Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 35
Sommarkurserna i lund.
Revy.
Gif akt! Det är icke värjans,
epåletter-nas och uniformernas glittrande män, som i
kolonner rycka an och passera fronten för
vår uppställningslinje. Nej, helt olika dem
äro våra män, danade mera kanske för att
höras än för att beskådas. De komma frän
skilda håll och verksamhetsområden: den
ene från de eländas och lidandes läger, den
andre från »den mörka kammaren», där
dock så mycket ljus skapas och skickas ut
öfver landen, en tredje från
uppfinnareverkstaden, en fjärde från historiens mark eller
från sångens och sägnens ängder o. s. v.
Men hvarifrån de än komma, i sina händer
hafva de alla rikliga gåfvor, och ett drag är
dem alla gemensamt, ett skönhetsdrag, en
glimt af den andens glöd eller den snillets
blixt, som väcker och värmer.
Den ordning, hvari de här framträda, är
tillfällighetens.
Stor honnör för den fräjdade och
hjärtevärme människovän, hvars kall det är att
aktgifva på och ömma för de många tusende
tärda och bleka gestalter, som brutna vanka
fram till ett gifvet mål, dit ett sakta
smygande litet kräftfrö sakta men säkert, så
isande säkert, för dem!
Lifvets fibrer dö, hjärtan klappa ej mera
som förr, inga pulsar sjunga sin naturligt
friska sång, ingen äkta ros målar kinden,
ingen fast och fri blick strålar ur
ögongloben, sedan den lilla men som världsmakt
så stora tuberkelbacillen dragit in och slagit
läger i den mänskliga organismens smygvrår.
Hvem bjuder digerdöden att vika?
Professor Seved Ribbing gör det väl ej - hörde
blott denna uppgifts lösning nästa sekel till!
- men mera än mången här han ställt sig
främst i kampen mot angriparen. Senast
har han för oss, deltagare i Lunds
sommarkurser 1898, utvecklat sin uppfattning af
hvad vi, i egenskap af läkare för våra unga,
skulle med ett grand god vilja och öppen
blick kunna uträtta.
Med tanken fästad på den fakultet,
professor Ribbing tillhör, är vägen till professor
C. Fiirst gen. Han skulle göra oss förtrogna
med något så pass materiellt som - våra
inälfvor. Vissa detaljer af denna uppgift
voro, som en hvar lätt finner, svårhandterliga
nog, då auditoriet utgjordes af både herrar och
damer. Huru väl professor Fiirst klarade
svårigheterna, känna alla vi, som voro med.
Han gjorde en god gärning: han
oskadliggjorde eller aflägsnade mer än en stötesten
och förargelseklippa.
Att Norden alltjämt är ett brödralag
bevisas, synes oss, ganska vackert däraf, att
professor Poul la Cour ställt sin person till
sommarkursernas förfogande, af den hjärtliga
hälsning, hvarmed han mötte oss vid sin
inledningsföreläsning om lufthafvet, och af
den växande inre förståelse, som under hans
sex timmar gjorde sig gällande. Den
mannen synes oss vara ett förkroppsligande af
intelligens, godhet och ädelsinne. Själf en
verklig »solmaskin» var det han, som upp-
täckte »solmaskinema» hos oss, och som
tonkonstnär slog han ofta an vår själs
vekaste strängar.
När frisk nordan blåser, behöfver
himmelen visst icke vara dold. I skogen far
stormen våldsamt fram med trädens kronor.
Vi höra dem sucka, klaga, stöna och jämra
sig. En och annan hundraårig jätte faller.
Murkna grenar bräckas, yra omkring, falla,
multna, närande andra. Men den unga
skogen gläder sig kanske, när någon
vind-eller solstängare går under. Nordan gjorde
godt. Skogen rensades. Och så kom sunnan
igen med leende sol och blommor. Nu lefde
det bästa en ny tid till mötes, fritt från
det murkna affallet och från de spökgestalter,
dem nordan sopat bort. - Med denna
ofullständiga och i åtskilligt måhända haltande
liknelse hafva vi velat antyda den betydelse,
som professor F. Å. Johanssons
föreläsningar öfver religionen och bibeln ägde.
För sina två föredrag öfver enhetstankar
och söndringstankar i kyrkans historia hade
professor O. Ahnfelt en tacksam publik.
Såväl hans ypperliga formgifning som det
värdefulla innehållet i hans föredrag funno
talrika beundrare.
Professor H. H. von Schwerin! Med honom
hafva vi 1894 genomrest Australien, han har
1896 gjort oss bekanta med Sydafrikas land,
folk och samfundsordningar, och denna gång
har han tagit oss med till ett stort
afrikanskt område, där han är så att säga
hemma: Kongolandet, för hvilket han är
svensk general-konsul, landet, där så mycken
svensk kraft och företagsamhet ödts eller
slagit sig segrande igenom.
