Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 35
SVENSK LÄRARETIDNING.
549
sina åhörare lifliga och klara föreställningar,
väcka hos dem angenäma känslor och verka
suggererande på deras viljeyttringar, därom
vittnade bland annat de många buketterna,
som lades på katedern vid sista
föreläsningens början, samt de lifliga och ihållande
applåderna vid dess slut.
Docenten Per Axel Samuel Herrlin är född
i Ö. Vemmenhög, Mim., 1870. Student i Lund
1887, fil. kand. 1889, fil. lic. 1891 och fil.
doktor året därpå. Samma år blef han docent i
teoretisk filosofi vid Lunds universitet.
N. O. Bruce.
Unionstidens historia.
Till ämne för sina föreläsningar hade
docenten N* G. Wimarsson valt unionstidens
historia. Ämnet var ur flera synpunkter
ägnadt att väcka intresse. Att i fjol jämt
femhundra år förflutit efter unionens
ingående, har ju gjort sitt till att föra tankarna
på densamma. Men af större betydelse är
det, att det just varit vårt århundrade
förbehållet att efter fyrahundraårig bitterhet,
ja hat mot drottning Margaretas verk väcka
till lif sympati för detsamma. Vid
århundradets midt var det den romantiska
stu-dentskandinavismen, som i ungdomlig
hänförelse ville återväcka unionstankarna till
och med på politikens område, och i våra
dagar har en ny art af skandinavism i form
af samarbete och fredlig täflan börjat yttra
sig på snart sagdt alla kulturområden, icke
minst skolans. Kommer så därtill, att
unionstidens historia af svenska författare hittills
blifvit blott i ringa mån bearbetad.
Docenten Wimarssons föreläsningar voro
sådana, att en vaken åhörare, som blott läst
ett mindre kompendium i Sveriges historia,
med glädje och utbyte kunde följa dem, men
på samma gång ock sådana, att de kunde vara
lärorika äfven för en åhörare med gedigna
kunskaper i ämnet.
Hvad var det då, som gjorde föredragen
så tilltalande? Det fängslande låg icke i
själfva framställningssättet. Öfver detta
hvilade kanske väl mycket af vårt svenska lugn,
ehuru auditoriet allt jämt kände, att
föreläsaren fullt besjälades af sitt ämne. Nej,
orsaken till det väckta intresset låg djupare.
Det berodde i främsta rummet på det sätt,
hvarpå docenten Wimarsson planlagt sitt ämne.
Med klok beräkning af huru han bäst skulle
använda den korta tid af åtta timmar, som
stod till hans förfogande, hade han utvalt
det stoff, han ville begagna. Han tycktes
därvid hufvudsakligen låtit bestämma sig af
två skäl. Han hade valt dels sådana drag,
som särskildt belysa den historiska
utvecklingen, dels sådana, hvarom det är svårt att
bilda sig en riktig uppfattning. Så t. ex.
gaf han å ena sidan en klar bild af den
svenska nationalandans begynnelse och
utveckling samt gjorde å den andra en på samma
gång grundlig och underhållande granskning
af de olika unionsdokumenten. För att vinna
tid för sådana uppgifter gick föreläsaren lätt
förbi allt sådant, som kunde anses bekant
för alla åhörarne eller hvari dessa med
lätthet kunna sätta sig in. Men han förmådde
att med några få ord åt dessa blott i
förbigående behandlade händelser och personer
ge en belysning, som tydligt framhöll deras
betydelse. Som exempel härpå kan
nämnas hans framställning af böndernas resning
under Engelbrekt och af riksföreståndaren
Sten Sture d. ä.
Rika anföranden af ställen hos Allen, Kristian
Erslev, Jörgensen och Paludan-Muller gåfvo
säkerligen mer än en bland åhörarne ökad
håg att genom läsning af Danmarks häfder
skaffa sig djupare kännedom om
tidehvarfvets historia.
Föreläsningsserien bildade ett afslutadt
helt, och detsamma kan sägas om hvarje
särskild föreläsning, som utan att sammanhanget
därpå blef lidande för sig bildade en
vackert afrundad enhet.
Docenten Nils Gerhard Wimarsson är född
1872, blef student 1889 och docent i historia
1897. Sedan 1895 är han sekreterare i
historiska föreningen i Lund.
Mathilda Videgren.
Tuberkulosen och skolans hygien.
Öfver detta ämne höll professor Seved
Ribbing under sommarkurserna i Lund fyra
föreläsningar, hvilka af flertalet
kursdeltagare åhördes.
Ehuru namnet tuberkulos är jämförelsevis
nytt, är dock själfva sjukdomen mycket
gammal, ty den har blifvit iakttagen och
beskrifven redan af medicinens fader, Hippokrates,
som lefde 300 år före Kristus. I vår tid har
den fått en sådan utbredning, att af alla i
vårt land inträffande dödsfall ungefär J/7
för-orsakas af denna sjukdom. Sedan
fransmannen Villemin i början af 1860-talet uppvisat
sjukdomens ympbarhet, lyckades
geheimerå-det Eobert Koch 1882 att finna själfva
tu-berkelbacillen och bevisa, att denna var den
egentliga bäraren af smittan. Därigenom har
Koch gjort sig förtjänt af en ärofull plats i
vetenskapens historia, och denna förtjänst
minskas ej däraf, att det af Koch beredda
tuber-kulinet visade sig sakna de goda egenskaper
och verkningar, som man från början ville
tillskrifva detsamma.
