Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
728
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 46
ur detta ideala centrum, gjordt till en
lefvande makt i Sveriges vuxna ungdom, skall
en andlig kultur framväxa, som ej heller
skall försumma naturens studium men
förandliga äfven det. Säger man oss, att allt
detta endast är en svärmisk flykt ut i det
tomma intet, så svarar jag med skaldens
ord:
»Att fly i det vida
Gud vingar oss gaf;
så våren oss hälsade, brusande haf!»
Föredraget mottogs med lifligt bifall och
gaf anledning till en längre öfverläggning.
Skolföreståndarinnan fröken Anna Danielson
betonade, att hufvudsaken vid undervisningen
vore hjärtats och karaktärens utveckling.
Man skulle söka gripa det innersta hos
lärjungarne och på samma gång göra dem till
dugliga arbetsmänniskor.
Redaktionssekreteraren G. A. Aldén ansåg,
att nyttighetssträfvandena hölle på att taga
öfverhanden, och att de ideella intressena
behöfde mera tillgodoses, än hvad nu är
fallet. Mångläseriet borde inskränkas och
undervisningen mera koncentreras på historien
och öfriga k ar aktar s bil d ande ämnen.
Rektor L. Lindroth ville, att man utan
efterapande af den danska folkhögskolan skulle
söka upplifva det bundna värme, som finnes
hos vårt folk.
Rektor 8. Almquist framhöll, att de i
förhållande till lärotiden allt för långa kurserna
motverkade ett önskvärdt tillgodoseende af
det centrala i allmänbildningen. Den
allmänna opinionen utgjorde likaledes ett
allvarligt hinder för en lycklig lösning af
frågan. Tillståndet vore emellertid ej hopplöst.
En ideell ström finnes på djupet i skolan.
Den uppfattningen, att man genom att göra
ett visst ämne till medelpunkt kunde
åstadkomma stora resultat, vore ingalunda riktig.
Hvilket ämne som helst, naturvetenskapen ej
mindre än historien, kan värma ungdomen,
för så vidt läraren själf är värmd af
detsamma och intresserad för sin uppgift. I
hvarje ämne finnes en ideell kärna.
Skolföreståndarinnan fröken Anna
Sandström satte den humanistiska bildningen
synnerligen högt men varnade för ett ensidigt
tillgodoseende af densamma. En motvikt
vore behöflig, och naturvetenskapen utgjorde
en lämplig sådan. Den representerar
jämvikten och sundheten samt verkar lugnande.
Dessutom tilltalas somliga lärjungar mera af
naturvetenskaperna, andra af de humanistiska
ämnena.
Adjunkten Hj. Vallberger ansåg, att de för
långt drifna språkstudierna förryckte skolans
uppgift och förhindrade en önskvärd
centralisering af undervisningen.
Mot sammanträdets slut rörde sig
diskussionen företrädesvis om folkskolan och
det sätt, hvarpå denna fyller sin uppgift.
Hr Aldén bragte saken på tal och anförde
därvid, att från flera håll riktats den
anmärkningen mot folkskolan, att den sysslar för
mycket med kunskapsmeddelandet och för
litet med det, som bör vara det centrala.
Utan att för egen del se sig i stånd att
afgöra, huruvida eller i hvad mån en sådan
anmärkning vore befogad, ansåg talaren, att
en utredning häraf vore erforderlig och
gag-nelig.
Folkskollärarinnan fröken Hanna Andersson
medgaf, att nyttighetssträfvandena mången
gång och ej minst under senaste tiden
störande inverkat på arbetet i folkskolan och
aflägsnat uppnåendet af det, som måste
anses såsom hufvudmålet för skolans
verksamhet. Emellertid vore tillståndet, om ej
tillfredsställande, dock långt ifrån hopplöst;
och fastän lärarens frihet att på bästa sätt
anordna undervisningen är af flera
ogynnsamma omständigheter kringskuren, kunde
han ingalunda sägas vara förhindrad att
tillgodose det centrala i allmänbildningen. I de
flesta fall försummades ej heller detta.
Seminarieadjunkten fröken Elisabet Eurén
från Umeå ansåg, att folkskolans kurser vore
för stora, särskildt med hänsyn till den knappa
tiden, och att ett nödvändigt villkor för
tillgodoseendet af det centrala vore minskning
af kunskapsstoffet.
Folkskollärarinnan fröken Maria Aspman
framhöll, att allmänheten öfvade stort
inflytande på skolarbetet, och att detta inflytande
visserligen i några fall vore till gagn men i
flertalet fall till öfvervägande skada. Det mot
folkskolan riktade obefogade klandret verkade
i synnerhet förlamande och missriktande. De,
som yrkat på kortare kurser, hade ej
angifvit, hvad som skulle tagas bort.
Fröken Olivia Åberg (lärarinna vid
Stockholms stads uppfostringsanstalt för flickor)
påstod, att folkskolan allt mera visat sig
oförmögen att dana goda karaktärer. Orsakerna
härtill vore flera. En af de viktigaste vore
.den, att skoltiden är för kort. En utredning
angående orsakerna till missförhållandet och
botemedlen däremot vore synnerligen
behöflig. Allt för litet gjordes för att bevara de
från skolan utgångna barnen från förfall.
Lärarinnan vid normalskolan fröken Lilly
Engström hade vid sina besök i folkskolorna i
egenskap af skolrådsledamot kommit till
insikt om, att kurserna vore alldeles för långa,
samt att de ej vore lämpade efter den
utveckling barnen nått. En verkligen
själsbildande och intresseväckande undervisning
kunde komma till stånd endast under den
förutsättningen, att kurserna lämpades efter
skoltidens längd och lärjungarnes utveckling.
