Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 33
SVENSK LÄRARETIDNING.
513
Och folkskolans Öfverbyggnader,
fortsättnings-skolor, högre folkskolor och folkhögskolor,
börja resa sig, litet hvarstädes.
Vi kunna sålunda med fog säga, att i
arbetet för spridande af kunskaper och vetande
stå vi högt, stå vi måhända icke under
hvilket annat land som helst.
Men kunskap och vetande ensamma förmå
icke alstra en i sann mening verklig
bildning. Råheten kan bli kvar bredvid ett än
så stort lärdomsförråd, bredvid än så stor
boklig bildning. För en i sann mening verklig
bildning fordras karaktärens utveckling,
viljans höjande till det goda och ädla, blickens
höjande utöfver det egoistiska jagets
synpunkt. Det fordras kärlek till arbetet,
redbarhet, sedlighet och gudsfruktan.
Väl är det sant, att för vinnande af detta
stora mål det största arbetet och det största
ansvaret ligger på hemmet och föräldrarna.
Men skolan och lärarne kunna och måste of
vertaga sin dryga del däri.
Vid undervisningen i denna riktning gäller
det i ännu vida högre grad än i all annan
undervisning, att de icke få stanna vid kalla
läxor och torra moralpredikningar, utan det
måste vara ett lefvande intresse, en lefvande
ande bakom ordet. .Det måste finnas
exemplets mäktiga inflytande.. Ty där, hvarest
barnen finna hos föräldrar eller lärare icke
allenäst i lära utan i lefverne en sann
gudsfruktan, sedlighet, redbarhet och plikttrohet, där
böjes det barnsliga sinnet lätt efter det höga
föredömet och blickar med vördnad upp till
detsamma.
Måtte derför ett sådant arbete bland
barnen uppblomstra i vårt land, i hemmet, i
skolan, i kyrkan! För visso skall icke den
höga hjälp fattas förutan hvilket allt arbete
ar lönlöst.
Under innerlig bön, att så måtte blifva
förhållandet, och under den glada
förhoppningen, att detta möte med sina utmärkta
föredrag och sakrika öfverläggningar måtte blifva
till ledning och gagn inom vidsträckta kretsar,
förklarar jag det tolfte allmänna
folkskolläraremötet afslutadt.
Härefter tackade kyrkoherden G. V.
Sandberg landshöfdingen för att han velat hedra
mötet med att vara dess ordförande och
uttalade den bönen, att Östergötlands län
länge måtte få bibehålla hans spira. Med
ett: »Gud bevare landshöfdingen!» afslöt
han sitt tack.
En kort bon hölls, hvarefter afsjöngs
»Herre, signe du och råde». Därmed var
mötet officiellt afslutadt.
Afskedsfesten på
Strömsholmen,
Vore ock Norrköping en enda.stor öken, så
hade den dock en härlig oas i sin »holme».
Men nu är ».holmen» i verkligheten endast
en idyll bland idyller, ty Norrköping är
ingen ödevidd utan kan ställa det ena
pitto-i reska partiet bredvid det andra.
Fredagseftermiddagssolen lyser med en för
denna sommar ovanlig glans.
Ju närmare klockan pekar på 7, desto flera
festklädda; mötesdeltagare och
mötesdeltaga-rinnor uppenbara sig på gatorna och i
promenaderna. Och ännu vackrare lyser solen,
glittrar strömmen. Arbetet inne på »holmen» har
Varit intensivt. Nu gifves det för betjä
ningen ett litet andrum. 28 långa bord
hafva lassats med hvarjehanda kosteliga
rätter; därtill äro minst ett tiotal upptagna
af våta varor, öl, mjölk, sockerdricka o. s. v.
Gästerna strömma till. En hvar erhåller
vid ingången ett nummer till motsvarande
bord. Holmens större del. är reserverad
för den fest, som nu skall stå. Anblicken af
arrangementet var förtjusande. På hvarje bord
ståtade flaggor, svenska soin norska.
