Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 34
på sitt sätt träda i hans fotspår,
minnesvårdar bättre och of or gängligare än stenen.
Sedan därefter »Integer vitas» sjungits,
framträdde folkskolläraren Frans Berggren
i Växjö. Efter några inledande ord
yttrade han å forna lärjungars vägnar följande:
- - - Den krets af anhöriga och
vänner, som i dag slutit sig kring rektor
Gödeckes graf, kände tillräckligt det ädla, varma
hjärta, som hos honom trädde en hvar till
mötes, den glödande hänförelse för allt sant,
stort och skönt, som* besjälade hvarje hans
sträfvande, för att förstå, hvad vi lärjungar
måste känna, vi, som ägde den oskattbara
lyckan att i åratal få åtnjuta hans
undervisning och fostras under hans ledning.
Det är åt vår djupt kända tacksamhet för
allt, hvad rektor Gödecke därunder för oss
varit, för allt, hvad han därunder åt oss
gifvit, jag härmed velat gifva uttryck.
Men hans lärjungar hafva velat åt denna
tacksamhet gifva ett varaktigare uttryck än
ordets allena. Den enkla vård, som nu
af-täckts, bär vittne därom, och den allmänna
tillslutning, som för dess åstadkommande
vunnits, talar bättre än ord om huru kärt rektor
Gödeckes minne lefver i forna lärjungars
hjärtan. Må den resta vården bära vittne om
denna kärlek och tacksamhet! Må den likt
en forntida bautasten för kommande släkten
betyga, att äfven vår tid ägt män, som
förtjänat att bevaras i tacksam hågkomst. Men
må den ock för oss lärjungar innebära en
maning, en maning att, vare sig vi från
folkhögskolan gått ut för att ägna oss åt
praktisk verksamhet eller vi såsom lärare fått
till uppgift att fostra svenska folkets barn, i
lifvet förverkliga de grundsatser, för hvilka
rektor Gödecke arbetade! Må särskildt vi
lärare känna oss uppfordrade att i likhet med
rektor Gödecke insätta hela vår person, hela
vår kraft i sträfvandet att höja och förädla
den ungdom, vi blifvit satta att fostra! Göra
vi detta, då - men endast då - hedra vi
rätt hans minne.
Talaren nedlade därefter på grafven
kransar dels från forna lärjungar vid Nerkes
folkhögskola, dels från lärare utgångna från
Växjö seminarium.
Stiftaren af Nerkes folkhögskola och
ordföranden i dess styrelse kammarjunkaren
A. Goyet frambar därefter under djup
rörelse ett tack »till skolans förste
föreståndare och nitiske främjare Per Aug.
Gödecke» och nedlade en krans på grafven.
Så framträdde ingeniör Gustaf Ekman
från Göteborg, den hänsofnes svåger, och
tackade å anhörigas vägnar för den
hedersbetygelse, som visats den käre broderns
minne, och som blefve dubbelt dyrbar, då
den kommit från personer, hvilka så
väl kände den hänsofne som forna
lärjungar måste göra, och hvari man hade en
borgen för, att den vore förtjänt.
Sedan »Stilla skuggor» sjungits, afslöts
den stämningsfulla akten med en kort bön
af domprosten K. Henning och afsjungande
af psalmen 491: 3, 4.
Vården, hvartill slinga och inskription
kostnadsfritt tecknats af professor
Malmström i Stockholm, är 3,5 m. hög och
förfärdigad å J. Anderssons stenliuggeri i
Växjö. B-n.
Allmänna
folkskolläraremötet
i Norrköping.
Öm ungdomens "förvildning".
Med riktig blick för ställningens kraf
hade mötets bestyrelse satt denna
brännande fråga såsom den första på
programmet. Den -blef därför ock
behandlad vid det allmänna sammanträdet i
Olai kyrka omedelbart efter mötets
öppnande. Diskussionen inleddes af
folkskolläraren Fridtjuv Berg från
Stockholm genom ett anförande af ungefär
följande lydelse:
Den i våra dagar så allmänna klagan
öfver »ungdomens förvildning» utgör – så
underligt det än må låta - ett glädjande
tidens tecken. Denna klagan visar
nämligen, att vi äldre numera vant oss att
anlägga en högre sedlig måttstock än den
hittills brukliga, om icke just alltid på oss
själfva, så dock på det släkte, som snart
står färdigt att träda i våra fotspår.
Då vi beklaga oss öfver andra, må vi
emellertid se ä till, att vi icke komma med
uppskrufvade anspråk eller göra oss till
eftersägare af tomma teorier. Frestelsen
i detta afseende är stor, men vakta vi oss
ej därför, så måste följden blifva, att vi
misstaga oss om det ondas omfattning och
beskaffenhet samt därigenom äfven om dess
botemedel.