Hr Fridtjuv Berg: Man hade frågat,
huruvida folkskolan inverkat uppfostrande på sina
lärjungar, man hade sagt, att så ej varit fallet,
ja man hade t. o. m. påstått, att hon verkat i
motsatt riktning. Till alla, som skänka något
gehör åt sådant tal, ville tal:n hemställa, att de
såsom ett tankeexperiment måtte söka
föreställa sig, huru det skulle se ut i vårt land,
om folkskolan vore borta. De behöfva
sannerligen icke någon särdeles liflig inbillningskraft
för att få klart för sig i hvilket tillstånd af
råhet och barbari vi skulle befinna oss, om dessa
barnaskaror på hundratusenden saknade
skolans vård och uppfostran. Sådana samhällen
som Stockholm skulle då vara obeboeliga för
hyfsade människor. Man behöfver icke mer än
besinna detta för att inse, att folkskolan
utöfvat och utöfvar en oerhördt civiliserande
inverkan.
Men denna inverkan är icke nog djupt
ingripande, säger man. Däri har man alldeles
rätt. Folkskolan är ännu ej på långt när sin
uppgift vuxen. Orsakerna härtill äro
mångahanda. Vid första blick på våra folkskolors
stora klasser finner man, att här måste
bedrifvas massundervisning, och hvad betydelse
detta har är lätt insedt. Antalet skolår är
ytterst ringa; vid 12 års ålder, ja t. o. m.
mycket tidigare, äro barnen ofta undandragna
skolans inflytande, Skolåret är flerstädes
häpnadsväckande kort. Det klander, som
uttalats mot folkskolans kurser, är fullt
befogadt, såvida det riktar sig mot det
sakförhållandet, att dessa kurser ofta äro mera
anlagda på omfångets vidsträckthet än på
innehållets lefvande rikedom och bildniiigsvärde.
För öfrigt skola vi som arbeta inom
folkskolan visst icke neka, att vi hafva vår dryga
skuld i missförhållandena, att det gamla
själlösa pluggsystemet ännu i allt för stor
utsträckning lefver kvar, och att oändligt
mycket återstår, innan vår undervisning blir så
väckande, utvecklande och uppfostrande, som
önskligt vore.
Om det är något, som kan kallas den
moderna syndabocken, så är det folkskolan.
Klandret mot henne kommer från två
diametralt motsatta håll. Å ena sidan är man
missbelåten därmed, att hon ger för litet, att
den bildning hon bibringar är för fattig och
ytlig, för mycket bestående af tomma ord och
ofruktbara läxor. För de råd och den hjälp.
vi från sådant håll få mottaga, böra vi vara
tacksamma. Men så mycket måste dock
sägas, att på det håll, där man för närvarande
förer det stora ordet, där är det icke detta
man har emot folkskolan utan just raka
motsatsen. Där söker man sak med henne
därför att hon, trots alla sina brister, dock
gifver för mycket, och skall folkskolan kunna
fullt tillfredsställa sina klandrare från detta
håll, så gifves härför endast ett medel: det
att hon upphör att existera.
Som vanligt fattades intet särskildt
beslut utan fick det bero vid öfverläggningen.
FÖR DAGEN.
Folkskolan och reaktionen.
Ett uttalande af Hjalmar Petre.
Medan en planta befinner sig i sitt
allra första utvecklingsskede, innan
hon ännu hunnit slå rot och binda
sig vid sin jordmån med tusen fina
men starka tågor, är hon långt mera
känslig för tillfälliga missgynnande
omständigheter än hon sedermera blir.
Hennes späda väfnader kunna då
sprängas af en enda frostnatt, hennes
stängel bräckas af den första lilla
vä-deril, som far fram öfver marken och
yr upp sina hvirflar af damm. Det är
då godt, om vänliga händer taga det
uppspirande lifvet i sin vård och skydda
det mot vädrets kastningar samt mot
ovarsamhetens eller skadelystnadens
ingrepp.
Ännu för 40-50 år sedan var
svenska folkskolan oatt likna vid en dylik
späd planta. Ar 1842 hade hon
blifvit satt i jorden, men med det hägn
och den näring, hon för sin trifsel
behöfde, var det länge föga bevändt.
Lyckligtvis togs hon då om hand af
några män, som voro klarsynta nog
att kunna skönja, hvad hon en gång
i framtiden måste och skulle blifva,
samt varmhjärtade nog att vilja offra
något för hennes vård och förkofran.
Det är emellertid med protektion
som med så många andra ting - den
har sina fördelar men äfven sina
olägenheter. Den innebär nämligen
alltid ett förmynderskap. Men det
förmynderskap, som för barnet är ett
stöd och en hjälp, det blir, om det
utöfvas öfver den vuxne, ett hinder
och ett tvång. Och nu tillhör det,
som bekant, den mänskliga
ofullkomligheten, att förmyndaren ofta
glömmer bort, att han städse skall arbeta
på att göra sig själf obehöflig. Han
förbiser så lätt, att det förr eller senare
kommer en tidpunkt, då han bör
träda tillbaka såsom förmyndare för att
kvarstå endast såsom faderlig vän och
medhjälpare. Följden af ett sådant
förbiseende blir ej sällan, att det forna
hjärtliga förhållandet aflöses af
slitningar, misstämning och kallsinnighet.
.Bland dem, som för en mansålder
sedan ställde sig såsom svenska
folkskolans förkämpar och beskyddare, f un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
