Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
630
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 40
den katolska kyrkan men väl med den af
henne omhuldade skolastiska teologien.
Med bortkastande af dess
spetsfundigheter hade han just nu börjat tala
enkelt och flärdfritt till menige man.
Förmodligen var det ock genom åhörande af
Luthers undervisning som Olavus lärde sig
uppskatta den svåra konsten att tala till de
enfaldiga och olärda, hvaruti han inom kort
öfverträffade alla dåtidens svenskar.
Det hade, som bekant, aldrig varit
Luthers afsikt att resa sig mot den kyrkliga
auktoriteten. Men hans motståndares
blindhet dref honom steg för steg därtill.
Ola-. vus Petri fick bevittna, huru han den 31
oktober 1517 anslog sina sedermera så
ryktbara 95 teser. Icke heller dessa inneburo
emellertid någon afgjord brytning. Men
j bakom aflatskrämeriet stodo mäktiga
ekonomiska intressen, för hvilkas värnande
kyrko-furstarne använde den kyrkliga auktoriteten
såsom sköld. Härigenom blef det till slut
denna auktoritet, som Luther nödgades
ifrågasätta och bestrida för att i stället häfda
den enskildes rätt och plikt att i religiösa
ting lefva pä sin egen, personliga
öfvertygelse.
Det var i protestantismens första
begynnelse som denna protestantismens stora
lifs-princip renast och klarast af Luther
förkunnades. Olavus Petri mottog däraf ett för
lifvet bestämmande intryck. Han slapp att
vara med om den tid, då den unga
rörelsens ledare själfva stelnade i ett skolastiskt
system, med hvars formler de ömsesidigt
bekrigade och förkättrade hvarandra. Innan
de dogmatiska fejderna på allvar begynt,
hade han återvändt till sitt fädernesland.
Den 10 februari 1518 promoverades han till
magister, och i november samma år
lämnade han Wittenberg samt for öfver Rostock,
Jylland och danska öarna tillbaka till
Sverige.
Här tog honom biskop Mattias i
Strängnäs till sin kanslär. Såsom sådan fick han
tillfälle dels att i rikets gamla »register»,
hvilket Strängnäsbiskopen hade i sin vård,
idka historiska källstudier, dels att såsom
biskopens förtroendeman deltaga i tidens
politiska rörelser. Utgången af dessa
senare vardt sådan, att Olavus måste blifva
ett åsyna vittne till sin afhållne förmans
halshuggning på Stockholms Stortorg den 8
november 1520. 9
Kort förut hade han blifvit vigd till
half-präst (diakon). Återkommen till Strängnäs
började han för de unga korprästerna där
föreläsa öfver de delar af bibeln, som han
hört sin lärare föredraga i Wittenberg.
Luther hade nu förklarat påfvemakten krig,
och Olavus Petri följde honom steg för steg,
dock utan den skarpa och grofva polemik,
som var ett utmärkande drag i Luthers
stridssätt. Inom kort hade han omkring
sig samlat en skara meningsfränder, som
väckte misstroende och oro hos det gamlas
målsmän, särskildt den myndige biskop Brask.
Dennes försök att få honom bragt till
tystnad lyckades ej, enär han i ärkedjäknen
Laurentius Andrese och genom honom i
konung Grustaf fick mäktiga beskyddare.
Konungen var visserligen en i religiöst
afseende föga intresserad man, men han såg
snart, att protestantismen var en från
konungamaktens synpunkt nyttig religionsform,
och han gjorde därför Laurentius Andreas till
sin egen sekreterare och Olavus Petri till
hufvudstadens. Om den anda, i hvilken
Olavus Petri på denna plats verkade,
vittnar bland annat den af honom skrifna
»Tankeboken» för åren 1524-1529 samt de
likaledes af honom författade
»domareregler», hvilka ännu i vår tid - och med
skäl - bruka af tryckas i lagsamlingarna.
Man kan ej undgå att gripas af en
vördnadsfull beundran, då man i dessa
»domareregler» finner sanningar, åt hvilka ej ens
vår tids moderna rättsvetenskap ännu
lyckats vinna gehör, särskildt den att hela
strafflagstiftningen och hela rättsskipningen
måste hafva ett pedagogiskt syfte, såvida de
säkert skola kunna uppfylla sitt ändamål:
att bereda samhällelig trygghet.
Allt straff - säger. han - bör vara till
förbättring, och straffet bör vara sådant, om
möjligt är, att det icke förhindrar honom,
som straffad varder, att bättra sig.
Samtidigt med utöfvandet af sin
sekreteraresyssla verkade Olavus Petri såsom
predikant, såsom »mäster Olof i korgen».
Trots den förbittring, han till en början
väckte, lyckades han på ett par år att
genom sin alltid frimodiga men därjämte
äfven fördragsamma och saktmodiga
förkunnelse bland hufvudstadens befolkning skapa
en allmän mening, utan hvars stöd
konungen vid reformationsriksdagen 1527 svårligen
skulle vågat spänna bågen så hårdt som
han gjorde.
