- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 17:e årg. 1898 /
582

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

582

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 37

något verkligt system. Bibeln bör ock
användas såsom andaktsbok.

Den kärlek till ämnet, hvaraf professor
Johanssons föreläsningar genomströmmades,
den vältalighet och klarhet, som präglade
framställningen, och den varma religiositet,
af hvilken de uppburos, kunde omöjligen
undgå att utöfva ett djupt och mäktigt
inflytande på den stora åhörareskaran.

Professor Frans August Johansson är född
i Elmeboda, Kron., år 1850 och blef student
i Lund 1875. Tog 1885 teologje
kandidatexamen och prästvigdes 1886. Året därpå blef
han docent i exegetik vid Lunds universitet
samt e. o. professor vid Uppsala högskola i
dogmatik och moralteologi äfvensom
kyrkoherde i Hagby 1892. År 1895 blef han e. o.
professor i exegetisk teologi samt kyrkoherde
i Näs och 1897 efter C. V. Skarstedt
ordinarie professor i samma ämne vid Lunds
universitet samt kyrkoherde i St. ITppåkra. Teol.
doktor 1893. Aren 1887-91 var han lärare
vid Lunds döf stuminstitut. Utom uppsatser
uti »Kyrklig tidskrift», som han jämte två
andra teologer uppsatte 1895, har han från
trycket utgifvit åtskilliga teologiska arbeten.
År 1894 innehade han andra förslagsrummet
till biskopsstolen i Växjö.

Nils Nilsson.

ftllmänna

folkskolläraremötef

i Norrköping.

folkskoleundervisningens begränsning

var onekligen ett af de viktigaste
öfver-läggningsämnena på Norrköpingsmötets
rikhaltiga program, hvarföre också diskussionen
härom blef synnerligen intressant. Detta
hade man redan förut väntat sig: frågan
har ju stor aktuell betydelse. Härtill kom
något annat. Man förstod ganska snart,
att inledaren, Öfverläraren i Norrköping
M. Nelander, kanske lifligare än de fleste
»kände sig som en stridsman under de
idéers fana», för hvilka han så manligt
kämpade, och hans med entusiasm
framburna inledningsföredrag blef därför »ett
spjut slungadt mot de fientliga lederna».
En kort antydning af innehållet kan därför
intressera våra läsare.

Från en ringa början har
folkskoleundervisningen vuxit fram till hvad den nu är.
Vi anse den som ett glädjande faktum, som
en kär sarnhällsplikt, såsom något godt och
värdefullt. Från skilda håll har man
emellertid ifrågasatt rikligheten häraf.fman har
ropat »halt», man har yrkat på en
»begränsning». Eösterna ha kommit från olika håll
och varit olika till orsak, innebörd och syfte;
de ha låtit höra sig i vårt lagstiftande
öfver-hus, vid prästkonferenser, på agrarmöten och
i en del af tidningspressen.

Från kyrkligt prelatensiskt håll påstås, att
man icke vet, hvad man med folkskolan vill;
man har ej, säges det, ett bestämdt fixeradt
program, den ena folkskolan är ej lik den
andra; man gör så mycket nian kan, lägger
på skolan så mycket som möjligt, ju mer,
desto bättre. En reaktion måste nödvändigt
blifva följden häraf. Man skulle därföre
stanna, göra sig reda för hvad man med

folkskolan vill och hvad man rimligen kan
åstadkomma, för det minimala, som alla barn
borde lära, och ej i ekonomiskt afseende
»tröttköra» våra församlingar. Det
»minimala», hvartill undervisningen skulle
begränsas, har antydts olika från olika håll. En af
Stockholms kyrkoherdar har uttalat sig för
endast 3 timmars daglig undervisning;
kyrkoherde Ternstedt vill förkorta skoltiden med
2 år och begränsa undervisningsstoffet i\\\
den s. k. minimikursen, hvilken han kallar
ett måttligt minimum. Ali annan
undervisning än den sorn är koncentrerad på kon fi
r-mandskolan anses af honom väl egentligen
vara öfverflödig. Han synes vara benägen
att med Tegnér anse, »att all annan kunskap
än den religiösa bör anses icke blott
umbär-lig utan ofta äfven mer skadlig än gagnelig».
Folkskolebarn borde få växa upp i lugn, de
borde tryggas för den enerverande
utvecklingen. De skola företrädesvis fostras till
förnöjsamhet och kristligt tålamod.

