Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 31
Några resolutionsförslag
vid Norrköpingsmötet.
Ur programhäftet för Dästa veckas
allmänna svenska folkskolläraremöte återgifva
vi några af de märkligare förslagen till
resolutioner.
Under andra mötesdagen inleder
Öfverläraren M. Nelander frågan om
»folkskoleundervisningens begränsning». Han
föreslår följande uttalande:
Folkundervisningens gränser bestämmas i
första hand af barnets mottaglighet för
undervisningsstoffet, samt ytterligare däraf, att
hvarje medlem af det nutida samhället har
rättighet att under sin barndomsålder erhålla
den undervisning och uppfostran, genom hvilka
hans utveckling och utdaning må kunna
verksamt och på bästa sätt främjas.
Betraktande dessa tvänne satser såsom s j älf
-klara uttalar mötet i anslutning till dem
rörande folkskoleundervisningens s. k.
begränsning:
1) att den årliga lärotiden för hvarje barn
icke bör göras kortare än åtta månader, för så
vidt ej rent lokala förhållanden därtill nödga ;
och att alltså hvarannandags- och
afdelningsläsning eller annan inskränkning i den årliga
lärotiden, där den ej betingas af nämda
förhållanden, är förkastlig;
2) att den dagliga undervisningstiden ej bör
göras kortare än hvad som fordras för att
lärjungarne må kunna draga största möjliga
gagn af undervisningen;
3) att barnets hela lärotid bör räcka minst
till och med det 13:e lefnadsåret, och att
inom hvarje skoldistrikt bör anordnas en
fortsättningskurs, omfattande minst 2 år; att
följaktligen en ifrågasatt minskning af den
nuvarande lärotiden är förkastlig;
4) att det nu använda lärostoffet ej bör
begränsas i annan mån än så, att man söker
koncentrera arbetet på viktigare partier af de
särskilda läroämnena; och att således
framkomna yrkanden om borttagande ur läroplanen
af något eller några bland folkskolans
nuvarande läroämnen likaledes äro förkastliga;
5) att lärokursernas »begränsning»
förnämligast må gå ut på att inom alla läroämnen
noga och så fullständigt som möjligt afpassa
samma kurser efter barnets förhandenvarande
förmåga att i verklig mening tillägna sig
deras innehåll och på att bortrensa det inom
skollifvét, som endast är flärd och yttre
påhäng; att alltså den numera gamla fordran,
att undervisningen måste ordnas och
bedrifvas med finkänslig hänsyn till barnanaturens
beskaffenhet, bör efterkommas och uppfyllas,
hvarigenom just kan vinnas inre
koncentration, samling och helgjutenhet af skolarbetet ;
och att detta arbete utan störande sidoblickar
må riktas på lärjungarnes kroppsliga och
andliga utdaning, som innerst är och förblir
folkskolans liksom andra barndomsskolors
uppgift och mål.
Vid afdelningssammanträde samma dag
inleder Öfverläraren F. VennerUad frågan
om en ny katekesedition och föreslår
följande uttalande:
1. Om möjligt böra icke två katekeser
(Luthers och utvecklingen) lämnas i barnets hand;
sammanblandning och förvirring kunna eljest
lätt uppstå (ex. st. 51, 123 och 264).
2. Hvarje katekesstycke bör endast utgöra
ett enkelt svar på den framställda frågan (ex.
på motsatsen st. 3, 8, 33, 50, 85 m. fl.).
3. Under hvarje katekesstycke bör i regel
ej mer än ett bibelspråk anföras, såsom
exempelvis i Luthers lilla katekes.
4. De bibelspråk, som skola inläras, böra
ej vara för långa eller för svåra (st. 10, 60,
223).
5. Ordalydelsen i katekesen bör vara så
enkel, barnslig och lättfattlig som möjligt (läs
st. l, 10, 106, 107, 120, 139, 209, 240 och 245).
6. En kortare kurs, ungefär en fjärdedel
af hela katekesen, borde utmärkas såsom
lämpligt pensum för ordagrant inlärande.
Den på dagordningen stående frågan om
folkbibliotek inledes af Öfverläraren Al fr.
Dalin. Följande resolution föreslås:
1. Offentliga folkbibliotek, som väl vårdas
och årligen förses ined nya böcker, äro
nödvändiga för att folkundervisningsanstalterna
skola kunna medföra hela det gagn, som med
dem afses.
2. Därför böra kommunerna upprätta
sådana bibliotek och staten lämna årliga anslag
till dem efter samma grunder som till öfriga
anstalter för folkundervisningen.
3. Deras förvaltning och vård bör
ombesörjas af skolråden och statsinspektionen af
dem återupplifvas.
4. För en kraftig utveckling och en flitig
användning af folkbiblioteken är tillika
nödvändigt, att folkupplysningens vänner
allestädes taga sig an dem och genom personlig
påverkan intressera såväl myndigheterna som
allmänheten och särskildt ungdomen för
desamma.
5. Folkundervisningens vänner böra vidare
draga försorg örn, att en central organisation
upprättas, hvilken verkar för anskaffandet af
lämpliga böcker åt biblioteken.
Vid afdelningssammanträde sista
mötesdagen förekommer frågan om utbildningen
af lärarinnor vid småskolan. Inledare är
seminarieföreståndaren K. Rudvall, hvilken
föreslår följande detaljerade uttalande:
1. Undervisningen göres kostnadsfri för
alla. De privata seminarierna upphöra, och
samtliga landstingsområdena liksom de större
städerna deltaga i kostnaderna för
utbildningen. Tvänne mindre landsting förena sig
därvid om ett seminarium.