Kungens byst framför blåklädd talarestol. Öns alar
skulle säkerligen gjort ett och annat
»inlägg» - fallande blad, hängen o. d. - i
anrättningarna, om ej de stora tälten öfver
så godt som alla borden gifvit skydd.
Musiken låter höra sig. Snart bestiges
talaretribunen af kyrkoherden Gr. V.
Sandberg, som yttrar ungefär följande:
Ärade deltagare och deltagarinnor i skolmötet!
Det torde få anses som ett obestridligt
faktum, att Norrköping är ett skolsamhälle; ty
där finnas skolor i mängd af allehanda slag.
Med frikostig, aldrig svikande hand har
samhället beviljat till sina skolor milliontals
kronor. Men icke blott många utan af ven goda
skolor hafva vi velat hafva. Om vi lyckats
i detta senare afseende, öfverlåter jag åt Eder,
som själfva sett dem, att bedöma. Det var
klart, att i skolstaden Norrköping icke ett
skolmöte skulle kunna lämnas utan afseende.
Säkerligen hafva aldrig förut så många
skolmän och skollärarinnor varit här församlade.
Några af stadens mest framstående män
hafva nu velat m-ed en liten enkel fest hedra
denna tilldragelse. Programmet för festen
har uppgjorts af skollärare och lärarinnor
och torde därför säkerligen äfven vara
nor-malplansenligt. Mig har nu lämnats i
uppdrag att å värdarnas vägnar bringa Eder alla
en välkomsthälsning och uttala den
förhoppningen, att denna fest i all sin enkelhet må
i framtida timmar för Eder efterlämna ett
kärt minne af industri- och skolstaden
Norrköping.
Vidtog så länsandet af de dukade borden,
en akt, som beredde en uppsjö af
munterhet och förnöjelse. Betjäningen var sedan
återigen beundransvärd. Som i en blink
voro borden af dukade och dekorerade med
små glas på höga och smala fötter. .
Så tog åter kyrkoherden Sandberg till
ordet och talade.
Det är i vårt fosterland en gammal men
icke desto mindre god sed, att då man
samlas i större antal till öfverläggning om
viktiga angelägenheter, sändes landets konung
en underdånig hälsning. Vi hafva vid vårt
mötes första början gjort detta, och han har
behagat telegrafiskt svara därå samt betygat
sitt varma intresse för folkskolan, ett
intresse, bevisadt under hans långa regeringstid.
Icke underligt då, om vi, här närvarande, i
tankarna församlas kring vår älskade konung.
Jag är viss om att tillmötesgå allas önskan,
då jag föreslår, att vi »ur svenska hjärtans
djup» höja ett »lefve» för vår vänsälle konung
Oskar II.
Nu följde fanfarer och hurrarop, hvarpå
folksängen uppstämdes af de närvarande,
som alla blottat sina hufvuden.
Kyrkoherden Edvard Evers träder fram.
Andlös tystnad råder. Det är skalden, den
värme fosterlandsvännen, talaren med den
mäktiga stämmans behag och andens glöd. Han
skall bringa fosterlandet sin hyllning och
han gör det med ungefär följande ord:
Från skilda delar af vårt land hafven I,
lärare och lärarinnor, samlats till
öfverläggningar, åsyftande vårt släktes lycka och
välfärd. Dessa äro äfven fäderneslandets. Hvad
som i dessa förhandlingar besjälat oss alla
är en varm och oskrymtad kärlek till foster
Jandet. Detta har äfven berättigade kraf därpå.
Eedan från barndomen gripes vårt sinne af vårt
lands egendomliga, rikt skiftande skönheter.
Än susa öfver dess åsar furu- eller björk-
dungar; än utbreder sig för våra blickar en
spegelblänk sjö eller hafvet med sina vidder;
än sänder oss dalen sitt doft, än skänker
oss det mörka fjället sin svalka. Hvem af
Eder har icke från sitt stilla tjäll en vinter- |
kväll blickat upp mot stjärnehvalfvet, sorn
här i Norden hvälfver sig i större klarhet
än annorstädes öfver våra hufvuden. Det är
ock rikt, detta fosterland, på ärofulla minnen.