Men, frågade talaren, om man i alla fall,
då man skapat sina pedagogiskt-sociala ideal,
dock själf spelat försyn? Människolifvets
fulla utveckling af alla sina möjligheter torde
väl vara en kristen tanke af lika värde som
t. ex. förnöjsamheten. Arbetet härför får
man ej i maklighet sky. Redan Sokrates
har ju sagt, att det är omöjligt att lefva ett
stilla lif, ty det vore att ofverträda gudomens
bud. Historien vore full af bekräftelser på
riktigheten af denna tanke. Talaren
hänvisade till de forna furstbiskopliga staternas
i Tyskland historia och anförde Heinrich
Thierschs yttrande: Ȁnnu har man i
Tysklands forna andliga områden känningar af
missförhållandena under furstbiskoparnas
styrelse. Ingenstädes finner man en så
okunnig, hjälplös och sjunken befolkning.» I dessa
stater följde man just ett program för
folkuppfostran liknande det af kyrkoherde
Ternstedt anbefallda. Hos oss vore för öfrigt
detta program nu en gengångare från en
svunnen tid. Vore det väl skäl att, med
tanken på allt detta, söka återupplifva det?

Rösterna från det håll, där man önskar
bort religionsundervisningen från skolan, äro
nu så få> att vi inte behöfva räkna med dem.

Ett annat parti, som arbetar mycket
energiskt, fordrar begränsning åt alla håll.
Skälen äro: den dryga kostnaden och det
förlorade barnaarbetet. Kostnaden måste
begränsas, säger man, ty folkskoleutgifterna börja
blifva öfvermäktiga. Hvilken klagan!
utropade talaren. Annars hör man - och det
klandrar ju ingen - liflig glädje yttras öfver
samhällenas ökade invånareantal,
taxeringsvärdets stegring, för att ej tala om glädjen
öfver rikligare afkastning och höga
Utdelningar. Men det oaktadt får ej den ökade
befolkningen kräfva ökade folkskoleutgifter.
Huru rimma sig här klagan och glädjen med
hvar andra? Är det den vakna oegennyttiga
samhörighets- och samfundskänslan, som
dikterar denna klagan? Eller kanske, när allt
kommer omkring, något helt annat. Man kan
ej värja sig för den tanken, då man vidare
hör från samma håll: kroppsarbetarens barn
kan gärna nöja sig med mindre undervisning
än man vill gifva dem. Att tala om deras
rätt till undervisning och
utvecklingsmöjlighet betraktas inom dessa kretsar såsom
endast oförståndigt och opraktiskt. Arbetarens
barn behöfva endast uppfostras till
arbetsduglighet och laglydnad. Allt annat är lyx. Man
ignorerar helt och hållet den sista delen i
Rousseaus bekanta yttrande: »Emil skall
kunna arbeta som en bonde och tänka som en
filosof», Man vill, att den tjänande brodern
skall arbeta, men bestrider hans rätt att
sättas i stånd att kunna på ett fullare och
ädlare sätt njuta af det nutida kulturlifvets
frukter. Man anser honom ej behöfva den
andliga utveckling, som sätter honom i stånd
att värmas och förädlas af naturlifvets
skiftande stämningar, af solglans på glittrande
våg och gungande sädesfält, af blomman på
marken och fågeln på gren. Icke fäster man
sig vid, som man tycker, en sådan småsak
som att arbetaren kan med större nöje läsa

