Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514
SVENSK LÄEARETIDNING.
N:r 33
inom sitt område med en inom vissa gränser
ganska stor frihet och själfständighet, d. v. s.
på ett personligt sätt. Just härigenom har
man kunnat tillgodose de olika orternas be
hof. De inom skoldistrikten verkande
skolråden hafva därigenom fått tillfälle att med
kärlek och intresse omfatta och utveckla sina
folkskolor.
Men äfven mellan församlingarna med sina
skolråd och lärarne har samma förhållande
inträdt. Skolreglementena hafva i allmänhet
blifvit så affattade, att tillfälle lämnas åt
lärarne att ordna och utföra sina arbeten med
stor frihet och själfständighet, d. v. s. på ett
personligt sätt. Just därigenom har det ställt
sig så, att hvar_och en lärare med full rätt
kan säga: min skola, och med kärlek och
intresse kan sköta och utveckla sin egen skola.
Dessa personlighetsförhållanden gifva vår
svenska folkskola sin säregna prägel.
Men detta är ock af högsta betydelse samt
för skolan mycket fördelaktigt, ty endast en
personlighet, endast en individualitet, en
karaktär kan låta ett hjärta verka på ett hjärta,
endast personligheten kan rätt fostra, endast
den personliga karaktären kan bilda och
utveckla karaktärer.
Detta personliga lif har äfven i andra
afseenden stor betydelse. Endast därigenom
kan skolan rätta sig efter hvarje barns
behof och anlag,.så att just barnens natur blir
bestämmande för såväl formen som
innehållet vid undervisningen och uppfostran.
Endast därigenom kan folkskolan lämpa sig
efter de kraf, som samhället ställer på den,
tillgodose de mångskiftande förhållandena i
de bestående samhällsolikheterna, samt
möjliggöra att undervisning och fostran sker ej
för skolan utan för lifvet. Och endast
därigenom kan folkskolan komma att bereda och
fordra, att ett rätt förhållande åstadkom mes
mellan landets olika undervisningsanstalter,
så att hela undervisningsväsendet blir ett
organiskt helt, med fullt medvetet samband och
ändock personlig frihet och själfständighet för
hvarje skolart.
I öfvertygelse att den svenska folkskolan
sålunda utvecklat sig i rätt riktning, och i
hopp att den allt framgent skall utveckla sig
allt rikare, allt fullare, allt ädlare, föreslår jag
en hyllning åt svenska folkskolan.
Lefve den!
Att hurraropen voro kraf tiga är öfverflödigt
att påpeka.
Hr J. Franzén talade för falkskolans
elever, därvid hälsad med bravorop och
applåder. (Till detta och ett par af de
följande talen återkomma vi i nästa nummer.)
Ordet var nu * f ritt».. Hälsad af
bifallsyttringar från alla håll syntes
folkhögskoleföreståndaren Herm. Odhner på"
tribunen. Han höll en lysande oration för
Norrköping och blef gång efter annan hejdad
af handklappningar och bravorop.
Svar på detta tal gaf stadsfullmäktiges
vice ordförande, grosshandlaren Carl Swartz,
på följande hjärtliga sätt:
Jag kan ej underlåta att med några ord
besvara den hyllning, hr d:r Odhner nyss bragte
Norrköpings samhälle och särskildt de
medlemmar däraf, hvilka medverkat vid
åstadkommandet af detta samkväm i afton. Att
till besvarande upptaga alla de vackra och
vänliga uttalanden, han gjorde, är mig icke
möjligt. Jag vill därför särskildt fästa mig
vid en punkt i hans tal. Han sade, att en
sådan fest som den i afton vore enastående
i skolläraremötenas annaler. Om så är, kan
jag därpå ej svara något annat, än att jag
varmt hoppas, att den måtte finna många
efterföljare; att på detta sätt anordnade festliga
samkväm måtte ingå i hvarje följande
allmänt svenskt folkskolläraremötes program.
Jag anser nämligen, att då en kommun
hedras med att få såsom gäster hos sig
mottaga medlemmar från när och fjärran af en
sådan kår som Sveriges folkskollärare och
lärarinnor, det är såväl en skyldighet som
en förmån för de medlemmar af denna
kommun, som icke stå i direkt beröring med
sagda kår, att för dem anordna samkväm
sådana som detta. Först och främst är det
en tacksamhetsplikt att så göra.
Folkskollärarne och lärarinnorna hafva fått åt sig
anförtrodt det maktpåliggande varfvet att till
dugliga och nyttiga samhällsmedlemmar fostra
det vida öfvervägande flertalet af Sveriges
uppväxande ungdom, den ungdom, som skall
utgöra stommen icke allenast i den enskilda
kommunens utan i hela samhällets, hela
fosterlandets kommande samfundslif. De män och
kvinnor, som syssla med detta ansvarsfulla
arbete, äro väl värda tacksamhet från andra
samfundselements sida, och det är derför
endast i sin ordning, om dessa element söka
på sätt, det i afton skett, gifva några uttryck
åt dessa känslor af tacksamhet.
Men dylika samkväm hafva ännu en
annan, ej mindre viktig betydelse. I det
dagliga lifvets släp och id händer det så lätt,
att, under det hvar och en är upptagen med
att sköta sina speciella sysslor, man
underskattar och missuppfattar innebörden och
beskaffenheten af den verksamhet, som af
andra samhällsmedborgare utöfvas. Den
bristande beröringen med de olika
samhällselementen sins emellan alstrar då lätt en inbördes
misstro med hänsyn till arten af och syftet
med det arbete, som utföres.