Det första vi härutinnan hafva att
iakttaga är, att vi ej förväxla barnslig yrhet,
barnsligt okynne och barnsliga odygder med
»vanart och »förvildning». Det är icke
lönt, att vi vuxna klifva upp på de höga
styltorna. Vi stå själfva under utveckling,
och vi kunna vara glada, om denna
utveckling går från ett sämre till ett bättre. Nå
väl, detsamma gäller i än högre grad om
barnet. Hade det legat i Skaparens
mening, att människan skulle vara färdig vid
födelsen, då hade lifvet blifvit på ett helt
annat sätt inrättadt; någon barndom och
ungdom hade då ej varit af nöden, ej
heller någon uppfostran eller några
uppfostrare. Hvad man af barnet kan fordra är
icke att det skall vara en karaktär utan
att det i framtiden skall blifva det, och
hvad som bestämmer ett barns art är icke
hvad det är utan hvad det genom sin
utveckling lofvar. Allt beror här på
riktningen. Grår denna mot ett bättre, så är
barnet välartadt; går den mot ett sämre,
så är det; vanartadt. Ett barn kan sålunda
mycket väl hafva oarter utan att därmed
vara »vanartadt», och en pojke kan till
och med vara en s. k. vildbatting utan att
därmed vara »förvildad».
Allt detta är gamla bekanta sanningar,
som vi finna s j älf klara, så länge det gäller
våra egna barn, men som vi äro mycket
benägna att glömma, så snart det gäller
andras. Är odygdspåsen min, så delar jag
nog farbror Topelius’ mening och kallar ho-
nom »min käre lille Bullerbasius». Men
är han en annans, så kan det väl hända,
att den käre lille Bullerbasius blir
stämplad’ som »ligapojke» - i synnerhet om
han skulle råka ha hål på knäna och vara
en smula osnuten.
Ja, ja - hör jag någon säga - i fråga
om Bullerbasiusarne, d. v. s. de riktigt små,
kan du nog ha rätt. Med afseende på
dem är den stränga domareminen icke på
sin plats. Men det är icke heller dem,
vårt omdöme närmast gäller, utan det är
de halfstora, de halfvuxna, dem som all
världen kallar »slynglar» och »slynor».
Jag skall genast erkänna, att jag med
afseende på »slynglarne» och »slynorna»
ingalunda ämnar försöka reformera det
allmänna tycket. De äro otrefliga, ganska
otrefliga - icke tu tal om den saken.
Måhända skulle det dock ej vara ur vägen,
om vi klargjorde för oss själfva, hvaruti det
otrefliga hos dem egentligen består. Månne
icke till en stor del däri, att de äro just hvad
de äro? De äro halfvuxna, de befinna sig i
Öfvergångsåldern. Men att en människa är
hal f vuxen och befinner sig i
Öfvergångsåldern betyder, att hon är stadd på
öfvergång från ett till ett annat, att hon
upphört att vara det ena och ännu ej hunnit
blifva det andra. Kan det under sådana
omständigheter förvåna, om i den half
vuxnes väsende ligger något halft,
hållnings-löst, oberäkneligt, oharmoniskt? Om hans
själslif utgör ett jäsande kaos af motsatta
ytterligheter: den mest högflygande idealism
bredvid den mest * obändiga själfviskhet?
Om hans främsta kännemärke består däri,
att han till hvarje pris vill gälla för hvad
han icke är och till hvarje pris vill
undvika att synas vara hvad han nyss var:
ett beroende barn? Blir icke allt detta
helt naturliga yttringar af den halfvuxnes
ö f ver gångstillstånd, och bör icke tanken
härpå mana oss till en smula mildhet vid
hans bedömande, så att vi ej af hans
många olater låta narra oss att i otid stämpla
honom som »vanartad» och »förvildad»?
För oss uppfostrare gifves det tvänne
särskilda skäl, som böra varna oss att
döma ungdomen hårdt endast därför att den
är ofullkomlig. Se vi mörkt på barnet, så
är sympatiens bästa värme borta, och vi
hafva förlorat det verksammaste medlet att
fylla vår uppgift, hvilken ju icke är att
kräfva ofelbarhet utan att hjälpa barnet att
bli af med sina fel. Härtill kommer, att
hvarje ensidighet måste framkalla sin
motsats. Gror man sig vid barnens bedömande
skyldig till öfverdrifven stränghet, så
kommer bakslaget i form af slapphet. Fordrar
man pä ena hållet, att barnet redan skall
befinna sig vid målet, så nöjer man sig på
andra hållet med att det stannar där det
är, så länge det behagar. Hvilken af dessa
båda ytterligheter, som är den ödesdigraste,
är ej lätt att säga: antingen den, som
fordrar det orimliga och därigenom nedtrycker
och förlamar barnet i dess sträfvan framåt,
eller den, som fordrar intet och sålunda
beröfvar barnet den kraftigaste eggeisen i
dess sträfvan; antingen den, som förbiser
skillnaden mellan oarter och vanart, eller
den, som förbiser sambandet dem emellan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
