- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 17:e årg. 1898 /
694

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

694

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 44

bestående af en silfverbägare med en
inneliggande mindre summa i specier.

Lifligt intresserad i den under 1860-talet
pågående skarpskytterörelsen sökte Elander
genom särskilda öfningskurser förkofra sig i
exercis och vapnens handtering. Hans
duglighet i detta fack föranledde, att han en
tid bortåt fick uppdrag att tjänstgöra som
chef för ett skarpskyttekompani i
hembygden.

Äfven i Göteborg har Elander haft
glädjen att åtnjuta sina förmäns förtroende samt
sina kamraters aktning och vänskap. Och
det finnes endast en mening därom, att han
i hög grad förtjänar det erkännande, som
kommer honom till del, och detta såväl
genom sin flärdlösa, redbara och vänfasta
karaktär som ock för sin plikttrohet och
samvetsgrannhet i skötande af kallet. Detta
är han med hela sin själ hängifven.
Tillgifvenhet och kärlek från lärjungars
sida hafva också utgjort och utgöra en
ljuf lön för den gamle lärarens möda,
ehuru häri ju liksom andra hans
kamrater äfven fått göra nedslående
erfarenheter. »Med ihärdighet och hängifvenhet för
sitt kall har han bemödat sig att följa med
undervisningens framsteg i den nyare tiden
och häruti lyckats på ett sätt, som
förtjänar aktning och erkännande» -* heter det
i ett vitsord om E., afgifvet för 10 år
sedan.

Tvänne gånger har Elander i Göteborg
haft uppdrag att tjänstgöra såsom
tillsy-ningslärare, nämligen 1883-86 och 1889-
92.* Dessutom har han sedan 1887 haft
förtroendet att ordna och leda den s. k.
ferieläsningen.

Af kamraterna har E. flera gånger fått
mottaga uttryck af vänskap och aktning.
Han har blifvit uppvaktad både när han
fyllde 50 och 60 år. Särskildt har
lärarepersonalen i det skolhus, där han
tjänstgjort, lärt att värdera honom. Sista dagen,
som undervisningen pågick i det gamla
Carl-grenska skolhuset (1895), fick han mottaga
en minnesgåfva af kamraterna därstädes.

Under 17 års tid har E. förestått ett
afdelningskontor för Göteborgs sparbank till
direktionens fulla belåtenhet.

Såsom familjefader är P. Elander mycket
lycklig och har i egenskap af sådan visat
sig vara en god uppfostrare. Under ett
46-årigt, lyckligt äktenskap hafva makarna
(hustrun heter Ellen Nilsson, äfven hon
bördig från Skåne) begåfvats med ej mindre
än 13 barn, af hvilka ännu 9 äro vid lif.
Hafva E. och hans lika fryntliga som i
husliga dygder utmärkta hustru mycket
arbetat och sträfvat för sina barn, så hafva
de också uu glädje af dem. Fem af de sju
sönerna hafva tagit studentexamen ; en af dem
är med. doktor i Göteborg, en annan
tandläkare, en tredje tidningsman o. s. v.
Fastän »utflugna ur boet» dragas de ofta af
ömma band till det soliga och gästfria
hemmet.

Från när och fjärran komma nu
säkerligen till detta lärarehem många och
hjärtliga välönskningar med anledning af
husfaderns 50-årsfest.

J. J-n.

Behöfva vi en ny
katekes?

I senaste häftet af »Kyrklig Tidskrift»,
i samverkan med Uppsala teologiska
fakultet utgifven af docenten i
praktisk teologi O. Quensel samt e. o.
professorn i dogmatik och moralteologi,
kyrkoherden Hjalmar Danell, har den
från de båda senaste årens
sommarkurser bekante professorn i exegetisk
teologi vid Lunds universitet F. A.
Johansson låtit under ofvanstående rubrik
införa en märklig artikel i den på
dagordningen stående katekesfrågan. Vi
kunna icke underlåta att delgifva våra
läsare denna från så kompetent håll
här-flutna artikel i dess helhet. Den
lyder:

Behöfva vi en ny katekes ? En sådan
fråga kan synas mången lättsinnig och
förmäten, då vi tänka på, att vår nuvarande
katekes i år är blott tjugu år gammal och
att hon har så många obestridliga
förtjänster. Dock tro vi, att det finnes mycket i
tiden, som gör frågan befogad. Man kan fråga,
om ej den ovilja mot
kristendomsundervisningen, som från flera håll förspörjes, på
samma gång den har sin djupaste grund i
brist på sinne för kristendomen själf, äfven
i viss mån starkes af sättet för
meddelandet af denna undervisning, hvartill då bruket
af en så eller så beskaffad lärobok hör.
Vidare må vi här ge akt på de många
försök, som göras att använda katekesen i
förkortad form, i det man söker att indela
den i kurser och utvälja vissa stycken, som
särskildt böra läsas utantill, något som ock
tyder på, att den ej kan anses i alla
afseenden lämplig.

