-vertänkt, hvad dessa skäljnnebära och
hvart de måste leda? Är icke t. ex.
tyngdkraften en hypotes fullt ut lika
mycket som atomerna? Hvem har
någonsin sett, att jorden är ett klot, och
att hon vänder sig kring sin axel?
Huru många folkskollärare hafva om
Palestina och Jordan, om sockerröret j
och bomullsbusken, örn Ansgar och
Gustaf Vasa m. m. »annan kännedom än
genom flera mellanhänder och på god
tro»? Och huru menar insändaren,
att »den nyttiga landtmannen» skall i
folkskolan få kunskap »om de
naturlagar, som förmå honom att vända
plogtorfvan på sin åker», ifall sagda
landtman skall nöja sig med det
besked om »plogtorfvans» fysiska,
kemiska och organiska beståndsdelar samt
om himmelens företeelser, som
insändaren dar vill unna honom ?
Vi misstänka, att insändaren
fortfarande icke har rätt klart för sig, hvad
han i fråga om undervisningens omger
staltning och läroämnenas omfång
egentligen vill.
Icke heller med afseende på
läroämnenas antal tyckes han ännu vara fullt
på det klara. Enligt hans ofvan
lämnade uppgift finnes det visserligen »på
ett ställe i föredraget ungefär (märkt)
följande: Om ämnenas antal torde ej vara
något att säga - de hafva allesamman
blifvit nödvändiga genom tidens
stegrade kunskapskraf - men så mycket
mera om hvarje läroämnes omfång.»
I det ordagranna utdrag, som
Göteborgs Aftonblad meddelat, klandrar
insändaren emellertid folkskolestadgan
just för »mängden af ämnen i - höll
jag på att säga - det mänskliga
vetandets alla grenar»; stadgan har,
heter det ironiskt, kommit att »omfatta
föremål både i himmelen och på
jorden och däremellan».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
