Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552
SVENSK LÄEARETIDMNG.
N:r 35
Man gaf oss med fulla händer
mång’ skatter af rödaste gull,
man öppnade ljusa länder,
där foten ej trampar i mull.
Som främlingar bland hvarandra
vi gingo dock stelt och kallt,
vi gåfvo den ene den andra
en hälsning, en blick - det var allt.
Ett hem man då vänligt oss skänkte,
en plats, där vi mötte hvarann,
när aftonens stjärna blänkte
och dagens oro försvann.
Vi ilat med glädtigt sinne
hvar kväll inom hemmets dörr,
vi lekt och fröjdats därinne
så gladt som i barndomen förr.
Vi slutit en krets tillsamman,
en kedja med hand i hand
och sjungit med fröjd och gamman
om konung och fosterland.
Vi känt oss som syskon alla,
som alla vi varit i släkt,
det stela, hårda och kalla
har smält för värmande fläkt.
Dock bort till kampen och striden
går syskonskaran igen,
men minnet af hemmet och friden
skall följa oss länge än.
En glimt i natten det blifver,
en stråle, glänsande klar,
som dådlust och styrka gifver
i mödornas långa dar.
Till slätten, skogen och dalen
vi gå ifrån hemmets hamn,
men varmt för den »lilla salen»
jag tackar i allas namn.
Studentföreningens vice ordförande
kandidat Svenson svarade härpå i ett af varm
känsla buret anförande:
Lunds studenter bringa eder genom mig
sin hälsning. Visst ären I kärkomna gäster,
ej behöfven I känna eder såsom främlingar,
vare sig i universitetets auditorier eller
ungdom sslottets salar. För ett decennium sedan
uttalades först den tanken, att det ej höfdes
universiteten att förnämt fylka sig omkring
vetenskapens skatter. Jag var själf med, då
för fyra år sedan studenterna påmindes om
detta ord, och jag minns deras ändlösa jubel.
Hur skulle vi studenter vara främmande för
eder sak: vi ha ju alla i folkskolan tagit våra
första steg på vetandets stråt. Vi minnas
den goda viljan hos våra lärare och erkänna
deras rätt till vördnad och aktning. Det är
med varma känslor vi minnas, att vårt
svenska folks framtid är lagd i eder hand; det är
med förtröstan, vi känna hos eder svenska
folkets trofasta hjärta slå oss till mötes. Jag
skall bringa eder hälsning till studenterna.
Professor F. A. Johansson frambar till
sist gästernas tack för den angenäma
aftonen.
När man vill göra människor nöjda och
belåtna - så föllo sig orden - då kallar man
dem tillsammans som nu. Vi ha också här
känt oss belåtna. Då nian arbetar för
ideella syften, behöfver man sådana
sabbatsstunder som denna, då man känner sig som
ett - enade i uppgiften att skaffa mera ljus,
mera insikt. Jag vill sluta med en tillönskan,
att i lifvets strid kärlekens och enhetens rika
ande må hvila öfver eder - att I blifven ett
med hvarandra, ett med oss!
Själfulla tal - hänförande musik - fiol
och piano - god sång af blandad kor - ett
par känsligt och vackert föredragna
barytonsolon - öfver blomsterprydda heders-
gäster och öfriga festdeltagare en stämning
af ljus glädje, innerlighet och värme, ja,
»begejstring» - se där hufvudinnehållet
af »sommarkursernas afskedsfest den 26
aug. ]898».
Matilda Tengvall.
Afslutningen
ägde rum i universitetets aula sistlidna
lördags middag.
Universitetets rektor, professor Aug.
Quennerstedt, höll därvid ett med stort intresse
åhördt föredrag om flyttfåglarna.
(Föredraget har liksom professor Ribbings
inledningsföredrag utkommit från Grleerups
förlag.) Sist yttrade rektorn följande ord:
Det gläder oss af hjärtat, att den nu för
tredje gången från Lund utgångna
inbjudningen till deltagande i dessa kurser
hörsammats af så många från landets olika delar,
äfven från dess nordliga trakter, om ock af
lätt insedda skäl vår egen provins lämnat de
flesta. Antalet deltagare har varit detsamma
som under de föregående kurserna. Det har
snarare ökatsj än minskats till bevis att det
intresse, som första gången förde åhörarna
hit och förmodligen äfven denna gång fört
någon af de tidigare deltagarna hit tillbaka,
icke var af det flyktiga slag, som
företrädesvis fängslas af det nya i en sak. Intresset
ligger tydligen djupare än så. Vi hoppas, att
ingen af eder må känna sitt besök här i Lund
som en missräkning, förspilld kostnad och
möda. En vinst är ju alltid gifven: tillfälle
till umgänge och samspråk med personer af
samma lefnadskall och hufvudintressen; och
staden själf, den minnesrika med sitt åldriga
tempel och hvad den för öfrigt gömmer af
gammal odling och framåtsträfvande lif, är
en bekantskap värd både att göra och
förnya. Men vi hoppas, att det icke därmed
skall vara slut, utan att hvad ni medfört från
salarna i detta hus eller från andra
universitetets vetenskapliga inrättningar, har värde
för eder. Det gafs i känslan af sitt värde,
såsom något som ingick i meddelarens eget
lifsintresse.