För vår del tro vi, att vår fråga måste
besvaras med ja: vi behöfva en ny katekes.
Och vi vilja nu i några särskilda punkter
angifva skälen härför,

1. Innehållet i en lärobok för folket i
vår heliga troslära bör vara mindre
abstraktdogmatisk och mera praktiskt-religiöst etiskt
än det är i vår nuvarande katekes.
Härmed mena vi icke naturligtvis, att en
katekes skall vara blott en uppbyggelsebok, som
ej ger teoretiska utredningar. En lärobok
af sådan art skulle förfela sitt ändamål.
En lärobok skall alltid undervisa om
innehållet i det respektiva läroämnet, ge en
framställning af detta med afseende på dess
art och sammanhanget mellan dess olika
delar. Så ock läroboken i kristendom.
Men en lärobok för folket skall ej
presentera svårfattliga, vetenskapliga
undersökningar och teorier, den skall ge
vetenskapens resultat i enkla, på lifvet lätt
tillämpliga former. Icke kan det t. ex. anses
vara lämpligt att i katekesen ha den äldre
teologiens formuleringar för
treenighetsläran, hvilka måste vara ofattbara för
icketeologer.

Religionen är en sak af i hög grad
praktisk natur. På samma gång dess rötter
skjuta in i evigheten, hvilket är en grund

till dess heliga mysterier, så är den, rätt
förstådd och framställd, något så naturligt
och fattbart, att dess mening kan göras
klar för ett barn. Då den är den högsta och
ädlaste form af lif, så sluter den sig på
det närmaste till lifvet i dess konkreta
verklighet. Därför skola dess läror
framställas på ett enkelt och åskådligt sätt, som
omedelbart förmår verka lif. Så t. ex. är
det ej mycket fruktbärande för det
kristliga lifvet att undervisa om Sonens eviga
födelse af Fadern, om Andens utgång af j
Fadern och Sonen m. m. sådant. Men
däremot är det högst fruktbärande att lära
ungdomen, hurudan Grud är, sådan han
uppenbarat sig i sina verk, hurudan den
Frälsare är, som förmått aflyfta mänsklighetens
syndabörda o. s. v. Och fruktbärande är
det äfven att framställa det inbördes
förhållandet mellan Gud, Frälsaren och Anden,
sådana vi lära känna dem i deras
gemensamma verk. Det är en fruktbärande
treenighetslära.

Då religionen är af eminent praktisk
natur, är det nödvändigt, att läroboken i detta
ämne är sådan, att den på ett bjudande
och inträngande sätt lägger de heliga religiösa
och etiska sanningarna nära människans hjärta
och samvete. Ej så, att den strör omkring
sig fraser och känslouttryck, utan så, att
den genom sina formuleringar låter det
heliga innehållets vikt och kraf lägga sig med
centnertyngd öfver människan. Man skall
af innehållets och framställningens
beskaffenhet få en känsla af, att det är något,
som på det allvarligaste rör mig såsom
människa. Härmed sammanhänger, att
innehållet skall så framställas, att det visar
sig äga en etisk karaktär, hvilket ej
betyder, att katekesen blott skall vara en
lärobok i moral, utan betyder något mycket
högre, nämligen att dess innehåll skall på
alla punkter beröra det högsta och heligaste
af människans personlif. Så t. ex. måste
en lärobok i kristendom stärkt betona
kristendomen såsom den rättfärdighetens och
kärlekens makt, som skall göra alla till ett,
och göra det pä ett sådant sätt, att det
känns, att människorna förnimma, huru långt
äfven de bästa äro från detta mål, och
huru mycket, som skulle kunna göras i
detta afseende, om människor någon gång
ville lära sig att tukta den gamle Adam,
världens mäktigaste härskare.

En katekes måste tala ett språk, röra
sig i tankegångar, som äro fattliga för den
tid, till hvilken hon hör. Hon får ej tala
t. ex. en för länge sedan förgången tids
teologiska språk. Detta betyder ingalunda,
att katekesen vid en viss tid skall upphöra
att tala de eviga sanningarnas språk, utan
det betyder, att hon skall framställa dessa
sanningar i de tänkbarast fullkomliga
former. Ty äfven på teologiens område äger
ett framåtskridande rum i fråga om
uppfattningen och formuleringen af innehållet.
Detta skall återverka renande, fördjupande
och förenklande på religionsundervisningen.

Härmed sammanhänger, att innehållet i
katekesen bör mera ansluta sig till det
historiskt gifna, till skriften och den heliga
historien. T. ex. i andra artikeln vore det
förmånligt att i st. f. talet om Kristi gu-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:41:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1898/0698.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free