Under samma tid började Olavus sin
religiösa skriftställareverksamhet. Ar 1526
utgaf han ett par uppbyggelseskrifter, i hvilka
reformationens grundsatser visserligen
tydligt framträda men i en viss förmedlande
form. Den ena bär titeln: »Een skön
nyt-tugh vnderwijsningh, allom christnom
men-niskiom, icke allena barnom och vngo folke
vthan och them gamblom ganska nyttugh» ;
den är »stelt på spörsmål! och swar» samt
utgör vår äldsta svenska katekes. Den andra
heter »Een nyttwgh wnderwijsning wthwr
schrifftenne om menniskiones fall och
hwrw-ledhes gwdh henne wprettadhe jghen». Den
är en utläggning i föredragsform öfver
katekesens tre hufvudstycken, budorden, tron
och Fader vår, samt dessutom öfver
»ängla-hälsningen» (Ave Maria), och den är
närmast afsedd för de olärda prästerna,
hvarför den ock i titeln förklaras vara mycket
nyttig » allom christnom meniskiom ath wetha,
besynnerligha eenfålloghom prestom, som
sådant plichtoghe ärt theras almogha ath lära ».
Olavus Petri tredje kateketiska arbete
återfinnes i slutet af hans år 1530 utgifna
postilla, hvilken likaledes hade till ändamål
att tjäna »enfaldiga» klerker till ledning.
Många präster hade nämligen ursäktat sig
med att de icke förstodo bibeltexten och
därför ej kunde veta hvad de skulle
predika, men här vore »meningen sä
eenfolle-ligha utsatt, ät om man än låse thet uth
aff bokenne for folkena, så skule thet änthå
icke wara vthan frucht», och, heter det
vidare, den »moste iw wara en oforstondigh
cleric, som thet skulle icke kunna göra, och
honom borde ingelund sittia widh noghot
geld for kyrkioprest». Efter predikningarna
följer en utläggning af »the try
hoffvud-stycken, ther en christelig lärdom på
hen-ger», nämligen »gudz bodh, Credo och
Fa-dher wor», hvartill fogas någon
undervisning i den till katekesen ursprungligen ej
hörande sakramentsläran. På bokens sista
sida sammanföres slutligen det religiösa
minnesstoff’, som »hwar och en kyrkioprest är
plichtig til ät lära sitt soknafolk». Det
består helt enkelt af textorden till de tre
första hufvudstyckena jämte änglahälsningen
(»then Engelska helsan»). Den senares
medtagande är tydligen att betrakta såsom en
eftergift åt de gamla, hvilka med sina
hjärtan ännu hängde fast vid sin katolska
barnalärdom.
Olavus Petri förnämsta arbete är utan
all jämförelse hans mästerliga öfversättning:
»Thet nyia testamentit på swensko». Under
åren 1526-1535 utgaf han därjämte en hel
mängd andra reformationsskrifter, alla
uppburna af »protestantismens stora, befriande
grundtankar» och främmande för »alla dessa
rituella och konfessionella obetydligheter, på
hvilka de lutherska teologerna sedermera
spillde sin kraft.»
Från sitt religiösa skriftställarskap
rycktes Olavus Petri bort, då konungen 1531
kallade honom till sin kanslär. Men för
att passa till politiskt redskap i Gustafs
hand kräfdes att vara mera smidig och
hänsynslös, mindre granntyckt med afseende på
medlens beskaffenhet än Olavus Petri var.
Idealisten nedlade därför efter ett par år
sin befattning i »real-politikerns» tjänst och
erhöll då af den förtörnadc härskaren det
hånliga vitsordet, att han varit lika duglig
till kanslär som »en åsna till lute-slagare»
eller »en frisisk ko till att spinna silke».
Den onåd, hvari Olaus Petri nu råkade,
ökades ytterligare genom den vetenskapliga
nykterhet, hvarmed han i sin kort därpå
utarbetade »svenska krönika» bortrensade en
massa fabler, hvarmed den tidens
»patriotiska» historieskrifning sökte förgylla upp
fäderneslandets häfder, samt genom den
frimodighet, hvarmed han gentemot konungens
envåldssträfvanden häfdade sin strängt
demokratiska samhällsuppfattning samt
bekämpade Gustaf s anspråk att undersåtarne skulle
i honom se en ny påfve och »vara hans
bud lydiga så i världsliga saker som i
religionen». Slutligen blef konungens
förbittring så häftig, att han på ett möte i
Örebro 1539 lät fängsla Olavus Petri och hans
gamle vän Laurentius Andreas samt ställa
dem inför domstol såsom högförrädare. De
anklagades nyårsaftonen, förvägrades sin
lagliga rätt att taga kännedom om
anklagelsepunkterna och att skriftligen bemöta dessa
samt dömdes den 2 januari till döden.
Dödsdomen gick ej i verkställighet;
Laurentius Andreae räddade sig därifrån genom
afståendet’ af hela sin förmögenhet, och
Stockholms stad tilläts genom erläggande af
en motsvarande bötessumma köpa Olavus
Petri lif.
Konungen trodde nu mäster Olofs mod
vara brutet och sökte genom ynnestbevis
vinna honom för sina planer. Han
anmodade hpnom 1541 att utarbeta en krönika^
hvari Grustafs egen regering skulle fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
