Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 40
SVENSK LÄRARETIDNING.
631
ställas i lämplig belysning, utnämde honom
1542 till inspektor för Stockholms skola och
1543 till kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen,
föreslog honom 1544 att författa en
smädeskrift mot Kristiern IE och lät samma år
tilldela honom en allvarsam maning att
genom sina predikningar sorgfälligare inprägla
undersåtarncs plikt att uti allt visa konungen
hörsamhet och lydnad m. m. Men Olavus
lät sig hvarken af nådesyttringar eller
hotelser locka att öfvertaga den officiella
historieskrifvarens eller lof talarens roll; han
fortfor att säga sin mening som förut.
Det var dock med mörkt sinne, han nu
blickade tillbaka på sin ungdoms
förhoppningar, att den reformation, för hvilken
han kämpat, skulle pånyttföda menniskorna.
Dessa förhoppningar hade blifvit svikna,
allt var sig i grunden likt; afguderiet var
väl drifvet från altaret, men det härskade
ännu i hjärtat och i lef Vernet: »tron är
utsläckt och kärleken förkolnad, och världen
synes i alla stycken på det högsta nu
kommen vara, så att hon för ondska och
arghets skull icke skall kunna längre ståndande
blifva, utan hon måste nu snart genom eld
förgången varda».
I denna tunga stämning framlefde den
svenska kyrkans reformator sina sista dagar.
Han dog den 19 april 1552.
Olavus Petri var en lagens och
ordningens man men tillika en friboren ande, som
aldrig köpte den egna fördelen genom att
göra sig till maktens böjliga redskap. Han
var en svensk man - i sinne och tanke
och tungomål mera äkta svensk än någon
af sina samtida, men just därför var han
manlig nog att förakta det tomma
yfver-borna skräfvel, som så ofta sätter sig i den
verkliga fosterlandskärlekens rum. Han var
en djupt religiös och etisk natur, men just
på grund häraf kunde han ock städse skilja
mellan kärna oeh skal, mellan lifvet och
ordaformlerna. Han hör icke till de
historiska gestalter, från hvilka det ideella
skimret viker bort i samma mån som de
belysas af forskningens ljus. Han vinner, ju
mera lefvande han träder fram och ju
klarare han afteckna!* sig mot sin stormiga
samtids bakgrund. Fridtjuv Berg.
Den i fredags aftäckta stöden, afbildad å
tidningens första sida, är ett verk af
skulptören Teodor Lundberg. Tanken på en dylik
stod väcktes år 1893, då reformatorns
400-åriga födelsedag firades, och en sorn varmt
ifrade för dess förverkligande var dåvarande
pastor primarius Fehr. Det för stödens
uppförande nödiga kapitalet, 17,000 kr., var
in-samladt 1897 i april, och så göts statyn å
firman Otto Meyers konstgjuteri i Stockholm.
Postamentet af Södertörnsmarmor är efter
teckning af arkitekten F. Lilljekvist utfördt
af firman Bröderna Gustafsson.
Aftäckningen skedde i närvaro af
konungen, kronprinsen, prins Eugen, medlemmar
af statsrådet, kyrkomötet, akademier,
Stockholms stadsfullmäktige och magistrat,
prästerskap, läroverksrektorer, kyrko- och
skolråd sarnt folkskollärarekåren i Nikolai
församling, bidragstecknare till stöden o. s. v.
En deputation från Örebro hade
tillstädes-kommit.
Sedan konungen på anhållan af prins
Eugen bjudit täckelset falla, skildrade pastor
primarius Håhl reformatorns betydelse icke
blott för vår kyrka utan för vårt lands hela
kultur.
Den ofvannämda deputationen från Örebro
nedlade vid stödens fot en väldig lagerkrans
med band i de svenska färgerna. Och den
stämningsfulla festen var slut.
FÖR DAGEN.
»Folkskollärarebristen» och
botemedlen däremot.
Sedan samtliga domkapitel nu
afgifvit infordrad! yttrande angående den
befarade folkskollärarebristen, torde en
resumé af deras uttalanden vara på
sin plats.
Domkapitlen i Uppsala, Visby, Skara,
Västerås, Hernösand, Göteborg och
Kalmar anse, att dylik brist förefinnes,
hvaremot Stockholms stads
konsistorium samt domkapitlen i Strängnäs,
Karlstad och Lund besvara frågan nekande.
Linköpings domkapitel anser ej
lärarebrist inom stiftet konstaterad, om ock
svårighet att anskaffa vikarier vid
inträffade ledigheter och sjukdomsfall
stundom yppats. Slutligen anser Växjö
domkapitel, att den knappa tillgången
på lärarekrafter är af tillfällig art.