i sin tidning om händelserna på Kuba, om
han känner dess läge på jordklotet, ja, till
och med något om dess naturförhållanden
och invånare. Icke må man, enligt detta
partis mening och känslor, vara så
hjärtnu-pen, att det gör en godt, innerligt godt, när
man erfar, att en yngling, som valt
sjömansyrket, kan glädja sina hemmavarande
föräldrar och syskon, utan att behöfva anlita
mellanhänder, genom att själf redigt skrifva hem
om huru han har det och hvad hän
upplefvat, hvartill ju fordras ej blott att kunna
skrifva en läslig och någorlunda snygg händ:
stil, som det så vackert heter i
agrarprogrammet. Ännu mindre bör man fästa sig
vid, att han vid hemkomsten med
glädjestrålande ögon berättar om, hurusom han/nu
verkligen sett flera af de orter och länder,
hvarom han läste och hörde berättas i
skolan m. in. Något sådant bör allenast vara
förbehållet åt andra lager inom samhället
än arbetarnes. - Inom detta parti, menade
talaren, synes man helst vilja låta sina
tja-n ande bröder tjäna med förslöade känslor,
på det man må hafva allt tänkande och
kännande för sig själf.

Och därför vill man inskränkning, vill
rubba den plan 1842 års skolstadga fastställt»
och på hvars utförande och fullkomnande
våra förnämsta folkskolemäri sedan dess
arbetat.

Men, sade talaren, vaktorn oss att lyssna
till sirénrösterna! Vårt folk har under tiden
sedan 1842, trots allt, skridit stadigt framåt
i odling och välötånd. Hvilka skäl föreligga
då nu till att ändra kurs? Efter talarens
uppfattning inga. Tvärtom. Med glädje och
tillfredsställelse hade man ock nyligen
erfarit, att äfven de, som nu hafva ledningen af
vår folkskolas angelägenheter, ej äro sinnade
att lyssna till de allt högljuddare ropen på
»begränsning». Klart och bestämdt hade
därifrån nyligen en gensaga varit synlig mot
be-gränsningsyrkandenä.

Vi, mötesdeltagare, så slutade talaren,
hafva här tillfälle att uttala vår mening om dem;
vi, som - det gäller väl de flesta af oss
~-snart sagdt dagligen hafva det uppväxande
släktet urider våra ögon och således ha rik
anledning att öfverväga, hvad det behöfver
och hvad som gläder och gagnar det. På
grund häraf torde vi väl ock få anses vara
kallade att föra dess talan och att värna om
dess rätt, därom, att det må kunna lämna sin
barndomsskola med så rik fond som möjligt
af både själsodling och kunskaper, på det att
dess lif må, i hvad därpå ankommer, kunna
blifva så rikt, ljust, gladt och lyckligt som
kampen för tillvaron för öfrigt det kan tillåta.

Härmed hade inledaren motiverat det i
ett föregående nummer angifna
resolutionsförslaget. Den följande diskussionen blef
liflig. I den deltogo lärarne A. T.
Vahlström, K. O. Sjölander, Alfred Dalin, C.
J. Carlsten, J. P, Holmblad, M. Nelander
och Fridtjuv Berg samt kyrkoherden J. A.
Hedendahl från Kila i Södermanland och
fröken Adéle Vetterlind från Jönköping.

Endast två af talarne, hrr Carlsten och
Hedendahl, fordrade en begränsning af
skolans ämnen om ock med måttfullhet och
moderation. Den af dem yrkade begränsningen
sammanföll därför i det närmaste med den,
som fordras af hvarje skolans vän, äfven om
de väl mycket fäste sig vid
nyttighetsprincipen. De öfriga voro i hufvudsak ense med
inledaren; dock framställdes och påyrkades
några smärre ändringar i resolutionsförslaget;
yrkanden, som dock till stor del hade sin
grund i förbiseende och missförstånd. Hr
Holmblad önskade undervisningstidens
utsträckning i stället för af knäppning. Först
med beväringsåldern skulle lärjungarne helt
befrias från skolans öfverinseende.

Hr Berg konstaterade, att fordrån på
begränsning vore lika gammal som skolan själf»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:41:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1898/0586.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free