Nobel som den föregående, varmkänslig,
siratlig och för sitt ämne intresserad som
få möter oss docenten E. Wrangel. Finlands
härliga nationalepos blef lefvande lif och
stod fram för oss i sin ursprungliga färg
och kraft genom hans intressanta studie
däröfver. Den fina uppfattning, han visade
vid uppläsningen af t. ex. Sandels, hälsades
med lifligt bifall.
Men min revy drar ut på tiden; jag måste
skynda.
På kemiska laboratoriet är ett lif; i trenne
serier - tillströmningen af försökskemister
blef så stor - vägleder där docenten H.
Löndahl. I zoologiska museet behandlar
professor D. Bergendal metamorfosen och
generationsväxeln, och i botaniska
institutionen omgifves docenten B. Jönsson af
andäktiga skaror. Till docenterna A. Herrlin
och N. Gr. Wimarsson samt professor N.
Flensburg skola vi längre fram återkomma.
Docenten T. Hjelmqvist förstod att
framkalla mer än ett gladt leende med sina
dekorerade personnamn i nysvenskan, docenten N.
Beckman likaså med sina föreläsningar öfver
barnspråket och modersmålsundervisningen.
Universitetets källarhvalf med sina rika
historiska samlingar på hyllor och i skåp
hafva dragit många för Nordens forntid
intresserade till sig. Docenten S. Söderberg
har varit den lefvande uppslagsbok, efter
hvilken de troget kunnat gå.
Uppsvensken - vi yfvas öfver att kunna
berätta, hurusom rätt många sådana gästat
oss - kommer naturligtvis ej till Saxos
och Absalons stad utan att kasta en blick
in i dess helgedom, där historien och
minnet lefver i hägn af underbar
byggnadskonst och färgdikt. Stadskomminister L.
Tynell har varit ciceron i domkyrkan och
kryptkyrkan.
Andra lagar bestämma våra vandringar,
men eljest äro vi ej olika flyttfåglarna, när
vi då och då gästa Lundagicd och dess
omnejd. Bland de många, som strött korn
åt oss, märka vi, hög i flocken,
universitetets rektor, professor A. Quennerstedt.
Hans tal vid af skedsfesten å »Föreningen»
var enkelt men varmt, buret af sann
folkbildningsanda, och hans
kursafslutningsföre-läsning om flyttfåglarna var nästan lika
poesimättad som den motsvarande Om
torf-mossarna från 1896 års kurser. Och
nu som dä hälsade han oss välkomna åter.
Det smyger visserligen fram en stilla
hviskning, att nästa kurser skulle komma först
om 4 år. Men skulle opinionen bli
våldsamt stark, nog mottager oss universitetet
äfven år 1900!
I den revy, vi snart gå att afsluta, låta
vi med stolthet ännu några passera fronten,
så mycket hellre som de tillhöra våra egna
leder.
Stor honnör för
kursorganisationskommitténs sekreterare, »byråchefen»,folkskolläraren
Nils Lundahl! Att uppräkna hans
förtjänster från 1894, 1896 och 1898 skulle vara
en tacksam uppgift f or den, som helst älskar
att umgås med språkets vackraste ord. Det
finnes emellertid förtjänster, som lida af att
behandlas af ovig penna, och till detta slag
höra hr Lundahls. Med skäl kan han
emellertid nämnas det »medium», det
mellanled, hvarigenom den högre bildningens
strålar brytas ned till dem, som befinna sig på
en lägre nivå.
Ros på kind och glans kring tinning,
när ur salar, fyllda, trånga,
mor och »mostrar», junkrar, männer
glädtigt hän till lekar gånga!
Där ute ordnar hr Jul. Hammarlund
lugnt och säkert sina trupper, där sträckas
lemmarna, där hamra pulsarna, där
utvecklas mod, förslagenhet, styrka och färdighet
- och där samlar fröken Stina Hellgren,
biträdd af fröknarna Lina Gren och M.
Tengvall, kring sig sina medsystrar till
muskelspännande öfning samt till plastiska
folkdanser och sånglekar.
Vi salutera dem alla: lekarnas ledare och
ledarinnor, lekarnas utöfvare och
utöfvarin-nor, pärkspelaren såväl som dansarinnan!
Johan Hellberg.
Poul la Cour.
Då jag en dag - det är nu omkring tio
år sedan - kom in i bokhandeln, föllo mina
ögon på en bok med titeln »Historisk
matematik» af Poul la Cour. »Matematikens
historia» hade jag väl någon kännedom om;
men med »Historisk matematik» måste dock
menas något väsentligen antiat. Halft
mekaniskt, som man gör det ibland, öppnade
jag boken för att läsa några rader. Men
raderna blefvo till sidor, och då jag slutade,
var det blott för att taga boken med mig
hem och där mera ostörd fördjupa inig i
den. Här var ju uppslaget gifvet till en
helt ny metod - för att bruka ett ord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