2. Seminariernas fortvaro betryggas, så att
anstalterna ej betraktas och behandlas som
tillfälliga.
3. Som inträdesfordringar gälla villkoren
för inträde vid folkskoleseminarierna.
Inträdesåldern sättes dock till fyllda 18 år.
4. Seminariekurserna göras tvååriga.
Intagning af nya elever sker hvarje eller
hvartannat år vid höstterminens början. Vid
seminarier, där läsåret hittills börjat på nyåret,
anordnas en of vergångskurs på l V2 år. Det
dagliga arbetet ordnas helst som s. k.
förmiddagsläsning och utsträckes ej utöfver 6
timmar.
5. Vid hvarje seminarium anställes nödigt
antal lärare, hvilka, med undantag för lärarne
i öfningsämnena, ägna sig förnämligast åt sitt
seminariums tjänst. Föreståndaren vare ej
skyldig undervisa utöfver 21 timmar i veckan.
6. För erhållande af statsbidrag fordras
intyg af seminariets inspektor, att seminariet
förfogar öfver ändamålsenliga lokaler. Åt
föreståndare vid seminarium beredes tjänlig
bostad eller möjlighet att erhålla sådan i
omedelbart grannskap af seminariet.
7. Seminariets lärare, dem i öfningsämnena
undantagna,, tillförsäkras ålderstillägg,
sjuk-hjälp samt pensioner för egen del och, de
.manliga lärarne, för änkor och barn i
förhållande till lärarnes löneförmåner.
8. Åt hvarje seminarium anslås årligen af
stat eller landsting’ eller af dem i förening
ett så stort belopp till stipendier, att hvarje
medellös duktig elev kan sägas åtnjuta fritt
underhåll under andra läsåret.
9. Samtliga landstingsseminarierna
inspekteras minst hvartannat år af en af k. m:t
därtill särskildt förordnad person.
Den viktiga frågan »om organisationen
af och förhållandet mellan den egentliga
folkskolan och en därmed förenad
obligatorisk fortsättningsskola med särskildt
afseende på landsbygdens behof» inledes af folk-
skolläraren Krister Hagström, som föreslår
följande uttalande:
Då erfarenheten visat, att folkskolan på
landsbygden för närvarande endast med
svårighet och i sällsynta undantagsfall låter
förena sig med en obligatorisk sex veckors
fortsättningsskola,
så anser mötet, att detta missförhållande
antagligen skulle kunna afhjälpes genom en
omorganisation af såväl den fasta egentliga
folkskolan på landsbygden som
fortsättningsskolan, dels hvardera skolarten i och för sig,
dels och i synnerhet med afseende på deras
inbördes förhållande till hvarandra;
och torde såsom ledning härvid särskildt i
fråga om lärotiden kunna i någon mån tjäna
Rudenschölds tanke om egentlig folkskola
under minst sex månader årligen (med tre
årsklasser för barn mellan nio och tolf år) och
en därpå bygd tvåklassig obligatorisk
fortsättningsskola (»elitskola») under 3 till 3V2
månader årligen för barn öfver tolf år.
Sista frågan, den 20:e i ordningen, gäller
det öfverhandtagande tobaksbruket bland
barnen. Inledaren, folkskolläraren P. M.
Martelius, föreslår följande resolution:
Mötet uttalar som sin öfvertygelse, att, då
det förderfliga tobaksbruket i oroväckande
grad tilltager bland våra minderåriga, det är
nödvändigt, att läraren genom undervisning
och exempel samt alla till buds stående
medel motarbetar det onda, samt
att våra lagstiftare genom förbud för
minderåriga att för egen räkning köpa eller på
offentliga platser begagna tobak i någon form
söka stäfja samma onda.
FÖR DAGEN.
En god lösen:
Bort med stumma tecken!
Det senast gångna halfåret har som
bekant utmärkt sig för en ovanlig
liflighet på det stafningsreforrnatoriska
området. Bemödandena att
åstadkomma ett verkligt framsteg hafva varit
både många och kraftiga.
Det praktiska resultat, hvari dessa
bemödanden för tillfället komma att
utmynna, blir emellertid utan tvifvel
tämligen magert. Endast de oerfarna
torde ock hafva gjort sig stora
förhoppningar om något mera. I en strid,
där motståndet har så sega
bundsförvanter som konservatismen och gamla
vanan, är ingen afsevärd framgång
möjlig, såvida ej reformvännerna samla
sig om en gemensam, i förväg
öfver-vägd och öfverenskommen fälttågsplan.
Så hade tyvärr denna gång icke skett.
På åtskilliga håll tycktes man nästan
hysa den uppfattningen, att de fientliga
skansarna redan vore öfvergifna, och att
det nu endast gällde att i språngmarsch
taga dem i besittning. Ja, för somliga
syntes spörsmålet egentligen vara att
fortast möjligt kunna rusa i väg för
att få synas bland dem, hvilka först
skulle hissa sin fäna på de eröfrade
vallarna.
När någon tid gått, torde man
tämligen allmänt komma till den
uppfattningen, att det ingalunda skulle
skadat, om man före vidtagandet af alla
yttre åtgärder gifvit sig tid att sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