Med blossande kinder läser ynglingen om
våra fäders bedrifter på slagfältet, om hvilka
sönderskjutna fanor vittna, medan tänkaren
vördnadsfullt böjer sitt hufvud för förfädrens
stora tankar och mål. Lika ärofull,
mångsidig och välsignelserik lyser genom tidehvarf-’
ven vår svenska odling; hennes rötter hafva
fuktats af blod, men dess frukter mogna i
ljus. Hon skänker oss en af lagar betryggad
frihet; hon väcker och när hos oss känslor
af ansvar och broderskap samt rensar tro.n
från vidskepelse; hon mångfaldigar medlen
för lifvets bärgning, och hon möjliggör en
lösning af hvarje uppslag till mänsklighetens
lycka.
Att vi kunna njuta af en sådan
välsignelse, därför må vi väl hembära vår
tacksamhet till Gud. Men vi må ock gifva akt
på att hedra fosterlandet. Det gif s- ingen
ursäkt för brist på fosterlandskärlek. Det
finnes ingen så arm, att icke fosterlandet på
något sätt talar till honom. Dyker icke
minnet upp af stugan, där du föddes,
midsommarstången, kyrkan, dina föräldrars graf?
Och se där den enkla skolan, där den åldrige
läraren stod lutad öfver dina första underliga
figurer på skiffertaflan! Att i de ungas
hjärtan ingjuta hvad I själfva kännen för
fosterlandet, detta vare Eder uppgift! Vare det
allas våra sträfvanden att gifva fosterlandet
åt barnen och barnen åt fosterlandet. Det
senare göra vi, då vi i deras hjärtan ingjuta
gudsfruktans anda, kärlek till allt skönt och
godt, trohet mot’konung och fosterland; då
vi lära dem att aldrig förlora modet utan
först och sist trösta på lefvande Gud. Detta
mål är högt, detta arbete är svårt. Meri
fosterlandet räknar på Eder. För
fosterlandet hafva alla Edra föregångare arbetat, så
ock alla dessa okända tusen sinom tusen,
hvilkas hår hvitnat och hufvud böjts under
arbetet. För fosterlandet skolen I ock utså
den goda säden till Eder lefnads sista dag.
Hvad vi känna för fosterlandet under dagens
möda och i festens högtidsstund må vi
emellertid nu gifva uttryck, i ett oskrymtadt: lef^
ve vårt-fädernesland!
Talet beledsagades af ett kraftigt dånande
hurra, fanfarer och applåder samt många
rop af: »bra, bra!»
Eör den svenska folkskolan höll
folkskoleinspektören d:r J. A. Lyttkens följande
tal:
Den svenska folkskolan! Dessa ord skulle
kunnat bl. a. betyda något mycket allmänt,
något mycket generellt. Den svenska
folkskolan skulle ju ha kunnat utveckla, sig, på
ett sådant sätt, att allting som rörde
densamma, såväl det större som det mindre,
hade blifvit bestämdt genom allmänna lagar och
författningar, och så att centrala
myndigheter skulle förvalta alla dess .angelägenheter.
De särskilda skoldistrikten hade då sannolikt
blifvit blotta förvaltare och lärarne blotta
ut-förare af ett i allo detaljeradt och bestämdt
system. Under sådana förhållanden hade
folkskolan icke kunnat utveckla sig i den bästa
riktningen. Säkerligen hade den snart nog
varit stelnad i schablonmässig slentrian utan
lifaktig utvecklingsmöjlighet. Så har’dock icke
skett. Tack vare vårt folks sunda
uppfattning-har vår skola i stället utvecklat sig till
en lefvande, lifskraftig institution.
Visserligen finnes en allmän
folkskolestadga och allmänna författningar, visserligen
lyder folkskolan under en central myndighet.
Men dessa äro af sådan natur, att de just
framkalla och förutsätta, att de
underordnade institutionerna, församlingarna och
skolråden, skola uppträda och handla hvar och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