En dylik misstro verkar naturligtvis i
högsta grad störande och hinderligt för
samhällets sunda utveckling, hvilken dock bör
vara och väl ock är det gemensamma målet
för allas arbete. De tillfällen, som erbjuda
sig att genom sammanförandet af eljest mer
eller mindre åtskilda medborgarekretsar
borttaga denna misstro, böra därför ifrigt
begagnas, och särskildt gäller detta, när den ena
af dessa kretsar utgöres af för
samfunds-lifvets sunda utveckling så betydelsefulla
element som folkskollärarekåren. Genom
stiftandet af personliga bekantskaper från när
och fjärran, genom utbytandet af tankar och
åsikter kunna många fördomar brytas och
väg banas för ett endräktigt och förstående
samarbete till ett älskadt fosterlands lycka
och båtnad. I den andan hafva medlemmar
af Norrköpings samhälle anordnat denna
aftons fest; i den andan hoppas jag att den
måtte finna många efterföljare, i den andan
tillåter jag mig höja ett »lefve» för ett godt
samförstånd mellan Sveriges
folkskollärare-och lärarinnekår och alla andra för landets
välgång nitälskande medborgare.
Fanfarer, applåder och bravorop!
Kort derefter uppläste hr Odhner af hr
Johan Hellberg författade verser, utgörande
en hyllning till Norrköpings stad.
Tvänne sångkörer läto mellan talen
flitigt höra sig. Deras prestationer
sentera-des lifligt af den gladt stämda publiken.
Ytterligare några tal höllos. Dessa måste
vi af utrymmesskäl endast vidröra i största
korthet. Sålunda talade hr J. G. Söderberg
för Norrköpings folkskolor och deras ledare
d:r Lyttkens, hr Bejbom för frånvarande
kamrater, »som velat vara med men ej
kunnat» (här följde sången »O, får jag dig
följa, skön Anna-Mari!»), hr Al fr.
Rosvall från Eskélhem för föreningssträfvandet
inom lärarekåren och de män, som
härvidlag verkat.
Det började lida mot midnatt. Många,
som skulle lämna staden med nattågen,
måste nu bryta upp. Men ännu bort mot
kl. l hade Strömsholmen gäster, och en
sångförening lät höra sina underbart vackra
tondikter under augustinattens frid och
stillhet. Johan Hellberg.
FÖR DAGEN.
Till minnenas värld
och - låtom oss genast tillägga det
- till de angenäma minnenas värld
hör nu det tolfte allmänna svenska
folkskolläraremötet i Norrköping.
Bland de från mötet till sina hem
återvändande torde det intrycket vara
enarådande, att detsamma varit i hög
grad lyckadt och att såväl bestyreisen
som Norrköpings samhälle i sin helhet
hafva skäl att vara stolta däröfver.
Programmet var så allsidigt
sammansatt men tillika så koncentreradt kring
de hufvudfrågor, om hvilka
allmänheten just nu väntade få höra
lärarekårens mening, att det på förhand måste
väcka vidsträckt och lifligt intresse; den
med mötet förenade utställningen var
väl ordnad och lärorik samt blef
flitigt besökt, utfärder och fester voro
synnerligen lyckade samt gynnades af
det härligaste väder, och de farhågor,
som man inom Norrköping hyst i fråga
om de tillströmmande gästernas
här-bergerande och förplägande, blefvo på
ett lysande sätt vederlagda. Lägger
man så härtill de estetiska njutningar,
som bereddes genom konserten i
Mat-teus-kyrkan och genom Sven
Scholanders oöfverträffliga sångföredrag, så
torde man hafva full rätt att säga, att
om någon deltagare for missbelåten
från mötet, så var det sannerligen hans
egen skuld.
Beträffande de positiva frukterna af
mötet är naturligtvis ännu för tidigt
att uppgöra något fullständigt bokslut.
Två resultat äro emellertid redan nu
så i ögonen fallande, att de ej kunna
undgå någons uppmärksamhet.
Det ena tillhör hvad man kan kalla
»mötesteknikens» område och-visai\ att
vi - trots vår relativa öfverlägsenhet
härutinnan - uti detta stycke ännu
hafva åtskilligt att lära. Till de saker,
som allt sedan 1888 ingå såsom gifven
beståndsdel i svensk mötesteknik, hör
som bekant, att inledare, som önskar
ett bestämdt uttalande i en viss fråga,
skall på förhand hafva aflämnat förslag
härtill, så att det föreligger tryckt i
mötesprogrammet och sålunda tillgängligt för
hvarje mötesdeltagares granskning och
öfvervägande. Det nu afslutade mötet
har på ett slående sätt ådagalagt,
hvilken förträfflig garanti mot fattande af
obetänkta beslut, som våra möten
härigenom vunnit. Det går numera icke
så lätt som fordom att »smussla
igenom» ett förslag, som icke uttrycker
flertalets verkliga mening. Alla
intresserade äro i förväg varskodda och
förberedda, hvarje förslag till uttalande
kan noga nagelfaras, och innebörden
af påyrkade modifikationer kan
lättare uppfattas och pröfvas. Kort sagdt:
resolutionsförslagens tryckning
erbjuder en motvikt mot den frestelse, som
för en inledare kan ligga nära till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