De inkomna yttrandena tyckas alltså
gifva vid handen, att lärarebrist
verkligen förefinnes inom åtminstone vissa
delar af landet, hvadan medel för dess
afhjälpande måste uttänkas. För att
finna sådana måste man dock känna
orsakerna, hvarför dessa till en början må
undersökas.
Beträffande medlen ha domkapitlen
själfva ej yttrat sig utan hänvisat till
vederbörande folkskoleinspektörers och
seminarierektorers uttalanden. I många
fall äro dessa synnerligen belysande.
Vi erinra om några af de märkligare
yttrandena.
Folkskoleinspektören d:r Vallin i
Södermanland anser orsaken ligga i: minimum
i afseende på lon och kofodersersättning,
brist på tillfälle till extra förtjänst, aflägset
läge, dåliga lokaler, brist på småskolor som
underlag samt stort barnantal.
Seminarierektor Vestling i Linköping
anför obekväma och ofördelaktiga platser
såsom orsak till, att brist på kompetenta
sökande stundom yppats, företrädesvis då det
varit fråga om att skaffa vikarier vid
inträffande ledigheter och sjukdomsfall.
Rektor Arcadius i Växjö finner orsaken
i otillräckligt antal utexaminerade lärare,
hvilket enligt hans mening beror därpå, att
elevantalet ständigt sjunkit till följd af
minskadt antal inträdessökande. Detta åter har
sin grund i en minskad efterfrågan af
lärare och lärarinnor under senare delen af
80-talet.
Rektor Vingren i Lund anför såsom
orsak: mindre väl organiseradt skolväsen,
mindre tjänliga skollokaler, underhaltiga
eller åtminstone mindre goda lärarebostäder
samt ett ogrannlaga uppträdande från
befolkningens sida mot barnens lärare.
Dessutom hafva domprosten Jakobsson,
ledamot af Karlstads domkapitel, samt
kontraktsprosten Klingberg i Björkvik och
kyrkoherden Hedendahl i Kila, båda inom
Södermanland, uttalat sig angående orsaken till
lärarebristen. Äfven de framhålla det
underhaltiga sätt, hvarpå många skoldistrikt
fullgöra sina skyldigheter mot lärarne, de
bristfälliga anordningarna och den
otillräckliga aflöningen såsom orsaker till den
öfver-klagade bristen.
Norrlands säregna förhållanden ha
erhållit en synnerligen klar belysning genom
Hernösands domkapitels samt
seminarierektorerna BucMs och Torpsons utlåtanden,
nyligen återgifna i denna tidning, och
hvartill vi hänvisa.
Beträffande medlen till lärarebristens
afhjälpande framställas olika förslag.
Domkapitlet i Uppsala föreslår två nya
seminarier, ett manligt i Strängnäs och
ett kvinnligt i sydvästra Sverige. Växjö
domkapitel förordar ett nytt seminarium
i Norrland, och domkapitlen i Visby,
Skara, Västerås och Kalmar påyrka
antingen ett nytt seminarium eller
utvidgning af de gamla genom
parallellklasser. Dylika förordas äfven af
domkapitlet i Hernösand samt rektor Bucht,
hvarjämte rektor Torpson anser, att
stipendierna åt seminarieelever böra
höjas.
Folkskoleinspektören d:r Vallin,
rektorerna Arcadius, Jungner, Åkerblom
och Vickbom förorda ett nytt
seminarium. Den förstnämde betonar
dessutom särskildt vikten af förbättrade
löneförmåner åt lärarepersonalen, »ty
vid dåligt aflönade eller eljest
ofördelaktiga platser får man i regeln, äfven
om det finnes lärare och lärarinnor i
öfverflöd, nöja sig med af skräpet af
den lediga lärarepersonalen». I samma
riktning uttalar sig äfven
kontraktsprosten Klingberg: »Om brist
förefinnes inom stiftet (Strängnäs), böra
lärarnes löneförmåner förbättras. Ett
nytt lönetillägg bör anslås.
Minimilönen bör icke betraktas som
maximilön», samt kyrkoherden Hedendahl:
»Så länge folkskollärarnes ekonomiska
ställning är sämre än flertalet
handt-verkares, kan man ej vänta, att så
många ägna sig åt denna bana.»
Af denna sammanträngda
redogörelse synes framgå, att hufvudorsaken
till den öfverklagade lärarebristen är
att söka i otillfredsställande
anordningar, otillräcklig aflöning och ogrannlaga
bemötande mot lärarne inom de
respektive skoldistrikten. Man behöfver icke
heller gå så långt tillbaka i tiden för
att finna sammanhanget mellan orsak
och verkan. Det lefver ännu i friskt
minne hos de flesta, huru på 1880-talet
vissa ledande personer inom riksdagen
uppträdde vid behandlingen af lärarnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
