Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 35
SVENSK LÄRARETIDNING.
553
hafva vi i kunskapsämnenas rika
rustkam-mare. Må man dock vara på sin vakt, så
att man icke, såsom vanligen sker,
förblandar kunskap och bildning. Vore kunskap
liktydigt med bildning, så skulle ett
medelmåttigt begåfvadt, vid afgångspröfning
godkändt skolbarn vara mera bildadt, än
forntidens sju vise tillsammans - ett
antagande, som faller på sin egen orimlighet.
Utan att neka, att kunskaper, rätt
inhämtade, äro förträffliga bildningsmedel, måste
dock betonas, att de äro detta blott med
en viss begränsning.
Huru mången lärare, som ej till fullo
besinnat detta, har icke genom de många
läroämnena och de utvidgade lärokurserna,
hvilka han är förpliktad att på en
jämförelsevis kort undervisningstid meddela åt ett
jämförelsevis stort antal lärjungar, sett sig
gradvis förvandlad från uppfostrare till
undervisare och från undervisare till en
andlig korfstoppningsmaskin, som under
förbättrade metoders högtryck stoppar så länge
skinnet står godt!
Att sådant icke är ägnadt att öka
ungdomens utvecklingsmöjlighet eller stärka
dess motståndskraft i det praktiska lifvets
kamp, är själifallet. Icke hvad som
möjligen kan vara till gagn att veta, utan hvad
barnet i enlighet med sin natur är i stånd
att på ett fruktbringande sätt tillägna sig,
bör vara bestämmande vid
undervisningsplanens uppgörande.
Sekelslutets folkskola har att kämpa på
två fronter, ty hon måste värja sig icke
allenast mot sina fiender utan äfven, och
detta är ofta nog det svåraste, mot sina
vänner. De förra drifvas af den ena eller
andra bevekelsegrunden att icke allenast
söka stäcka hennes utveckling men äfven att
skildra henne rent af som en sarnhällsfara.
All tidens ondska, både den, som kan
uppvisas i verkligheten, och den, som blott
finnes i belackarnas fantasi, skrifves på
folkupplysningens konto och därmed äfven på
folkskolans. Och vännerna, hvad göra de?
Många bland våra mest nitiska lärare sträfva
att göra folkskolan mindre till en
folkbildningsanstalt än en kunskapsskola med många
ämnen. Felet är dock mindre deras än
systemets. Den lärda skolan må stå före
oss icke som den molnstod, som leder oss
rätta vägen, utan som ett varnande
exempel. Den har lärjungarna icke 6 utan 10
år, och ändå är dess bildningsresultat icke
stort, ehuru den därtill har så många ämnen.
Jag skulle icke på några villkor önska
vara med om att inskränka tiden för
barnens skolplikt, men jag skulle icke vara
rädd för att inskränka undervisningsämnena,
om än icke till deras innehåll, så dock till
deras antal. Jag tror nämligen, att i själfva
verket kunskapen dock är en och odelbar,
och att därföre vi människor mera än
hittills böra vakta oss för att åtskilja, hvad
Grud förenat. Enligt min uppfattning har
den mycket att vinna därpå men intet att
förlora. De unga skulle genom dylika
anordningar äfven få rikligare tillfällen till
att öfva kroppsligt arbete både i skola och
hem, och jag behöfver knappast säga, att
jag mer än någonsin är lifligt öfvertygad
om sanningen af Rousseaus ord: »Den stora
hemligheten i all uppfostran ligger i att
kroppens och själens öfningar städse utgöra
vederkvickelse för hvarandra.»
Hj. Boström.
?tt tal för barnens rätt.
Vid den fest å Strömsholmen, hvarmed
mötet afslutades, höll folkskolläraren J.
Franzén från Lund ett med bifall mottaget
tal af följande lydelse:
Mina damer och herrar!
Man har velat, att det vid denna fest skulle
ägnas en tanke äfven åt de små, som växa
i våra skolor. Och det stämmer väl med
festens allvar, att så sker. Ty när vi lärare och
lärarinnor träda samman till möte, så är det
för att öfverlägga endast om sådana ärenden,
som röra de små; våra öfverläggningar afse
uteslutande deras väl. Och när vi efteråt
samlas till fest, så är det för att i afskedets
stund räcka hvarandra handen under den
fasta föresatsen att framgent med trohet och
nit arbeta för de små.
Den gamla iakttagelsen, att mänsklighetens
utveckling genom historiens tidehvarf icke
fortgått i en alltjämt fortskridande rät linje,
utan närmast är att förlikna vid ett vågsvall
med sina dalar och höjder, har vid detta
möte blifvit framhäfd. Denna iakttagelse är
värd att taga fasta på. Den tanken har
vidare blifvit uttalad, att vi för närvarande
möjligen befinna oss på väg från den senaste
vågens rygg ned mot en djupare belägen dal.
Huruvida så är, är icke lätt att nu afgöra.
Säkert är emellertid, att de finnas, hvilka
med afseende på vår svenska folkskola ropa
sitt: »tillbaka marsch»!
Man säger t. ex.: Det har bedrifvits
afguderi med kunskapen. Därför mindre
kunskap ! Bort med en del af
undervisningsämnena! Men har man då också besinnat, att
det oafvisligen kräfves kunskap hos hvarje
människa, om hon skall vara skickad att lefva
sitt lif i vår tid? Har man också besinnat,
huru mångsidig denna kunskap måste vara?
Har man därjämte erinrat sig, att allt
kun-skapsinhämtande, då det är af rätt art, har
i sig äfven ett uppfostrande moment?