Det är ju tydligt, att åtskilligt af hvad som
här bjudits deltagarna - jag tänker nu
närmast på dem, som ägnat sig åt lärarekallet
och som ju utgöra det vida öfvervägande
flertalet - väl icke kan ägna sig för direkt
omsättning eller tillgodogörande, om också
sådant förvisso icke saknats.; Det ligger i arten
af den undervisning, som här meddelas -
för att nu ej tala om den knappa tid, som
kan tillmätas hvarje särskild
föreläsningsserie - att det snarare måste blifva
väckelser och impulser till eget aktgifvande, egen
eftertanke, än sådant hvars nytta och
användbarhet är genast iögonfallande. Det finns frukt,
som man plockar af träden till omedelbar
användning - det är annars just den s. k.
sommarfrukten - det finns annan, som man
ej tycker ser så lofvande ut till en början -
men den ligger till sig.
Alla liknelser halta, och eftersom det är
ett medfödt lyte hos den sortens skepelser,
så är det knappt vardt att vara stränga mot
dem. Det ena som det andra har sitt värde,
och ingenting har värde, som ej låter sig
använda. Det är säkert och visst; vi få bara
akta oss att vara för trånga i tolkningen af
ordet »använda».
Här kunde yppa sig för den, som för
tillfället har ordet, en lockande väg, men jag
skall akta mig för att beträda den och hålla
en ny föreläsning ofvanpå den jag redan
hållit. Jag kom ju i själfva verket upp här i
katedern för att säga, att nu är det slut med
föreläsandet för denna gången.
Och så vill jag å inbjudarnes och de
medverkande lärarnes vägnar tacka er för att ni
kommit, tacka er för det intresse, hvarmed
ni följt de olika kurserna. Välkomna åter,
när nästa sommarkurs infaller, så många som
vilja och kunna, och tagen nya med eder!
Att salarna här i huset gärna öppnas,
behöfver jag ej säga.
Öfver oss svajar därute blågul flagga, och
som ett gensvar ljuder ur våra bröst ett:
Gud bevare konung och fosterland! Med tack
och lof vända vi oss nu till alla goda gaf vors
gifvare. Från honom kommer all
sanningslängtan. I honom finner den sin sista
tillfredsställelse, ty han ensam är den som är.
Från luftens bevingade skaror, som flyga sin
kos och vända åter, tog den helge sångaren
bilden: »Se fågeln har funnit sitt hus och
svalan sitt näste, nämligen ditt altare, herre
Sebaot.»
Slutligen sjöngs af den talrika
församlingen: »Herre, signe du och råde.»
Sex porträtt
meddelas i dagens nummer från de nyss
afslutade sommarkurserna i Lund. Genom
dem presenteras för våra läsare professor
Poul la Cour samt docenterna B. Jönsson,
H. Löndahl, T. Hjelmqvist, A. Herrlin
och N. Gr. Wimarsson. Af öfriga
föreläsare vid samma kurser har professor Seved
Ribbing varit afbildad i denna tidning. 1896
n:r 35, professor D. Bergendal samma år
i n:r 36, professorerna A. Quennerstedt, O.
Ahnfelt och H. H. von Schwerin samt
docenten E. Wrangel år 1896 i n:r 36 och
professor F. A. Johansson under förlidet
år i n:r 38.
Jtttmänna
folkskolfäraremöfet
i Norrköping.
Öm koncentration af undervisningen
och den s. k. bildningsnivån.
Öfver detta ämne höll direktör O.
Salomon från Nääs föredrag vid det andra
allmänna sammanträdet i Olai kyrka.
Talaren betonade, att det vore mycket
svårt att gifva en uttömmande definition på
begreppet bildning. Han trodde dock, att
Nordens nu lefvande kanske snillrikaste
tänkare på uppfostrans område kom saken
närmast, då hon höll före, att människan är
bildad i samma mån, som hon kan se bort
från det lilla, från det, som rör hennes egen
person och se hän mot sammanhanget i det
stora hela, i samma mån,, som hon sätter
sitt lifs mål icke att verka för sig själf,
utan i att verka för andra.
Bildningens uppgift skulle då blifva att
låta den enskilda människan sträfva efter
att utveckla sig till en personlighet, att hon
kände sig som en individ men äfven
samtidigt sin plikt att arbeta icke för sig själf
utan för mänskligheten. Våra
bildningsanstalter hafva sålunda hufvudsakligen ej att
leda lärjungarna till en fullständig förståelse
utan fastmer till vidgande af den enskilda
lärjungens andliga synkrets men framför allt
till stärkande af den sinnesriktning, som
gör människan till en bättre människa -
i sanning en hög uppgift.
Utmärkta medel för detta måls vinnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