Sjukdomen uppstår därigenom, att
tuber-kelbacillen inkommer i kroppen, hvilket kan
ske på många sätt, exempelvis då vi inandas
det damm, t som upphvirflar i bostäder och
på gator. Äfven den mjölk, vi förtära, kan
förmedla smittan, ehuru faran på denna väg
ej är så stor som man velat antaga. Att
sjukdomen är ärftlig har aldrig blifvit fullt
bevisadt. Barnen födas ej tuberkulösa, men
hos barnen af tuberkulösa föräldrar finnes en
svaghet, som gör, att de lättare angripas och
duka under för sjukdomen.
Hvarje tuberkulos människa betraktas
såsom en fara för sin omgifning, men detta
gäller blott de lungsiktiga, ej dem, hos hvilka
tuberkler angripit andra organ. Blott nödiga
försiktighetsmått iakttagas, är- icke heller
faran från lungsiktiga så stor som man
föreställt sig. Detta har visats genom tioårig
erfarenhet från Englands sjukhus för
lungsiktiga.
För att skolan skall kunna motarbeta
tuberkulosens utbredning fordras sunda lokaler.
Skolhuset får ej läggas på en jordmån, som
är rik på osunda dunster, ty där uppstå då
alla de föroreningar, som nedsätta kroppens
motståndskraft. Icke heller får platsen vara
mycket blåsig. Själfva byggnaden bör vara
rymlig, ha rik tillgång på god, ren och torr
luft, uppvärmas och ventileras på ett
tillfredsställande sätt o. s. v. Då lokalerna ännu
mångenstädes äro otillfredsställande, gäller
det att af dem i alla fall göra det bästa vi
kunna. Detta sker bäst genom ytterlig
renlighet. Torrsopning får dock aldrig
förekomma i skolan. Golfvet bör oljas, helst äfven
väggar och tak, så att de lätt kunna
af-tvättas.
Skolarbetet åstadkommer genom det
myckna stillasittandet en missbildning af
bröstkorgen och minskar lungornas ventilation.
Läraren måste därför af all kraft motarbeta
onaturliga ställningar. Gymnastiken, äfven
om den är mycket ofullkomlig och sker utan
alla redskap, verkar välgörande och bör
därför flitigt öfvas. Barnen få ej intaga sina
måltider inne i skolsalen. Under den vackra
årstiden böra de tillhållas att äta ute i det
fria.
Utbildad lungsot förekommer ej så ofta hos
barn i skolåldern. Men om man nödgas
bibehålla sådana barn i skolan, hvilket
understundom måste ske, då ju äfven den sjukas
rätt bör tillvaratagas, så bör man bland
annat sörja för att upphostningarna på
lämpligt sätt upptagas och’ oskadliggöras.
Spottlådor af trä med fuktad sand e. d. kunna
användas, blott de hvarje dag tömmas och
rengöras. Den gemensamma vattenbägaren måste
väl sköljas, då den användts af lungsiktigt
barn. Därtill böra barnen undervisas att ej
dela mat -med hvarandra, så att de t. ex. ej
bita af hvarandras smörgåsar o. s. v.
Den svåraste frågan inställer sig, då
läraren eller lärarinnan själf lider af lungsot, och
detta förekommer ej så sällan. Ty om det
anses nödigt, att tuberkulösa människor
skiljas från friska, så skall däraf följa, att en
sådan lärare skiljes från skolan, tydligtvis
icke genom afsättning utan genom
tjänstledighet, hvarigenom en ekonomisk
förlust uppstår. En ojämförligt större förlust
uppstår dock därigenom, att han mot sin
vilja afstänges från skolan, ty detta, att han
känner sig liksom utstött ur samhället,
verkar en sådan nedstämning, att utsikten till
förbättring omöjliggöres. Man bör därför
träffa sådana anstalter, som äro på en gång
nyttiga och mänskliga. Man kan ej bestämdt
påstå, att en lärare, som börjat angripas af
sjukdomen, bör taga tjänstledighet, ty det har
händt, att en sådan person kunnat tillfriskna,
oaktadt han hållit på med skolarbetet. Med
skäl kan det frågas, huruvida han ej bör ha
rätt att arbeta terminen eller läsåret ut, för
att sedan under kommande ferier söka bot
för sin brutna hälsa, detta så mycket mera
som ju nästan alla de vårdanstalter, hvilka
mottaga tuberkelsjuka, äro öppna endast
under sommaren.
Ofvanstående ger endast eu mycket svag
antydan om föreläsningarnas rika innehåll.
Man tyckte sig hos föreläsaren spåra en
tydlig sträfvan att genom sina uttalanden
verka lugnande på alla dem, hos hvilka
fruktan för smittfara allt för mycket
upp-drifvits. Helt visst skola ock de många
praktiska vinkar, som gåfvos, i
kursdeltagarnas händer blifva kraftiga vapen i den
strid mot tuberkulosen, som hvar och en
på sin plats måste känna sig manad att
utkämpa.
Att åhörareskaran var lifligt intresserad,
torde i fråga örn professor Ribbings
föreläsningar vara öfverflödigt att nämna.
S. Sandquist.
Fänrik Ståls sägner.
Sälen är fylld af människor. Klockan
slår kvarten öfver 10. En ljus, energisk
gestalt skrider med raska steg upp till
talarestolen. Det är docenten Evert Wrangel.
Han bugar sig. Allas blickar fästas ett
ögonblick vid hans anletsdrag. Ur dessa
talar ett tyst, mäktigt språk, som med ens
försätter åhörarne i stämning.
Nu ljuder hans röst: »Fänrik Ståls
sägner». Det är ämnet, som han under fyra
föreläsningar har att behandla, och hade
han valt detta ämne med hänsyn därtill,
att 50 år nu förflutit sedan första samling-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