Man säger: Barnets bildningsmöjlighet
räcker icke till. Därför bort med en del af
undervisningsämnena i folkskolan! Huru vet
man då detta? Hvem har på objektiv grund
undersökt våra svenska foikskolebarns
bildningsmöjlighet? Ingen. Men så länge man
icke detta gjort, så länge är allt tal om att
barnets bildningsmöjlighet icke räcker till,
blott en fras.
Förnimma vi nu uti de allt högre
ljudande inskränkningsyrkandena den varma
broderskärlekens ljufva klang, eller är det
egoismens hårda och blinda ande, som talar?
Sant är, att dessa yrkanden kunna vara
framsprungna af en välment önskan att gagna
vårt folk, men det kan också vara den krassa
egoismen, som träder fram under skyddande
förklädnad, och den är det, hvarhelst man
betraktar de lägre samhällsklasserna endast
såsom medel för de högres välbefinnande.
Jag vågar säga detta hvar som helst, men
framför allt här i Norrköping. Jag behöfver
nämligen icke frukta att vid tal härorn blifva
missförstådd inom ett samhälle, som ined så
förekommande kärlek och så oegennyttig
uppoffring omfattar sin folkskola, att lärarekåren
vid ett för kort tid sedan hållet möte med
skolrådet ingenting hade att äska: allt hvad
den för folkskolans räkning kunde önska, var
redan gjordt! Så handlar ett samhälle, som
har den rätta synen på ett folks skilda
klasser och den rätta uppfattningen af ett barns
personlighetsvärde; ett samhälle, som uti
hvarje nyttigt arbete ser en värdefull insats uti
den f österländska kulturen; ett samhälle, som
icke vill hafva en sådan arbetare, den där
betraktar sig själf som en maskin bredvid de
maskiner, som rassla i fabriken, utan i
stället en sådan, som fattar sig själf såsom en
personlighet, och som medvetet och fritt gör
sin personliga gärning i samhället.
Vare sig nu ropen på inskränkning i
folk-skolebildningen hafva sin rot i den ena eller
andra af de nämda känslorna, säkert är, att
deras åtlydnad skulle medföra, att den
generation, som för närvarande befolkar våra
skolor, skulle göras mindre duglig att lefva
sitt lif. Hvilken lärare eller lärarinna inser
icke, att så skulle blifva fallet, om man t. ex.
från folkskolans schema uteslöte något af de
nuvarande undervisningsämnena, det månde
vara hvilket som helst!
Skola då vi, lärare och lärarinnor, stiga f ram
och tacka, när man kommer och bjuder oss
en af knäppning i lifsvillkoren för våra barn,
en afknappning i lifsvillkoren för mer än nio
tiondelar af vårt svenska folk - vi, som äro
satta att bevaka våra barns intressen, vi, som
känna våra barn?
Eller hafva icke vi i våra skolor den
glänsande begaf ningen, likaväl som de hafva den
i de högre skolorna? Hafva vi icke i våra
skolor barn med äkta barnasinnen; barn, som
se oss trohjärtadt in i ögonen; barn, som
ingenting högre önska än att, figurligt taladt,
blifva tagna på kärleksfulla armar; barn, som
äro färdiga att lyda vår minsta vink?
Förvisso hafva vi så.
Men vi hafva ock de sedligt försummade,
ja t. o. m. vanartade. Javäl, men sådana hafva
ock de högre skolorna. Skillnaden är blott
den, att de senares barn af det nämda slaget
förete en yttre polityr, som i någon mån
döljer den inre ruttenheten. En sådan polityr
sakna våra barn. Hos dem ligger råheten i
öppen dag. När en sådan bedrifver något
ofog, säger man därför: »det är en drummel;
han skall lia pisk.» Vi lärare och lärarinnor
äro dock icke fullt så snabba i vårt omdöme.
Med hvarje dag, som går, lära vi allt mera
beakta skaldens maning:
»Döm ej strax den vilseförda, stolte broder,
med förakt!
Icke vägde du den börda,, ödet på hans skuldra
lagt,»
Hafva vi verkligen vägt den börda, ödet
lagt på hans skuldra? Kanske är han ett
gatans barn, hvars hjärta aldrig värmts af
moderskärlekens glöd; sin far har han kanske
aldrig sett. Fyllas icke våra hjärtan af del-_
tagande, när vi riktigt sätta oss in i den
andligen förkomnes belägenhet! Och skulle vi
icke vara färdiga att här räcka kärleksfulla
händer till hjälp och ledning!
Må vi, som känna våra små, fritt och
öppet visa, att vi sätta värde på dem; må vi
icke blott arbeta för dem, må vi äfven kämpa
för dem, om så behöfves, så att de må växa
ut till själfständigt tänkande, ädelt kännande
och kraftigt viljande personligheter, till lycka
och glädje för sig själfva och till välsignelse
för sitt fosterland! Kamrater och öfriga
mötesdeltagare - ett trefaldigt lefve för det släkte,
som växer upp i våra skolor!
FÖR DAGEN.
Ett herdabref.
2.
Då inan jämför biskop Billings
uttalanden om folkskolan och
folkskollärarne år 1884 med hvad han i sitt
nya herdabref om båda yttrar, finner
man i tankegången en viss likhet, men
i själfva den ton, hvari tankarna
framställas, tillika en påtaglig olikhet,
hvilken tyder på, att författarens stämning
icke längre måtte vara fullt densamma.
Några farhågor att folkskolan
möjligen skall blifva »en stor förbannelse»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
